När man talar om Neapel går tankarna vanligen genast till tre saker: pizzan, vulkanen Vesuvius och den berömda mandolinen, ett stränginstrument som liknar gitarren, ”medbrottsling” vid nattliga serenader under balkonger prydda med tvätt på tork. Men Neapel är oändligt mycket mer. Här finns operan Teatro San Carlo, grundad 1737, alltså 41 år före La Scala i Milano. Här finns universitetet Federico II, det äldsta statliga och konfessionslösa universitetet i världen, grundat 1224 av kungen av Neapel och Sicilien, Fredrik II av Schwaben.

Men staden har också mycket att kämpa emot: både arbetslöshet och brottslighet verkar ibland växa den över huvudet och det är napoletanarna själva de första att peka på. Och ändå, trots grändernas elände, finns det här talesättet: ”den som tar sig till Neapel förälskar sig i staden”; och så är det också. Neapel är en stad av kontraster, där poesi och råhet alltid funnits sida vid sida och kanske stannar staden i hjärtat på alla dem som lärt känna den just för att den bättre än någon annan återspeglar den mänskliga naturen i hela dess storslagenhet och brutalitet. Neapel har inspirerat till målningar, dikter och sånger, men framför allt är Neapel teaterns och skådespelarkonstens hemstad och jag tror inte att staden hade varit densamma om inte Eduardo De Filippo hade skänkt scenen sitt ljus och sina skuggor; och på liknande sätt hade Eduardo De Filippo inte varit den han var om det inte hade flutit napoletanskt blod i hans ådror.

Eduardo De Filippo föddes i Neapel den 24 maj 1900 som utomäktenskaplig son till dåtidens främste napoletanske aktör-författare-regissör och komiker Eduardo Scarpetta och Luisa De Filippo. Eduardo berättade att det blev en chock för honom att upptäcka att han var son till en ”okänd far”: folk klassificerade honom som annorlunda och det finmaskiga nätet av skvaller och elakhet slöt sig omkring hans och syskonens existens och förtryckte honom och satte många smärtsamma spår. Men ändå sa han: ”Sedan länge har jag förstått att en talang tar sig fram i vilken omgivning som helst och inget kan stoppa den, men det är också sant att den växer och utvecklas med större kraft när den person som äger den betraktas som ’annorlunda’ av samhället.” ”I själva verket är det så att man till slut verkligen önskar sig att vara annorlunda och ens kraft mångfaldigas, ens tanke arbetar ständigt för högtryck, kroppen känner inte längre någon trötthet i kampen för att uppnå de mål man ställt upp för sig. Men allt detta visste jag inte då och mitt främlingskap tyngde mig så mycket att jag lämnade både hemmet och skolan och gav mig ut i världen på egen hand nästan helt utan pengar, men fast besluten att finna min egen väg. Med det menar jag: att finna min egen väg inom den väg jag ända från början valt, nämligen teatern som alltid har varit och är allt för mig.”

Eduardo, Titina, systern och Peppino, den yngre brodern hade alla tre en mycket svår uppväxt som lämnade outplånliga minnen i hjärtat och i gesterna hos var och en av dem. Och ändå var det just dessa mödor och lidanden som gav de tre syskonen, under Eduardos ledning, kraften att fylla varje teater i Italien och att nå framgång och beundran även långt utanför landets gränser. I sina på en gång komiska och tragiska verk gav Eduardo De Filippo liv åt personer och situationer på ett sätt som överskred den lokala eller dialektala dimensionen både beträffande innehåll och språk. Den mimiska verkningsfullheten gjorde visserligen hans rolltolkningar oefterhärmliga, men framgången hos de talrika översättningarna och framförandena på andra språk av hans sceniska verk vittnar om budskapets äkthet och dess universella värde.

På De Filippos scen finns karaktärer i ordets sanna mening: personer, inga pappfigurer, personer fulla av känslor och pulserande motsägelser, levande varelser som i åtbörd efter åtbörd bärs upp av en förtätad identitet som ändå är omöjlig att helt klassificera. Det är omöjligt att gå in på eller ens snudda vid alla De Filippos dramatiska verk i en text av det här omfånget. Vart och ett av dem har ägnats djupgående studier för deras tematiska mångsidighet, för alla de skiftande läsarter som är möjliga, för deras poesi, deras band till historien och deras aktualitet och för deras djupa släktskap med Commedia dell’Arte-traditionen. Jag väljer därför att koncentrera mig på ett enda verk (även om de allesammans rinner i mina ådror, eftersom jag känner en djup kärlek till dem alla) och det verk som jag känner mig manad att skriva om är ”Filumena Marturano”.

Filumena är en kvinna som tjugofem år före dramats början förts från sin tillvaro i en bordell av den rike Domenico Soriano: hon lever med honom i hans hem och hon ägnar honom en hängiven hustrus omsorger. När hon ligger för döden ber hon Domenico att gifta sig med henne och han samtycker, men strax efter att de gift sig kommer en överraskning: Filumena upphör att var döende och hon erkänner att hon framtvingat giftemålet för att hindra Domenico från att fortsätta att vara en Don Juan för andra, ofta mycket unga, kvinnor. Domenico blir rasande och går till domstol med saken och Filumena tvingas ge efter och äktenskapet annulleras. Här följer sedan en lång monolog av Filumena där hon förklarar vad det är som har tvingat henne att handla som hon handlat. Hon avslöjar att hon har tre barn - ett av dem från hennes förhållande med Domenico - och hon bekänner att hon hade velat ge dem hans efternamn och den trygghet som skulle följt med det.

Detta är det andra skälet - det första är kärleken - till att hon tänkt ut den raffinerade planen för att få gifta sig med mannen. Domenico är först helt överrumplad och bragt ur fattningen, men sedan försöker han desperat få reda på vilket av barnen som är hans. Men det enda som Filumena är beredd att ge honom till svar är en hundraliressedel som saknar en liten bit: på den biten hade Filumena skrivit det datum då hon och Domenico avlat sitt gemensamma barn. Och medan hon tar den länge bevarade sedeln i sin hand minns hon: ”En natt sa du till mig: Filumena, låt oss göra som två människor som verkligen älskar varandra - och så släckte du ljuset. Jag älskade dig verkligen… men du älskade inte mig. Och mycket riktigt så tände du sedan ljuset och gav mig hundra lire som vanligt.”

Den sedeln använde Filumena aldrig, hon sparade den för alltid för att: ”barn betalar man inte för”, de kan inte vara frukten av något som går att köpa. Domenicos oro växer och han försöker med alla medel komma fram till vilket av barnen som är hans, men i slutet av dramat gifter han sig med Filumena - på allvar den här gången och därför kan han inte heller bli lurad och han respekterar hennes vilja att inte svara på hans fråga eftersom:”barnen är barn” och inget annat räknas. Den frasen är den bärande frasen i hela dramat, Filumena är helt och hållet kvinna, samtidigt som hon är än prostituerad, än mor, än hustru, än styrkan, än offret. Hon kan älska djupt trots allt det elände som livet och fattigdomen har lastat på henne och tryckt ner henne med, men aldrig knäckt henne.

Filumena har alla de sidor som en kvinnlig varelse kan ha. Hennes storhet och intensitet har ställt många andra kvinnogestalter i teaterns historia i skuggan, hon har fascinerat och rört, hon har väckt medlidande och beundran. De Filippos komedier är ett slags oxymoron där varje skratt oundvikligen är förbundet med en fond av smärta precis som ljuset hör ihop med sin skugga. Det är därför de så ofta betecknas med dubbeluttryck som till exempel ”melan-komisk”.

Filomena-dramat har också blivit film: ”Giftas på italienska” (”Matrimonio all’italiana”) i regi av Vittorio de Sica och med Sofia Loren och Marcello Mastroianni i huvudrollerna. Det är en film jag gärna ser, men starkast griper mig ändå Eduardos egen vision av komedin: Titina De Filippos Filumena-gestalt träffar mig rakt i hjärtat. Eduardo De Filippo verkar vara bortglömd av den svenska teatervärlden, om han nu någonsin har varit särskilt känd här på våra breddgrader. Det är dags att släppa in honom till oss.

Om någon av er läsare vill ställa frågor till Rossella eller på annat sätt föra ett samtal med henne - och andra - kring den här texten så ska språket inte få vara något hinder - jag översätter. (BZ)