Jag fick tag på en tysk utgåva av Cristina Campos samlade essäer och har börjat kasta en blick in i hennes värld och tankegångar. Hon levde för litteraturen och poesin, som översättare, medlem i italienska litterära cirklar, och som essäist. Hon skriver om det hon läser, men i hennes texter har redan flera metamorfoser ägt rum. Först har den lästa texten förvandlats till kött och blod, gått in i hennes kropp och sedan förvandlats igen till tankar. Cristina Campo skyr inte mysteriet, det är ständigt närvarande.

Jag har här valt ut några passager ur en essä med originaltiteln Parco dei cervi. En poetik och ett slags positionsbestämning i tiden. Essäns "idag" är ca 1960. Översättningen har tagit omvägen över tyskan. Citaten står vanligtvis kvar på originalspråket. [JS]

Hjortarnas hage

av Cristina Campo

Om jag ibland skriver, är det för att vissa ting inte vill överge mig och även jag ogärna överger dem. Skriver jag ner dem, tränger de in i mig genom pennan och handen - som genom osmos.
I glädjens tillstånd befinner vi oss i ett element som undandrar sig tid och verklighet, och ändå är både närvarande och verkligt. Med brinnande ande är vi i stånd att övervinna murar.

La grand enigme de la vie humaine ce n’est pas la souffrance, c’est le malheur. Få människor kommer till insikt om detta, fastän det kanske är den enda fasta mark som erbjuds foten. Man kunde dela in det mänskliga lidandets rike i den högra handens och den vänstra handens olycka. Under antiken var dessa heliga metaforer välkända, bortom vilka ingen förklaring finns. Den högra handens olycka förhåller sig till den vänstras som ett sår hugget av ett blankt svärd till att drunkna i kvicksand eller törsta ihjäl i öknen. Fattigdom, avsked, förföljelse, den egna döden hör till den högra handens olycka. Den vänstra handens olycka förblir nästan alltid stum. Få människor undkommer den som Jonas i Leviathans buk för att berätta om det efteråt. Det är undret i Philoktet och Richard III, undret i Monduntergang och i Hölderlins sista verser, i Un amour de Swann, i Rum Nummer 5 och i Gasparas härliga sonett: Signor, io so che in me non son piú viva.
Inte mycket och med flera århundradens mellanrum. Som hos fenixen strålar där livet bortom den egna askan.

Ren poesi är hieroglyfisk: bara ödet kan dechiffrera den. I åratal betraktade man hänförd ankornas, bågskyttarnas, de hund- eller fågelhövdade gudarnas skönhet och anade ingenting av deras betydelsefulla ordning. Hur många gånger har jag låtit dessa rader klinga i mitt huvud: O città  io t’ho scritta nel palmo delle mie mani, This day I breathed first, time is come round…, L’essere morti non ci d’a  riposo. Men jag kretsade blint kring deras inre sammanhang, så länge mitt eget öde inte hade givit mig nyckeln, som om jag kretsat kring en bildförsedd pelare och bara kunnat se en figur: skrivaren, ormen, ögat.

Hieroglyfisk diktning och skönhet: oskiljaktliga och ändå är den ena oberoende av den andra. Att ana riktigheten i en text långt innan dess betydelse manifesterar sig, tack vare en ren klang, den högsta stil, som i sin tur bara kan komma ur en riktig tanke. La mente mia trafitta e dirubata / da’ ladri miei pensieri / che m’han promesso il tempo e non atteso… Som i naturen, som är vacker bara av ren nödvändighet, är även i konsten skönheten en ytterligare gåva, den oundvikliga frukten av ideell nödvändighet.

Saveur maxima de chaque mot. När jag funderade över meningen i dessa ord, föreföll det mig som om livets och själens förenade krafter varit nödvändiga för att ge denna intensiva smak: våld och ömhet, långsamhet och snabbhet, det oförutsebara och det oundvikliga, rotfasthet och lätthet.

Den intensiva smaken kan aldrig återfinnas i effektsökande eller trendiga ord - i ord, vars ursprung inte kan spåras upp, ord som Machiavelli anklagade för koppleri - utan i de rena, ursprungliga - verkliga - som gror av obändig livskraft, och slår ut i blom i den klara tanken. Blommande ord, skanderade med vokaler och konsonanter som blomblad och ådror. Oh mein Herz, wird untrügbarer Kristall / in dem das Licht sich prüfet… Eller: Tearful city / whose stars / of matchless splendor / and in brightedged clouds…
Eller dans l’air liquide et glacial … comme dans une coupe d’eau pure, les narcisses, les jonquilles, les jacynthes… (Eller helt enkelt: Je demandais à Albertine si elle voulait boire. Il me semble que je vois là des oranges et de l’eau, me dit-elle, ce sera parfait.)

Det var en gång diktarens uppgift att benämna tingen, ordna världen i bilder: som den första gången, vid världens skapelse. Idag verkar uppgiften bestå i att säga farväl till tingen, framkalla minnet av dem hos människor, ömt, vemodigt, innan de slocknar för alltid. Diktaren måste skriva deras namn i vattnet, kanske på vågen som snart kommer att spola bort dem.
En skuggig park, en sjös gröna spegel, där vackra ankor i guldbrun sammet simmar, mitt i stadens hjärta, i den asfaltsrustade stormens. Vem tänkte inte vid denna anblick: den sista sjön, den sista skuggiga parken. Den som inte är medveten om detta idag, är ingen diktare av idag.

I poesin, precis som i förhållandet mellan människor, dör allt så snart tekniken träder in. Äkta andlig bildning hade sedan världens början inget annat mål än teknikens undergång, denna sorgliga livsduglighet som barnet, som lyckas med allt på naturligt vis, en dag kommer att lära av de vuxna. Har människan stigit över oskuldens tröskel, berövas hon denna livskonst, som barndomshemmets gamla vanor sina färgglada blomster eller den jagade hjorten. Den resan är nödvändig, men den måste nå en bra bit bortom rosens eller hjortens, in i skräckens mörka hålor, där livsdugligheten kommer att lösas upp som vax, som - verkligen eller metaforiskt - kommer i beröring med de fyra elementen.

Först då kan människan bli naturlig också bortom tekniken, som hon var i sin barndom före den. Men sedan en längre tid verkar människan innesluten i sin teknik som en insekt i bärnsten. Vägarna till vattnet och elden - till och med till jorden och upp i luften - är stängda för henne sedan länge. En hög mur omger hennes trädgård, som inte låter något nytt växa där, "om inte en fågel lät ett frö falla ner".

Och ändå älskar jag denna min tid, för att allt i den förgår och det kanske just därför är rätt tid för sagor. Jag menar inte den flygande mattans och den magiska spegelns epok - den har människan förstört en gång för alla när hon började tillverka dem maskinellt - utan den flyende skönhetens tid, gracens och mysteriets tid, som är på väg att försvinna lika så som de hemliga uppenbarelserna och tecknen i sagorna: allt det som vissa människor inte vill avstå från, och som de lockas av desto mer, ju mer det faller i glömska. Allt det som det lönar sig att söka efter, som skönhetens ros mitt i vintern, även med risk att förlora livet. Allt det som ibland döljer sig under ogenomträngliga slöjor, i skräckinjagande labyrinter.