När jag var ung intensivläste jag under en period den tysk-judiska lyrikern Else Lasker-Schülers dikter. Jag läste alla hennes dikter och jag läste dem om och om igen. Och även senare har jag allt emellanåt återvänt till hennes lyrik. Dikterna har en lyskraft som inte dämpats av tiden som gått sedan de skrevs. Hennes originella röst har fortfarande hela sin lockelse och färgrikedom kvar. Tiden har inte utmönstrat hennes texter ur det som på allvar kan gripa en människa. I Tyskland ses hon som en av de verkligt stora, i Israel är hon välkänd, i USA också och i många länder till. Hennes dikter har översatts till åtminstone 21 språk, men svenskan är inte bland dessa. Henry Schneider, föreståndare för Else Lasker-Schüler-arkivet i hennes födelsestad Wuppertal har bland annat berättat detta - med en liten antydan om att en översättning till svenska av åtminstone någon av hennes diktsamlingar skulle vara välkommen. Efter min presentation av Else Lasker-Schüler kommer en mailintervju med Henry Schneider att följa.

Biografi

Ich bin in Theben (Ägypten) geboren, wenn ich auch in Elberfeld zur Welt kam, im Rheinland. Ich ging bis 11 Jahre zur Schule, wurde Robinson, lebte 5 Jahre im Morgenlande, und seitdem vegetiere ich.

Jag har valt att börja biografin med denna ofta citerade ”självbiografi” som återfinns i Kurt Pinthus’ antologi ”Menschheitsdämmerung”, för att den ger en bra bild av Else Lasker-Schülers inställning till det borgerliga livsmönstret. Inte bara i sin diktning utan också i det verkliga livet försökte hon sudda ut gränserna mellan fantasi och verklighet. Hon gav sig själv och sina vänner poetiska namn och levde sig in i denna av henne själv skapade värld. Hon föddes 1869 i Elberfeld vid Wuppertal av judiska föräldrar. Modern, som dog när Else L-S var 21 år, kom att bli en av de stora inspirationskällorna genom hela hennes författarskap:

War sie der große Engel,
Der neben mir ging?

Under barndomen hade förutom modern också hennes bror Paul stor betydelse för henne. När hon var tolv år dog han och i sitt prosaverk ”Konzert” beskriver hon den döde brodern så här: ”Ein Heiligenschein lag um seine Sonnenhaare - er lächelte, er war reinen Herzens gewesen und schaute den lieben Gott.” Efter honom kom senare hennes ende son att få sitt namn. Hon älskade sin son Paul mer än allt annat i världen, men hon kände sig ofta misslyckad som mor:

Wo soll mein Kind hin?
Ich baute keinen Pfad froh,
Alle Erde ist aufgewühlt.

Hans tidiga död blev ett fruktansvärt slag för henne och hon sörjde honom hela livet.

Immer wieder wirst du mir
Im scheidenden Jahre sterben, mein Kind -

Denna händelse kom att förändra henne mycket. Hon blev ödmjukare och mer inåtvänd och sökandet efter Gud och livets mening blev viktigare för henne än tidigare.

Två gånger gifte hon sig, men båda hennes äktenskap bröt samman. Tillsammans med sin förste man kom hon att flytta till Berlin, där hon under många år förde ett oroligt bohemliv med konstnärskaféet ”Café des Westens” som enda fasta punkt. Där kom hon att umgås med med många av den tidens unga författare och konstnärer; bland andra målaren Franz Marc och författarna Gottfried Benn och Georg Trakl. Om Marc, som dog i första världskriget, säger hon i en prosadikt:

Der blaue Reiter ist gefallen, ein Großbiblischer, an dem der Duft Edens hing. Über die Landschaft warf er einen blauen Schatten. Er war der, welcher die Tiere noch reden hörte; und er verklärte ihre unverstandenen Seelen.

Också sin vän Georg Trakl förlorade hon i första världskriget.

Seine dreifaltige Seele trug er in der Hand,
Als er in den heligen Krieg zog.

- Dann wußte ich, er war gestorben -

Med Gottfried Benn hade hon en kort och intensiv kärlekshistoria. Han kom så småningom att lämna henne:

Aber dein Herz läßt keine Meere mehr ein
O du!

Som judisk författarinna bliv hennes situation i Tyskland under 30-talet snart ohållbar. Året efter att hon hade fått Kleist-priset (1932) förbjöds hennes böcker. Samma år flydde hon till Zürich, där hon till en början kom att leva mycket fattigt; hemlös och utan vänner. I ett brev till vännerna Ernst och Ruth Ginsberg säger hon : ”Ich will nicht schreiben wie mirs ging. Erste Tage logierte ich am See…”

Dikten ”Ich liege wo am Wegrand” uttrycker också hennes smärtsamma upplevelse av landsflykten, fattigdomen och ensamheten som följde ur den:

Ich liege wo am Wegrand übermattet -
Und über mir die finstere kalte Nacht -
Und zähl schon zu den Toten längst bestattet.

Fram till 1939 levde hon som flykting i Schweiz med två avbrott för resor till Israel. 1939 åkte hon dit en tredje gång och bosatte sig då i Jerusalem, staden som hon hade drömt om sedan barndomen:

Gottes Herz ist: Jerusalem

Hennes sista år blev svåra. Det moderna Jerusalem hade inte mycket gemensamt med hennes dikters heliga stad och hon mötte mycket lite förståelse bland stadens invånare. Dessutom gjorda fattigdomen hennes liv hårt. 1945 dog hon. Vid begravningen lästes hennes dikt ”Ich weiß”:

Ich weiß, daß ich bald sterben muß
Es leuchten doch alle Bäume

Allmänna drag i Else Lasker-Schülers poesi

Expressionist?

Det är svårt att inorda Else Lasker-Schülers diktverk i någon litterär stilriktning. Oftast betraktas hon dock, om än med förbehåll, som expressionist. En tid publicerade hon också dikter och essäer i ”Sturm”-kretsen, ett litterärt sällskap med expressionistisk inriktning, som grundats av hennes andre man Herwarth Walden. Men trots detta kan hon inte riktigt räknas in i denna krets; hon var hela tiden sin egen och påverkades mycket lite av de andra i gruppen. En del litteraturvetare ger henne tillsammans med Trakl och Benn en ledande plats inom den tyska expressionismen. Med expressionism menas i detta fall ett nyskapande av det lyriska språket, där bilderna, klangerna och rytmen skapar en metaforisk värld, som samtidigt är verklig och overklig.

Den schweiziske litteraturvetaren Walter Muschg beskriver det expressionistiska draget hos Lasker-Schüler som en ny fantasins frihet. Fritz Martini, tysk litteraturvetare, säger att vissa element i hennes dikter, speciellt bildspråket, visserligen ligger nära expressionismen, men att hennes diktverk ändå inte kan föras till denna riktining helt och hållet. Lasker Schülers dikter har, enligt Martini, fört in ett slags syntes mellan en gammal mytisk och en mycket modern form av lyrik i den tyska diktningen.

Bildspråk och symboler.

Else Lasker-Schüler talar i sina dikter ofta i bilder. Dessa bilder, som många gånger följer på varandra utan något logiskt samband, verkar komma direkt ur det undermedvetna. Många av hennes dikter svävar på gränsen mellan en inre och en yttre verklighet. En del av bilderna återkommer i dikt efter dikt. Stjärnan är den viktigaste av hennes stående bilder och den kan betyda flera saker. I vissa dikter står den för nåd och gudomlig lycka, i andra kan den symbolisera döden.

Du wehrst den guten und den bösen Sternen nicht;
Alle ihre Launen strömen.

En annan viktig bild är ängeln, som hon i några dikter använder på ett mycket originellt och slående sätt; till exempel i dikten ”Gebet”:

Ich suche allerlanden eine Stadt,
Die einen Engel vor der Pforte hat.
Ich trage seinen großen Flügel
Gebrochen schwer am Schulterblatt
Und in der Stirne seinen Stern als Siegel.

Hjärtat är också en ofta återkommande bild i hennes poesi. Hon förnyar på många sätt denna annars mycket slitna och konventionella symbol.

Mein Herz liegt in einem Efeukranz.
Es kann nicht welken,
Es kann nicht mehr blühn,

Färgerna har också symbolisk betydelse för henne. Speciellt två färger är viktiga: guld och blått. Guldet står för den sinnliga kärlekslyckan och den blåa färgen för den gudomliga lyckan och evigheten. Den blåa färgen förekommer, som hos romantikerna, mycket ofta i hennes dikter. Hon kallar sin vän Franz Marc för ”der blaue Reiter”, sin sista diktsamling ger hon namnet ”Mein blaues Klavier” och i dikten ”Gott hör…” säger hon:

Gott hör… in deiner blauen Lieblingsfarbe
Sang ich das Lied von deines Himmels Dach -

Hennes språkliga fantasi var mycket stor och hon hade ingen större respekt för grammatiska regler, så här och där i dikterna förekommer rena grammatiska fel. Hon skapade nya ord och sammansättningar som till exempel: ”Und weite Himmel blauvertausendfacht […] Und doch im Paradiese trunken blumumblattet.”

Centrala motiv

De centrala motiven i Else Lasker-Schülers lyrik är hämtade ur religionens, kärlekens och konstens världar. Religionen var för henne en mycket personlig och odogmatisk form av judendomen med inslag från kristendomen. För henne var fromhet, kärlek och konst vägar till världens förlossning. Försoningstanken; försoningen mellan människor, mellan religioner (judendom-kristendom), har också en betydelsefull plats i hennes diktverk.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht -
So viel Gott strömt über.

Kinder sind unsere Herzen,
Die möchten ruhen müdesüß.

Barnet och den älskande människan lever för henne ännu i paradiset. Konstnären är ett stort barn och konsten en lek, en helig lek. Hon upplevde sig själv som det eviga barnet samtidigt som hon såg sig som uråldrig. ”Ich bin noch heute sitzengeblieben auf der untersten Bank der Schulklasse, wie einst… Doch mit spätem versunkenem Herzen: 1000 und 2-jährig, dem Märchen über den Kopf gewachsen.” Tiden i hennes poesi är ofta Bibelns tid och platsen Österlandet. Hon gav sig själv namn som ”Tino von Bagdad”, ”Prinz von Theben” eller ”Joseph von Ägypten” och levde sig in i dessa gestalter. Hon är alltså i mångt och mycket verkligen en judisk författarinna, men hon har också betraktats som ”ein Erbe der Romantik” med stora likheter med Bettina Brentano.

I hela hennes diktverk står tron på Gud sida vid sida med tvivlet. Hon längtade alltid efter en religiös trygghet.

Gott wo bist du?

Ich möchte nah an deinem Herzen lauschen,
Mit deiner fernsten Nähe mich vertauschen,

Else Lasker-Schüler betraktade sig själv som ett Guds sändebud. Diktarens uppgift i världen var för henne att bringa försoning mellan Gud och människor.

De enskilda diktsamlingarna

Den första diktsamlingen ”Styx” kom ut 1902. Motiven i ”Styx” kom Else Lasker-Schüler att återkomma till gång på gång under hela sin livstid. Erotiska teman, barnslig lekfullhet och existentiella frågeställningar blandar sig med varandra. På det formella planet är dikterna i ”Styx” mycket olika hennes senare produktion. Språket är extatiskt och fyllt av fantasifulla infall. Stroferna är oregelbundna och hon använder hellre assonans och inrim än slutrim. Hennes bildspråk är oerhört färgstarkt och som helhet utstrålar dikterna i denna samling lidelse och ohämmand subjektivitet. Jag har valt att gå lite närmare in på dikten ”Eros”:

O, ich liebte ihn endlos!
Lag vor seinen Knien
Und klagte Eros
Meine Sehnsucht.
O, ich liebte ihn fassungslos. Wie eine Sommernacht
Sank mein Kopf
Blutschwarz auf seinen Schoß
Und meine Arme umloderten ihn.
Nie schürte sich so mein Blut zu Bränden,
Gab mein Leben hin seinen Händen,
Und er hob mich aus schwerem Dämmerweh.
Und alle Sonnen sangen Feuerlieder
Und meine Glieder
Glichen Irrgewordene Lilien.

Både språkligt och innehållsmässigt är dikten typisk för hennes tidiga poesi. Verslängden är oregelbunden och det finns ingen strofindelning. Visserligen använder hon sig av slutrim, men också här är oregelbundenheten stor. Bildspråket är färgsprakande och fullt av irrationella inslag: Wie eine Sommernacht sank mein Kopf blutschwarz auf seinen Schoß”, ”Und alle Sonnen sangen Feuerlieder”.

Huvudinnehållet i dikten är ovedersägligt den erotiska kärleken, men man kan också se religiösa motiv invävda i den. Diktens namn ”Eros” är ju namnet på en gud. Och i orden ”Lag vor seinen Knien und klagte Eros meine Sehnsucht” ligger det något av en religiös tillbedjan. Ett annat ställe i dikten som kan tolkas religiöst är ”Gab mein Leben hin seinen Händen, und er hob mich aus schwerem Dämmerweh”; en högre makts handlande med en människa.

Den andra diktsamlingen ”Der siebente Tag” (1905) är mera dämpad och inåtvänd, mindre lidelsefull. Hon börjar finna en egen stil med fasta metaforer och bilder, som till exempel stjärnan och ängeln. De symboliska färgerna, blått och guld, börjar också spela sin roll. De religiösa motiven får större plats och ofta kretsar dikternas innehåll kring tanken på enheten mellan Gud och människa. Hon uttrycker också sitt främlingsskap i denna tid, sin känsla av ensamhet. Hon är emellertid stolt över sitt judiska ursprung och hon upplever sig som ett språkrör för en svunnen värld, en svunnen tid; ett Guds språkrör.

Formellt börjar hennes dikter få fastare byggnad: två-, tre- eller fyraradig versgrupper med fritt vandrande rim. Varje versgrupp blir till en självständig följd av växlande bilder som svävar mellan realism och surrealism. Dessa rader av bilder hålls samman genom klangeffekter. Dikten ”Unser Liebeslied” får här representera samlingen.

Laß die kleinen Sterne stehn,
Lenzseits winken junge Matten
Meiner Welten, die nichts wissen vom Geschehn.

Und wir wollen unter Pinien
Heimlich beide umschlungen gehn,
In die blaue Allmacht sehn.

Zwischen Garben
Und Schilfrohrruten
Steigen Schlummer auf aus Farben.

Und von roten Abendlinien
Blicken Marmorfresken
Und verzückte Arabesken

Den andra strofen uppfattar jag som diktens kärna. Genom kärleken (”wir wollen unter Pinien heimlich beide umschlungen gehn”) kan människan nå fram till det gudomliga (”die blaue Allmacht”). I första strofen möter vi stjärnan igen. Vad ”die kleinen Sterne” står för är jag osäker på. Kanske menar hon stjärnor som inte är riktigt ”äkta”, stjärnor som man inte ska låta sig föras på avvägar bort från det gudomliga av. I samma strof uttrycker hon också sitt främlingskap i denna värld: ”Meiner Welten, die nichts wissen vom Geschehn.”

Vad gäller själva uppbyggnaden är dikten ganska typisk för samlingen: Treradiga versgrupper med oregelbunden rimflätning. Versraderna är sammanhållna genom allitteration (”auf aus”, ”Sterne stehn”) och andra klangeffekter (”Schilfrohr- […] Marmor”, ”umschlungen […] Schlummer”).

Nästa samling dikter som kom ur hennes hand var ”Meine Wunder” (1911). Många av dikterna här har stora likheter med böner eller psalmer. Den religiösa grundtonen i hennes poesi blir ännu mer urskiljbar än tidigare. Innehållet blir mera allmängiltigt, mindre subjektivt. Huvudmotiven här är hennes känsla av utanförskap i världen, lidandet och längtan efter försoning med Gud.

1913 kom diktsamlingen ”Hebräische Balladen” ut. Fyra av dessa ballader återfinns i ”Der siebente Tag” och fyra är från ”Meine Wunder” och de överiga sex är nytillskott. Dikterna här är personliga tolkningar av berättelser och gestalter ur Bibeln. Mycket av bildspråket har sitt ursprung där, men hon använder det på ett nyskapande sätt. Från den hebreisk-orientaliska formtraditionen har hon hämtat den parataktiska bild-, klang- och satsradningen, rimlekarna, bildförskjutningarna och cirkelformen. ”Hebräische Balladen” betraktas av många som en höjdpunkt i hennes verk; dikterna har befriats från det subjektivt begränsade och fått en universell räckvidd.

Jag tar här upp dikten ”Versöhnung” som finns både i ”Meine Wunder” och ”Hebräische Balladen”.

Es wird en großer Stern in meinen Schoß fallen…
Wir wollen wachen die Nacht,

In den Sprachen beten,
Die wie Harfen eingeschnitten sind.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht -
So viel Gott strömt über.

Kinder sind unsere Herzen,
Die möchten ruhen müdesüß.

Und unsere Lippen wollen sich küssen,
Was zagst du?

Grenzt nicht mein Herz an deins -
Immer färbt dein Blut meine Wangen rot.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht,
Wenn wir uns herzen, sterben wir nicht.

Es wird ein großer Stern in meinen Schoß fallen.

I hennes prosaverk ”Das Hebräerland” dyker denna dikt upp under titeln ”Der Versöhnungstag” och dikten ansluter sig mycket nära till den judiska försoningsfestens ritual.

I andra strofen talar hon om bönen (som är ett viktigt inslag i försoningsfesten): ”In den Sprachen beten, die wie Harfen eingeschnitten sind.” Muschg förklarar denna metafor med hjälp av ett ställe i hennes prosaskrift ”Der Malik”, där det framgår att hon syftar på de hebreiska bokstäverna: Alltså bön på hebreiska, det heliga språket. Stjärnan finns med även i denna dikt och symboliserar här denna gudomliga kärlek och befrielsen från dödens makt. ”Wenn wir uns herzen, sterben wir nicht.” Och i kärleken är våra hjärtan barn: ”Kinder sind unsere Herzen” och som jag tidigare nämnt lever barnet för henne ännu i paradiset, i direkt kontakt med Gud.

Dikten börjar och slutar med samma mening. Denna cirkelform griper tillbaka på en hebreisk-orientalisk stiltradition och får här illustrera själva försoningstanken. Liksom i de flesta andra av sina dikter utnyttjar hon här olika klangeffekter som exempelvis allitteration (”Wir wollen wachen”) och assonans (”müdesüß”).

För att inte ge en alltför ensidig bild av ”Hebräische Balladen” tar jag kort upp också en annan dikt ur samlingen. Jag har valt dikten om Bibelns Rut.

Und du suchst mich vor den Hecken.
Ich höre deine Schritte seufzen
Und meine Augen sind schwere dunkle Tropfen.

In meiner Seele blühen süß deine Blicke
Und füllen sich,
Wenn meine Augen in den Schlaf wandeln.

Am Brunnen meiner Heimat
Steht ein Engel,
Der singt das Lied meiner Liebe,
Der singt das Lied Ruths.

Denna dikt har mer direkt anknytning till Bibeln än den föregående, men som i alla sina dikter med bibliska motiv ger hon sin helt personliga tolkning. Man kan i den här dikten tala om identifikation. Else Lasker-Schüler är Ruth. ”Der singt das Lied meiner Liebe, der singt das Lied Ruths”.

I prosaboken ”Konzert” (1932) finns också ett mindre antal dikter. De är fyllda av en svårmodig gudslängtan och rop efter en avlägsen Gud. Språket och bilderna är enklare än tidigare och stroferna fastare till sin uppbyggnad.

Som exempel tar jag här bara upp första strofen ur dikten ”Aus der Ferne”.

Die Welt, aus der ich lange mich entwand,
Ruht kahl, von Glut entlaubt, in dunkler Hand;
Die Heimat fremd, die ich mit Liebe überhäufte,
Aus der ich lebend in die Himmel reifte.

Formen är här fast (parvisa rim) och bildspråket är dämpat jämfört med tidigare dikter. Dessa rader utstrålar en stilla världsfrånvändhet (”Die Welt, aus der ich lange mich entwand”), en längtan bort till den andra sidan (”Aus der ich lebend in die Himmel reifte”).

Hennes sista diktsamling ”Mein blaues Klavier” (1943) kom till under hennes Jerusalemstid. Liksom i ”Konzert” präglas dikterna här av världsfrånvändhet och hinsideslängtan. Hon klagar över en förråad värld, en hård och omänsklig tid. Dödsskräck och dödslängtan blandar sig med varandra, men starkast framstår, som så många gånger förr, hennes längtan efter försoning mellan människa och Gud.

Hon använder samma bilder som tidigare, men i mycket sparsammare omfattning. Dessa vinner därigenom i kraft och uttrycksfullhet. Allt eventuellt överflödigt är borta. Kvar finns en form som är ett med innehållet. Den dikt ur den här samlingen som jag har tänkt behandla här, bär samma namn som denna.

Ich habe zu Hause ein blaues Klavier
Und kenne doch keine Note.

Es steht im Dunkel der Kellertür,
Seitdem die Welt verrohte.

Es spielten Sternenhände vier -
Die Mondfrau sang im Boote -
Nun tanzen die Ratten im Geklirr.

Zerbrochen ist die Klaviatür…
Ich beweine die blaue Tote.

Ach liebe Engel öffnet mir -
Ich aß vom bitteren Brote -
Mir lebend schon die Himmelstür -
Auch wider dem Verbote.

Dikten återger en djup smärta över en brutaliserad värld, en värld som missförstått och krossat hennes poesis ”blaue Klavier”. Den blåa färgen står för det gudomliga i hennes diktning; hon var ju ett Guds sändebud. Dikten visar också hennes känsla av ensamhet och förlorad kärlek: ”Es spielten Sternenhände vier”. Fyra händer - två älskande. ”Nun tanzen die Ratten im Geklirr”. Hennes kärlekspoesi är besudlad och nertrampad.

Sista strofen är en bön om att få lämna denna värld med alla dess plågor, ”Ich aß vom bitteren Brote”, och förena sig med Gud.

Formellt är dikten sammanhållen genom varannanradsrim med ett markant brott vid ”Nun tanzen die Ratten im Geklirr”. Det understryker kontrasten mellan den tidigare harmonin och den nuvarande disharmonin. Kontrasten skärps ytterligare genom att de harmonisk å-ljuden i ”Die Mondfrau sang im Boote” ställs mot de vassa och taggiga ljuden i raden efter.

Symbolerna känner vi igen från hennes tidigare dikter; stjärnan, ängeln och den blåa färgen, som alla på något sätt anknyter till det gudomliga. Jag låter första strofen i dikten ”Herbst” i hennes sista diktsamling få avsluta min lilla introduktion till Else Lasker-Schülers lyrik.

Ich pflückte mir am Weg des letzte Tausendschön…..
Es kam ein Engel mir mein Totenkleid zu nähen -
Denn ích muß andere Welten weiter tragen.

Information

Gesammelte Werke: Band 1 Gedichte 1902-1943, Band 2 Prosa und Schauspiele, Band 3 Verse und Prosa aus dem Nachlaß