”Varför höll du dig inte till det vi hade kommit överens om, Angela? För att ungdom är denna ouppmärksamhet? Ett tanklöst leende och sedan det skiter väl jag i, mamma. Du har huggit av benen och huvudet på henne. Hur ska du nu göra för att be henne om förlåtelse?” Timoteo är en medelålders man, en kirurg, en make, en far. En mopedolycka och hans dotter svävar mellan liv och död. Han är där, utanför operationssalen, och väntar. Det enda sättet han tror är möjligt att återge sin dotter det hon ännu har framför sig av livet finns inte i läkarvetenskapen och inte i bönen. Timoteo ger henne resan genom hans eget liv. Han berättar sitt liv, han biktar sig. Han avslöjar sig. Timoteo har en gång våldtagit en kvinna. En mager kvinna med färglöst hår och jättestora sorgsna alltför målade ögon, med osäker gång och ett sätt att alltid stryka utmed husväggarna när hon går. Hennes namn är Italia. Smärtan, varats tyngd hade trängt in i varje skrymsle i den tunna, svettiga, försummade och darriga varelsen. Och ändå fanns det i den här tärda kroppen en liten obeveklig kraft. Hon hade inget annat att ge än sig själv, sitt lyssnande. Timoteo säger om henne: ”Hon viker inte undan för smärtan, hon går den till mötes.” Våldtäkten, som egentligen kan sägas var en bild för yttersta söndring, blir till ett intensivt möte mellan en tidlös själ, hennes, och en bortglömd själ, hans. Margaret Mazzantini gör ett extremt val i romanen ”Non ti muovere”/”Rör dig inte”, en roman som har vunnit ett otal priser: från Premio Città di Bari-Costiera del Levante-Pinuccio Tatarella, till Premio Strega, från Premio Rapallo-Carige till Premio Grinzane-Cavour. Mazzantini är dotter till författaren Carlo Mazzantini och hon är gift med Sergio Castellitto, briljant regissör och skådespelare. Hon kunde lätt ha kommit i skymundan där hon står ”inklämd” mellan de här två storheterna, kan det tyckas. Men nej, hon kommer inte i skymundan, hon lyser. Fastän hon hade stora framgångar som teaterskådespelerska, lämnade hon skådespelaryrket för att ägna sig åt skrivandet som utövade en ännu starkare lockelse på henne. Men hon gjorde det här valet också för att skydda sitt äktenskap, berättar hon i en intervju gjord av Anna Gennari: ”Skrivandet var ett inre val som fötts ur en djup kris, en känsla av att något fattades… Och när jag mötte Sergio och vi blev djupt förälskade i varandra, kände jag att om vi båda hade fortsatt som skådespelare så hade vi förlorat varandra.” Jag själv sätter egentligen manliga författare högre än kvinnliga för att jag tycker att de ofta lyckas skapa djup och relevans hos karaktärerna och händelserna utan att ta vägen över mängder av personliga associationer som vi kvinnor ofta gör. Men i ”Rör dig inte” tränger Mazzantini in i den manliga huvudrollen och lyckas vara det som jag uppskattar hos manliga författare. Hon är klar och konturskarp och ingenstans förlorar hon sig i parenteser av emotionellt spekulerande, hon är direkt, kraftfull, rakt på sak. Sergio Castelletto har översatt romanen till film och Italia spelas i den av Penelope Cruz. Man kan fråga sig varför inte Mazzantini själv spelade den rollen; kanske finns inte svaret enbart i att hon nu bestämt sig för författarbanan. Mazzantini ger sig, som alla stora författare, helt åt det vita arket, hon blir till ett instrument för sina romanfigurer, hon öser ur sin egen rädsla och oro, hon tangerar sitt eget samvetes yttersta gränser för dem. Hon låter Italia födas vid skiljevägen mellan de dunklaste instinkterna och den största klarsynen hon bär i sig själv; att då också ge henne sin kropp hade kanske varit för mycket. I romanen finns det tre huvudpersoner förutom Italia: Timoteo, Elsa och Angela. Att låta Timoteo vara just kirurg är nog ett mycket medvetet val av Mazzantini. En kirurg är en som utrustad med små, fina, vassa instrument - han skär-sovrar-snittar. Alltsammans med kylig och tyglad klarsyn. Men om kroppen är en perfekt maskin, isärtagbar i tusentals smådelar alla klassificerade och namngivna med absolut precision, så är själen, impulserna, anden ogripbara, immateriella och ändå pulserar och glider de och styr varje enskild muskels rörelser. Vad är det Timoteo saknar? Han är välbärgad, framgångsrik i sitt yrke, han är en öm och lite förströdd far och han är gift med Elsa, vacker och framgångsrik journalist. Och han är som man säger, en hygglig prick, en bra människa. Varför våldtar han Italia? Och varför anmäler inte Italia brottet och varför fortsätter de två att träffas? För att våldet han utsätter Italia för egentligen är vänt mot honom själv, mot allt det som inte stämmer i honom själv, allt det som glider undan, som han inte får grepp om. Det är ett sätt att upphöra att vara som han verkar, för att nå det som finns i botten av hans livsleda, en leda som han inte kan definiera eller komma åt. Italia är undergiven och stark. Elsa är den vackra, intelligenta och trygga hustrun. Förhållandet mellan henne och Timoteo är ganska alldagligt. Castellitto säger så här om Elsa: ”Elsa ser bara det hon vill se och hon vänder sig bara emot sådant som det är passande att vända sig emot.” Men kan man verkligen beskriva Elsa så här enkelt som den-andra-som-inte-är? Och är hon så olik Timoteo egentligen? Undantaget är Italia. Italia som kan ge sig hän, som inte försöker undfly smärtan, som inte blir ett offer för den utan ser den i ögonen. Italia som älskar utan att kräva något igen, som lyssnar utan att säga något. Italia bär inom sig en uråldrig energi som inte sårar eller tvingar sig på utan värmer och återger mening åt hjärtats slag och som ger röst åt andningen. Elsa är som kanske de flesta av oss: vi gör vårt bästa och försöker uppfylla de förväntningar som ställs på oss. Italia är som vi borde vara, allt det sanna som vi någonstans är, men som genom otaliga barriärer aldrig kommer fram. För det sanna berövar oss tryggheten särskilt om det bär smärtans dräkt. Och Angela? Vem är hon, det där unga livet som hänger på en skör tråd? Angela är skälet. Och inte bara skälet till att den här boken kom till. Angela är skälet till att inte låta oss glömma vad vi verkligen bär inom oss utan att det skrämmer oss, Angela är hoppet och fruktan att allt plötsligt kan ändra sig. Angela är varje förälders hemliga skräck och samtidigt utdrivandet av den: det där telefonsamtalet som jagar oss till sjukhuset i iskall andlös fasa. Angela är det enda svaret på alla frågorna. Vad är detta att älska? Vad är detta att leva? Att nå bortom oss själva.