- På söndagar går ingen ut, säger Anders, medan vi rör oss från hans tvårummare i ett sekelskifteshus på en smal gränd där antikhandlare dominerar affärslivet, mot en av Istanbuls största gågator İstiklâl Caddesi.

Jag landade på Atatürk i eftermiddags efter en tre timmars resa från Berlin med Turkish Airways. Egentligen ska detta vara en semestervecka. Men vad är semester? Och dessutom har jag inte haft tid att skriva på flera veckor. Ännu mer dessutom skickade jag iväg en ilbeställning till Amazon för att hinna få tre böcker av Geert Mak - den holländske författare och journalist som är årets pristagare i Europäische Verständigung - europeiskt närmande - på bokmässan i Leipzig i mitten av mars. Jag läste hans bok om mordet på Theo van Gogh på flyget. Hans lilla bok Die Brücke von Istanbul är med i bagaget, liksom In Europa. Och det gör resan till en förberedelse, en studie, en första skymt av något som kanske kan komma att bli till mer. Jag återkommer till Mak senare.

Det är alltså söndag och gränderna är tomma. Men gatorna är fyllda av unga människor. Om detta är en lugn kväll undrar jag hur det ser ut på lördagar. Det är mitt första besök i Istanbul, i ett muslimskt land överhuvudtaget. Och det lustiga är att det präglas av Anders små skildringar som fyller ut lokalerna vi passerar med liv. "Där är en transvestitklubb", säger han, och där är en bordell för män. De som sitter där väntar på kunder". Och "den här gatan är farlig på kvällarna", "där uppe säljer de droger". Jag hade inte dragit den slutsatsen utan hans information. Plötsligt ter sig kvarteret Beyoğlu som ett enda stort bögparadis och jag undrar om det överhuvudtaget vore möjligt för en kvinna - i min ålder - att flirta här.

Särskilt som medelåldern ligger ca 15 år under Berlins. Och staden är stor. Stadsbilden är mer ordnad än den i Mexico City och mindre än den i Berlin. Jag har känslan av att befinna mig i ett av Europas hörn. Ett vitalt sådant. Med mindre alkohol och mer vattenpipor.

Det finns många vildkatter på gatorna. I gränderna ligger sopsäckar här och var. Väggarna i lägenheten är tunna, det är kyligt. För några veckor sedan snöade det, och när det är kallt är Istanbuls hus dåligt förberedda. Anders har ställt upp två stora elektriska element i våningen. Elräkningen är hög. Det är överhuvudtaget dyrt här. Dyrare än i Berlin, delvis.

Längs İstiklâl ligger ambassadörers residens; stora palats, också det svenska. Kastanjerostar sprider rök på gatan, passager lyser av neon, konfekt- och patisseriebutiker är öppna och skyltar med läckerheter som halva, choklad, turkish delight och nötter. Caféer gömmer sig på andra, tredje och fjärde våningen i sekelskifteshus. Man klättrar i trappor för att komma upp till en teras, där man kan se ut över staden.

Istanbul känns vänligt. Jag vet. Det finns fattigdom, machismo och så vidare. Kanske är ordet "överseende" bättre. Det ligger ungdom och vilja och tolerans i luften. Så oerhört mycket mer än i andra städer jag besökt. Genom mitt utseende kan jag smälta in här, men så snart jag öppnar munnen står det klart att jag är utlänning. Och det bestraffas inte, tvärtom. Redan den här första halva dagen har främmande människor, nota bene ett par antikhandlare, varit mer hjälpsamma än - låt oss säga ett helt Paris under en vecka, fast det är kanske orättvist. Parisarna bjöd i alla fall aldrig på te och turkiska cigaretter och lät mig sitta framför elelementet.

I vilket fall: Jag vet inte riktigt var jag är än, men imorgon ska jag ta reda på mer. Tills dess lyssnar jag till måsarna skri utanför. En hostande kvinna kommer. En grupp högljudda män. Jag somnar med gatans ljud i ena örat.