Jag har brottats med Katja Lange-Müller och hennes text. Först tycker jag om hennes sätt att skriva, sedan går det mig på nerverna, sedan tycker jag om det… Vad vill hon mig med sina ringlande betvingande meningar? Är det ett manér eller ska jag hellre kalla det en metod eller vad är det? Och … hur översätter man sådant här, så att greppet om läsarnacken blir lika stadigt och järnhårt? Eller smeksamt lätt?

Novellsamlingen jag har läst och brottats med heter ”Ankorna, kvinnorna och sanningen” och även om det finns en berättelse i boken som bär just det namnet och detta inte utan anledning, så väljer jag att sätta rubriken ”Kvinnorna och sanningen” över det här. Varför det? I den sista berättelsen ”Ankan i flaskan” faller på nästsista sidan de här orden: ”bara för syns skull riktas uppmärksamheten mot ankan.” Jag lyfter upp denna lilla fras och försöker använda den som en nyckel till boken som helhet.

Under själva boktiteln står det ”Berättelser och miniatyrer”. En del av texterna är bara ett par sidor långa och vissa påminner om hastigt uppskissade bilder eller snapshots. Lange-Müller verkar i sitt skrivande leka med längder eller kvantiteter - bland annat: Korta texter uppbyggda av långa slingriga meningar eller associationsormar. Som läsare känner jag mig stundtals som Laokoon, ormarna sluter sig tätare och tätare. Så här kan det se ut, fast detta är naturligtvis bara ett litet stycke av en orm: Vi befinner oss i ett hotell i Boston och brandlarmet går för femtielfte gången:

I taken roterade med korta avstånd emellan sig platt cylindriska, handflatestora, rött glödande tingestar, som såg ut som kackerlacksfällor, som hade förvandlat sig till larmande, bordellaktigt belysta karuseller. Självklart var hissen ur funktion, så jag följde på bara fotsulor piktogrammen som visade gröna pilar och gröna springande streckgubbar genom det schaktaktiga trapphuset som enbart belystes av ytterligare skränande kackerlackskaruseller. Jag klafsade förbi flera folktomma och larmfyllda korridorer som badade i ett skälvande rött ljus och nådde slutligen fram till en tung järndörr och bakom den skymtade, som silhuetten av en efterlängtad hamn, hotellets foajé.

Lange-Müller skriver mycket om djur och djurs lidande och om djurparksbesök, om djur i burar som vankar fram och tillbaka som Rilkes panter:

Han gör inget annat än det alla leoparder gör i alla världens djurparker, i alla fall dem jag har sett, han tigrar mekaniskt hit och dit, sex steg åt vänster, sex steg åt höger, avspända steg som han rullar fram på stora mjuka tassar.

Den kvinnliga huvudpersonen och djurparksbesökaren rör sig liksom planlöst genom parken och balanserar lite ostadigt på osynliga gränser mellan motvilja och attraktion. Hon är inte längre ung, nej, hon är inte alls ung och hon har bakom sig lämnat det som vi tror är kampen och framför henne finns en helt annan kamp, låter Lange-Müller oss ana. Hon lär sig att inte hålla fast och stundtals blir hon till ett slags greppsläppandets fria konstnär. Tills hon faller och klamrar och kravlar omkring igen.

I en text får vi se en uthungrad gammal hunds dödskamp på en strand i Nicaragua genom en ensam alkoholiserad kvinnas ögon - detta är kanske en av de djupast gripande berättelserna. Lange-Müller visar oss med otäckt knäckande naturalism hur en sparv kläms ihjäl i en sparvägares hand. En grym gruppvåldtäkt på en anka skildras om inte direkt som ett faktum, så åtminstone som en möjlighet - det är i den lilla texten ”Ankorna, kvinnorna och sanningen”. Och rubrikens sanning kommenteras eller figurerar så här i slutraden: ”Låt det vara, sa han, även om det stämmer, inte är det rätt.”

En historia som heter ”De är så många och överallt” handlar om svampar. Lite påminner den om Olga Tokarczuks svampbroderier i ”Daghus, natthus” och ett slags släktskap med Italo Calvinos myrfantasier eller också hans svampkapitel i ”Marcovaldo” finner jag också i den. Men läsaren dränks nästan av Lange-Müllers ordkaskader och uttrycksekvilibristik - fast så räddar hon historien ändå, jag vet inte hur.

Det är som om den som för pennan i den här boken ibland har lite för lätt för att uttrycka sig, orden och associationerna rinner eller forsar ur henne och då och då får texten genom det ett stänk av effektsökeri i sig - ”jag såg ut som negativet av ett foto på en panda” - och något av djupet går förlorat. Men så träffar hon en punkt där hon når längre in i verkligheten, där hon plötsligt kommer långt in under ytan.

Asta kunde inte låta bli det och så småningom vande hon sig vid att hon måste till honom, bara för att hon inte kunde få honom ur huvudet. Om han hade en hemlighet eller inte och om kanske just det var hemligheten? Om han hade ett ansikte eller vad han nu hade i stället för ett sådant? Varför han var så stark i sin svaghet?

Många av texterna kan bitvis vara ganska plågsam läsning. ”I isblocket” är en förtvivlad historia om kärlekslängtan bortom kärlekslängtan. ”Minne av en oavslutad omkringliggande pjäs” är en text om det siamesiska tvillingparet ”Stam” och ”Gren” - där ”Stam” har en hel kropp, medan ”Gren” bara har en överkropp - och deras krig mot varandra. Den obehagliga historien ”Att åka tåg” handlar om en olycka eller snarare ett självmord, där en passagerare ser en bit av något rosa marmorerat glida som en snigel över rutan och lämna ett grumligt spår efter sig.

Lange-Müller gräver sig också in bland mott och mal och lever sig in i deras maniska ätande av allt som kommer i deras väg. Är det kropparnas och tingens förfall och sönderfall hon vill låta sig uppslukas av, är det detta hon vill titta riktigt nära och allvarligt på? Inte dölja något av det som är vägen mot alltings slut. Hålla förruttnelsen i handen. Ja kanske, men här och där skiner ändå ögonblick av något ljust, lätt och skämtsamt igenom… som till exempel beskrivningen berlinskornas överlägsna talang att med stil bära upp en pullover med jättelika sjömansgravsapplikationer eller barnen som tågar ut från akvariets souveniraffär med himmelsblåa plyschmakrillar klämda under armen.