Vi har av Tatjana Gromača fått tillåtelse att ta in även detta korta utdrag ur hennes roman Crnac.

56.

När kriget kom gick jag från hus till hus för att säga till folk att de måste gräva skyddsrum där de kunde gömma sig. Jag sa till dem att de måste köpa presenning och att man kunde göra en mask av nylonstrumpor och majsmjöl för att skydda sig mot giftgaser. Folk kikade försiktigt ut genom halvöppna dörrar och nickade som skrämda höns.

Man visade mig ett stort hus i utkanten av byn som tillhörde värdshusvärden som kallades Huso. Han öppnade dörren till källaren. Därinne, bland rakijaflaskor och träslanor man använt för att vända grisar på spett med, stod en bår med sjukvårdsutrustning. Ta den bara, sa han, gör vad du vill med den!, samtidigt som en matrest i skägget på honom singlade ner på marken.

57.

På natten brummade traktorkolonnerna förbi, de larvade landsvägen fram som en koloss på lerfötter som höll på att tippa över. Jag tittade ut på dem bakom gardinen. Till varje traktor var en träkärra eller en liten järnbur kopplad, en sån man brukade använda när man körde svin till marknaden. Nu var det inga svin i burarna, utan folk som flydde undan kriget. I famnen höll de små trasiga bylten, som de tryckte hårt mot bröstet. Ju hårdare de tryckte byltena mot bröstet desto bättre kunde de skjuta undan smärtan i bröstet, och låta sig föras längre och längre bort i burarna, som om de inte kände något alls längre.

58.

I byn var ett hus jämnat med marken. Där hade han som lagade teveapparater bott. Ingen visste var han fanns nu, och ingen visste vem som förstört huset eller varför. Och inte frågade någon efter det heller. Alla började prata tyst, med lägre röster, de lutade huvudena mot varann, som om det var någon konspiration på gång. Ingen visade inför någon annan att han var glad att mannen som lagade teveapparater fått sitt hus förstört, men alla uppförde sig som om det som hänt var rätt och riktigt. Det enda som var kvar på den plats där mannen med teveapparaterna en gång bott var en stor hög med rött tegel, som ett litet berg. Ingen vågade gå i närheten av den.

59.

Polisen kom hem till oss. De sa att vi inte skulle vara rädda, det var bara ett vanligt besök. De satte sig vid bordet och drog fram några papper. På ett papper stod min mammas namn och namnet på platsen där hon var född. Platsen där mamma föddes hade blivit en fientlig plats nu. Polisen hade kommit för att försäkra sig om att inte mamma också, av en händelse, hade blivit vår fiende. De frågade henne hur länge hon hade bott här och hur hon hade funnit sig till rätta. De frågade pappa hur mamma hade funnit sig till rätta. De frågade mig också. Vi sa allihop att det hade gått bara bra. De nickade och såg sig omkring, tallrikarna på köksväggen och den virkade duken på teven, samlade ihop pappren och la ner dem i väskan. Och så gick de.

Sen kom prästen till vårt hus. Han brukade gå från hus till hus en gång om året för att folk skulle ge honom pengar, och som gengåva satte han en klisterlapp med en bild av Guds Moder och Jesus på dörren. När han kom till oss gömde jag mig inne i rummet. När han gått sa mamma att jag skulle ta fram dammsugaren och dammsuga upp lerkokorna från prästens skor på våran matta. Medan jag dammsög, funderade jag på vad prästen haft för skor på sig. Jag var nästan säker på att de var svarta med silverspännen på sidan.

60.

Jag fick en älskare. Han var väktare vid förrådsbarackerna vid det övergivna bostadsområdet nere vid floden. Vi stod vid övergångsljusen. Han sa:  - Om du inte kysser mig innan det slår om till grönt vänder jag på klacken och lämnar dig. Jag kysste honom så snabbt jag kunde, och precis då blev det grönt.

61.

Vi gick ner under bron och ut på majsfältet. Jorden på majsfältet var knottrig och hård. Ibland träffade vi på andra kärlekspar där. Vi skyndade tyst förbi utan att se varandra i ögonen. I älskarens hus fanns ingenting annat än en järnsäng och ett bord. I bordslådan hade han pistolen. På sängen låg hans väktaruniform. Bältet till uniformsbyxorna hade ett tungt metallspänne med två stora bokstäver ingraverade.

Älskaren var gammal, håret uppe på skulten var tunt. När vi hade legat med varandra var våra kroppar kladdiga och vi luktade, som två stinkande hundar. Vi gick för att tvätta oss i den stora tvätthallen där det fanns duschar. Där hade lantbruksarbetarna tvättat sig förut när de övernattade i trakten. Till kvällsmat åt vi bröd och ost som älskaren tog fram ur sin gröna ryggsäck som var snörd med samma slags snören man snörde skor med. Nere från floden hördes ibland båtar som tutade gällt. Om man inte visste att det var båtar kunde man tro att det var skrik från vilda djur från någon zoologisk trädgård långt borta man hörde.

62.

Båtarna gled sakta fram längs floden, det såg ut som om de aldrig skulle få upp tillräcklig fart för att ta sig förbi nästa krök med de taggiga buskagen som kantade floden. Om natten kunde man inte se rostflagorna som lossnade från plåtskoningen i aktern och föll ner i det grumliga mörka vattnet. Bara ett svagt flerfärgat ljus och overkliga dimmiga konturer som upplöstes i fjärran.  I lådan hade jag älskarens brev. Han skrev dem på papper som vi kallade för rutigt papper. Hans handstil var kantig och lättläst. När han skrev tryckte han pennan så hårt mot pappret att det blev hårda fördjupningar i pappret för varje ord.

63.

Cykeln som jag åkte till älskaren på stod stödd mot väggen vid baracken. På kvällen brukade sitsen som var klädd med galon vara våt av dagg - jag var tvungen att dra upp en bit av klänningen eller en skjortsnibb och stryka dropparna ut mot kanten på sitsen med en snabb rörelse, så inte klänningstyget hann bli vått. Där jag trampade på, kände jag på ryggen de nålvassa blickarna från folk i de omgivande byarna. De log nedlåtande, så som personer som är säkra på sitt hus och hem kan le. De trodde att de stärkta rentvättade gardinerna för fönstren, där man såg ljuset från oljelampan reflekteras inifrån rummet, gjorde dem tillräckligt osynliga och tillräckligt verkliga på samma gång.

Jag trampade på så fort jag kunde. Den kyliga nattluften stack i näsborrarna, skarpt som rakblad. Jag tänkte inte på mänskorna och deras elaka blickar bakom gardinerna. Jag tänkte inte på pappa heller, som befallt, på grund av älskaren, att jag skulle ge mig iväg och aldrig visa mig hemma igen. Jag tänkte inte på mamma heller, och hennes gråt. Rädslan gjorde folk elaka, rädslan gjorde pappa sträng. Mamma var ledsen för att hon var rädd. Alla var rädda för någonting, bara jag var inte rädd för någonting.