Andrzej Stasiuks polemik från FAZ den 4 april. Är detta en träffande bild av Europas situation eller en vild anklagelse född ur bitterhet? (JS)

Det demokratiska Vitryssland har förlorat. För dem som har den minsta aning om vad som försiggår i östra delen av kontinenten var detta väntat. Dessa människor befann sig ensamma i Minsks postsovjetiska arkitektur, ensamma i snö och kyla. Det var inte entusiasm som sporrade dem, utan milisen som hade spärrat av platsen och stod och lurade i portuppgångarna. Demonstrationerna präglades inte av optimism, utan av mod och beslutsamhet. Folket där visste från första början hur det skulle sluta. Förmodligen var de bara osäkra på om milisen skulle sätta in skarpa skott eller hålla sig till gummikulor och batonger.

Det kunde bara sluta på ett sätt. När allt kommer omkring ligger Minsk vid världens ände, någonstans på gränsen till Asien eller Hyperborea. Till och med tv-stationerna hade problem med distansen, bilderna blev oskarpa när de kom fram. Men nu är det över. Tack och lov dödades bara en person. Nu kan vi återvända till vår kära vardag. För ärligt talat, om de där borta i Hyperborea verkligen hade velat ändra på något hade de gjort det. De hade till exempel kunnat bli mer demokratiska, få lite ordning på sina tänder och framför allt kunnat flytta sitt land till en varmare och bättre belyst zon. Och som sanktion förbjuder vi Lukasjenko att shoppa i Quartier 206 eller Lafayette i Berlin. Det är rätt åt den skitstöveln.

Vad ska Europa ha Vitryssland till (det existerar väl egentligen inte)? Vad ska det ha Ukraina, förrädaren, till? Först tar man emot solidaritetsmanifestationer, täcken, sovsäckar och tv-team från hela världen, sedan gör man på ett år - ett helt år!!! - inte det minsta lilla försök att bli mer som Storfurstendömet Luxemburg. Med tanke på denna mängd sovsäckar och kamerateam kan väl väst förvänta sig att man åtminstone försöker. Vad ska Europa ha Bosnien-Hercegovina till? De vill ju bara dela sig igen.

Och - hemska tanke - Serbien med sitt omständliga alfabet och medfödda blodtörst? Möjligen, i någon avlägsen framtid, kanske Montenegro. De har åtminstone bara en handfull invånare, förresten semestrade en gång Sophia Loren på någon ö där…

Ja, det är frågan som alltid förföljt Europa: vad tusan ska vi ha det ena och det andra till, Kosovo eller Makedonien? Har vi det inte bra som vi har det? Och hade vi det inte bättre förr? Innan de där dumma polackerna gick med som inte kan hålla truten utan näsvist underblåser ett upplopp i öst och väljer en president med dubbelgångare, kanske till och med dubbelgångaren själv… Ja, egentligen skulle man ha tagit in Japan istället för Polen, de har högre standard och producerar mer bilar än man kan stjäla i hela öst.

Det är verkligen ett problem; att "vara Europa", att "vara i Europa". Det erfor Tjeckoslovakien hudnära 1938 i München. De ombads helt enkelt att lämna det demokratiska Europa - av det demokratiska Europa. Europa bestämde sig för att Tjeckoslovakien inte hör dit. En parallell, fast i större format, var Jalta 1945. Där beslöt Europa att ett par ansenliga europeiska länder skulle må bättre på ryskt område. Säkert lät sig Europa övertygas av att den "outgrundliga ryska själen" skulle komma bättre överens med den lika hemlighetsfulla ungerska själen. I alla fall bestämdes det att Europa börjar väster om Elbe och därmed basta.

1948 i Berlin såg det annorlunda ut, men lika spännande. Västberlin isolerades från omvärlden, blockerades och svaldes de facto av det fasansfulla jättelika sovjetiska imperiet. Denna gången gick Europa av någon anledning inte med på att förlora denna lilla fläck utbombade ruiner. De försörjde staden i flera månader från luften och lyckades till slut driva fram att den (åtminstone till hälften) skulle "tillhöra Europa". Frågan om Europa eller icke-Europa har inte förlorat sin aktualitet. Jag har tvärtom intrycket av att detta problem skärps allt mer med tiden.

Demokraternas demonstration i Minsk liknar toutes proportions gardées Västberlin under den sovjetiska blockaden. Förutom att ingen luftbro existerar och ingen amerikansk president säger: Ich bin ein vitryss. Istället europeisk likgiltighet och hyckleri som tillåter gränserna att förskjutas som det just passar de egna intressena. Men det är en återvändsgränd. Europé är den som bekänner sig till de europeiska värdena och kämpar för dem. Den som riskerar frihet och liv för dem. Om andra kriterier ska gälla för den europeiska tanken kan vi glömma den gamla kontinenten. Man måste verkligen vara blind, döv och fullständigt orienteringslös för att inte se det. Att inte se hur Europa blir allt svagare och mer betydelselöst, hur dess militära, ekonomiska, innovativa och demografiska potential avtar. Inte ens det lilla inbördeskriget i Balkan kunde man vinna moraliskt. Ingen på jordklotet är särskilt beroende av europeiska värden. Möjligen av europeiska produkter. Men det varar inte så mycket längre. Kineserna är i högsta färd med att kopiera vår civilisation på skalan 1:1. Hittills bara teknik, parfym och måleri, men snart också det antika Grekland, renässansen och barocken och till slut européen själv. Vi är til syvende og sidst bara en liten halvö som hänger på den asiatiska kontinenten, i utkanten av Afrika. Den som i det läget rynkar på näsan över att Ukraina eller Vitryssland vill höra till Europa har förlorat all kontakt med verkligheten.

Naturligtvis kan man vara envis. Då kommer vi om 30, 40 år att befolka vår exotiska, utdöende kontinent med européer made in China.