Årets sista dagar väller nu in. Vi står här mitt i strömmen. Nio månader - lite drygt - har gått sedan Salongen kom till världen. Det har i mycket varit en omtumlande tid, en ny tid med många nya möten och ibland oväntade händelser. Vi vill tacka er som medverkat, er som läst och deltagit i samtalen här. Det är vi tillsammans som är Salongen. Ett betydelsefullt stråk i Salongens första år har kommit från Lviv och Ukraina, som poesi som prosa.

Vi låter Jurij Andruchovitj - som i essän ”Das Stadt-Schiff” (det är på tyska vi har läst den) beskriver Lviv som världens mitt, den gamla världens som var en skiva - tala om denna värld, detta skepp och vilka som utom de galiciska judarna och tyskarna/schwabarna har rest med det:

Wer hat sich sonst noch hier niedergelassen, in den Kajüten und Laderäumen, auf Deck und in den Masten?

Eine simple Aufzählung mag genügen. Serben, Dalmatiner, Arnauten, Argonauten, Tataren, Türken, Araber, Schotten, Tschechen, Mauren, Basken, Skythen, Karaimen, Chasaren, Assyrer, Etrusker, Keten, Goten, Weiße und Schwarze Kroaten, Kelten, Anten, Alanen, Hunnen, Kurden, Äthiopier, Zyklopen Agripper, Lestrigonen, Androgene, Arianer, Zigeuner, Kinokephaloi, Elephantophagoi, Afrikaner, Mulatten und Mestizen, Malorussen, Moskophile und Masochisten. Franziskaner, Kapuziner, Karmeliter, barfüßige und beschuhte, Bernhardiner, Klarissinnen, Ursulinen, Sakramentinnen, Cäcilianerinnen. Dominikaner, Basilianer, Rastapharianer, Redemptoristen, außerdem Jesuiten, zuvor noch Trinitarianer, die sich dem Freikaufen christlicher Sklaven aus orientalischer Knechtschaft verschrieben hatten. Rosenkreuzer, Studiten, Templer,Orthodoxe, Altgläubige, Rechts-und Linksgläubige.

Ich bin überzeugt, sie alle haben es geschafft, hier zu sein. Wenngleich ich nur ein paar wenige erwähnt habe, meine Aufzählung mithin unvollständig ist.

Denn Lwiw liegt im Mittelpunkt der Welt, jener alten Welt, die eine Scheibe war, welchen auf Walen ruhte oder, nach einer anderen Version, auf einer Schildkröte; die fernste Peripherie dieser Welt aber war Indien, an dessen Ufern sich die Wellen der Donau brachen, des Nils, vielleicht sogar des Ozeans.

Vi låter denna gamla värld - som vilade på valar eller på en sköldpadda och som nådde till det Indien som slickades av Donaus, Nilens och oceanens vatten - vara en sinnebild för vårt litterära Europa och samtidigt för en väg in i framtiden. Vi går nu att beta på litteraturens ängar - kanske barfota och med vindrufs i håret, kanske på helt andra sätt. Någon gång efter mitten av januari kommer vi in här igen och sätter oss i en av Salongens soffor för att tala med er igen.