Aris Fioretos skriver om Marcel Beyers Flyghundar i en hittills opublicerad recension som han vänligt nog donerat till oss.

I december 1877 bad Thomas Alva Edison en assistent att sätta snurr på en vaxrulle vid vilken en nål monterats, medan han själv sjöng "Mary Had a Little Lamb". När uppfinnaren senare placerade nålen i det spår som graverats in och vevade igång rullen återuppstod barnkammarvisan i en ansluten tratt. Fonografen var uppfunnen. Tack vare Black Maria, som modellen kom att heta, hade människans tal blivit "odödligt".

Hermann Karnau kan inte glömma detta ögonblick. För honom var världen inte en värld innan man kunde kontrollera röster. Edison gjorde det möjligt att samla röster och höra sig själv tala. Karnau är en av huvudpersonerna i Marcel Beyers roman Flyghundar som nu utkommer i Ulla Ekblad-Forsgrens tonsäkra översättning. Han är en ljudens arkeolog som vigt sitt liv åt att komma röstens hemlighet på spåren. I skuggan av Tredje riket bygger han upp ett omfattande arkiv av läten. På vaxskivor bevarar Karnau snarkningar, skratt och kvidanden, gråt, visor och stön stinna av kåthet eller smärta. Men också extrema ljud: då kriget bryter ut beger han sig till fronten för att registrera massdödens djuriska läten. Vilket skeende. Vilket ljudens panorama.

Karnaus mörka röst ljuder inte ensam i Beyers bok. Vid ett massmöte får Goebbels upp ögonen för hans talanger. Han anar att förbättringen av de ljudtekniska förhållandena vid stora evenemang erbjuder oanade möjligheter till manipulation. Då Tyskland expanderar skickas Karnau till Elsass för att bidra till traktens "germanisering". Han möter dock problem och Goebbels hjälper honom i utbyte mot att arkivarien tar hand om hans sex barn. Skickligt väver Beyer här in fakta om propagandaministerns mytiska telningar i sin berättelse. Det äldsta barnet heter Helga, ett lyhört vittne till den bruna ideologins skitiga retorik. Mellan Karnau och Helga uppstår en förtrolighet som skall vara ända till de sista aprildagarna nere i Führerns bunker i det sönderbombade Berlin.

Helga talar med oskuldens ljusa röst. Men även om hon inte alltid förstår vad de vuxna säger är hon ingalunda aningslös. Hon har lärt sig att urskilja de skuggor som lögner kastar i en stämma. När Helga mot krigsslutet blir vittne till hur fadern eldar upp en folkmassa till nya blinda uppoffringar - Endast det totalaste är totalt nog - upplever hon svindel. Det måste bli slut på gapandet någon gång, ljudet är så starkt att jag tror att jag spräcker trumhinnorna. Massan består inte längre av enskilda stämmor, utan talar med ett enda grötigt och gigantiskt organ: Ja. Ja. Ja.

Helga grips av yrsel då hon inte kan urskilja sin egen inre röst; Karnau saknar förbindelse med sin. Hur uppmärksamt jag än lyssnar inåt hör jag ingenting, bara ett dovt eko av ingenting. Så blir han "rösttjuv" och "skuggspecialist", på jakt efter det låga, ohyggliga summande från skallbenet som ingen tidigare hört - denna själens egen frekvens. Först om han lyckats fånga detta "urljud" kommer den germanska rasens särart att kunna fastställas. Då Karnau engageras i ett SS-projekt med syfte att utröna röstens rashygienska aspekter får han äntligen tillgång till det "människo­material vars "lantmätare" han så länge drömt om att bli.

Beyer förvaltar teorier om medier, makt och pedagogik för vilka Friedrich Kittler gjort sig känd. Men det sker med självständig hand, oftast fjärran applikationen. Skickligt växlar han mellan barnets och den vuxnes stämmor, lika ensamma i sina respektive kranier. Läsaren tillåts aldrig röra sig utanför deras skallben. På så vis tätnar långsamt det ominösa mörker i vilket bokens afrikanska "flyghundar" sägs leva, dessa gåtfulla djur som färdas genom luften och inte tål dagens ljus. Är det så även med rösten, denna flyktighet som Karnau menar dväljs i struphuvudets dunkel? Det gäller att i detta mörker urskilja alla schatteringar och nyanser i den mänskliga rösten, det gäller att locka fram varje egenhet i artikulationen, hur oväsentlig den än ter sig, innan klangfärgen sedan åter sjunker ner i det ohörbara, i ljudlösheten, full med skråmor, orenheter, fläckar.

Mot slutet av romanen, då Berlin ligger i ruiner, lyckas ljudforskaren ta sig till "flyghundsrummet" på Zoo. I cigarettändarens sken ser han vad som återstår av de mytomspunna djuren: rengnagda ryggrader, svedda pälsar, lösa vingar… Och mörker. Så slocknar lågan.

På Marie bebådelsedag 1919, fyra decennier efter att Edison registrerat sin barnkammarvisa på Black Maria och två och ett halvt före Karnaus obskyra experiment, gjorde Rilke några anteckningar som han gav titeln Urläten. Texten berättar om hur han tillbringat åtskilliga nattstunder med att studera ett kranium. I stearinljusets sken avtecknade sig pannbenssömmen - och med ens visste jag vad den påminde mig om: om ett av dessa oförglömliga spår som en gång ristats in i en liten vaxrulle med spetsen på ett borst! Marcel Beyer följer detta spår med osviklig precision. I hans roman ljuder häpnadens och förvirringens, fasans och vansinnets klanger. Men också mörkrets. Framför allt mörkrets.

(2000)