MAN MÅSTE FRAMFÖR ALLT HÅLLA SIG LUGN

När jag kom ner på gatan
klev det ut en typ ur en bil
med pistol i handen.
Han körde ner den i fickan på träningsbrallorna.
I samma ögonblick märkte han att
jag tittade på honom.
Han glodde hotfullt
som: du ska dö också jävla fitta,
Jag slog snabbt ner blicken.
Låtsades att det var en bukett blommor
och inte en pistol jag sett.
Man måste framför allt hålla sig lugn.

Nästa ögonblick spelade ingen roll.
Jag bara väntade på att få en kula i ryggen.
Som om jag fått ett myggbett där och
ville bli kliad lite.
Jag såg månen lysa däruppe.
Det var fullmåne.
En helt OK tid att dö på.
Det var som om jag var färdig med
livet ändå.
Det kändes lugnt och skönt, som när man är nybadad,
har borstat tänderna
och ska krypa i säng.

Framför ett av höghusen kånkade folk ut teveapparater och gamla möbler.
På gräsplan stod en tyst armé av svettiga typer
i undertröjor och benvärmare
och krängde rostigt järnskrot, förkromade aluminiumprylar
och sånt.
De såg ut som de var
färdiga med livet dom med.
Först skulle bara skräpet ut från lägenheterna
så han med pistolen i träningsoverallsfickan kunde komma och skjuta ner dom en och en.

Kanske killen satt upp lappar
i kvarteret
avlivning utföres i området innan döden ska lägenheterna tömmas och gamla möbler bäras ut
Längre bort,
i nästa kvarter
leker småungar kurragömma.
Dom anar inte ens att bakom mig
går nån med en pistol nerstoppad i kalsingarna.
Vem tycker du är snällast, Martina eller Mirela?
frågade en liten tjej sin kompis
medan de sprang och gömde sig.
Jag hörde aldrig vad hon sa den andra. 

SAMTAL MED FÖRAREN FÖRBJUDET

Jag har träffat en tjej.
Hon var väl runt tjugo.
Och mager.
Jag körde, och
det var som timmar det höll på.
Solrosfält på solrosfält
som om de aldrig tänkte ta slut.
Flickans ögon. Gula. Och fuktiga.
De såg faktiskt gula ut ögonen.
Hon sa inget.
Jag kanske bara drömmer
sa jag till mig själv.
Alla dom här solrosorna som bara fortsätter rakt upp i himlen,
sånt finns bara inte.
Utom i det där teveprogrammet
om nåt fyllo som skar av sig örat.

Nu sa hon nåt den magra. Här
ska jag gå av.
Man skulle kyssa henne tänkte jag och
sträckte ut armen för att lägga den om henne
men jag kunde liksom inte,
viftade bara lite på handen
som en fånig vinkning.
Jävla fårskalle, ta och vinka,
du har väl inget med henne att göra sa jag.
Nästa ögonblick såg jag henne
i backspegeln.
Hon blev mindre
och mindre
och försvann i havet av solrosor. 

JURIJ GAGARINS ÖDE

Jurij Gagarin och hans öde slog dig
en söndagseftermiddag
ni satt vid resterna av nyårsmiddan
föräldrarna
mannen du älskar
och så du själv

På teve gick
en dokumentär
om Jurij,
en rysk bondpojke
som blev berömd kosmonaut.

Ute smälte den gamla smutsiga snön.
Hela landet såg ut som det led
av nån otäck ledsjukdom.
Jurijs kapsel
hade just kommit in i sin bana.
Över åkern kretsade magra svarta kråkor.

Du hörde hur dom kraxade
du såg hur mamma försökte
att inte skymma rutan för er när hon
gick ut och in med tallrikar och fat
hon tog fram dom ur vitrinskåpet
bara på helger och födelsedagar.

Det var fint att se
Chrusjtjov kyssa Gagarin
mellan tuggorna
hur han fick åka runt i hela världen
för att han kommit tillbaks från Månen.

Sen blev han plufsig och svullen av alkohol
och det där leendet hos en som tror på evigt liv
och fulländade kommunistiska idéer
var inte lika godmodigt längre.
Man märkte att Gagarin inte hade långt kvar.

Inte längre än tills vi druckit ur kaffet
och vänt upp och ner på kopparna
för att läsa i sumpen
vad ödet hade i beredskap.

(2000)