På begäran: Jag har översatt en passage ur Schnitzlers roman, och valde det ödesdigra ställe som sedan kommer att förfölja Therese till hennes död.

Hon har upptäckt att hon är gravid med en man vid namn Kasimir, som hon har haft en märklig, men intensiv kärlekshistoria med. Hon tvingas ge upp sin anställning som guvernant och flyttar först till en fattig väninna, där hon gömmer sig undan världen. När graviditeten börjar synas ger väninnan Therese rådet att börja fundera på var hon ska föda barnet och hur det ska bli efteråt. Therese drar vidare med sina magra besparingar, hyser in sig hos olika värdar innan hon hittar ett rum hos Frau Nebling, en skådespelerska, som verkar vara rätt tolerant. Där föder hon barnet en natt, i ensamhet.

"Therese" av Arthur Schnitzler

Förlossningen var inne. Terese låg utmattad intill döden, och ändå lycklig. Ett ljus på bordet brann genom natten. När hade hon tänt det? Hon mindes inte längre. Och där var barnet. Med halvöppna, blinkande ögon, med ett skrynkligt, fult gubbansikte låg det där och rörde sig inte. Det var väl dött. Säkert var det dött. Och om det inte var det, - i nästa sekund skulle det dö. Och det var bra. För även hon, modern, som fött det, måste dö. Hon hade inte kraften att vända på huvudet, ögonlocken föll hela tiden igen, och hon andades ytligt och snabbt.

Med ens tyckte hon att något i barnets drag rörde på sig; också de små armarna och benen rörde sig, munnen drogs ihop som om barnet tänkte gråta, och ett lågt, ömkligt gnyende nådde hennes öra. Therese ryste. Nu, när barnet gav tecken på att leva, kändes dess existens skrämmande, ja hotande. Mitt barn, tänkte hon. Och detta barn var ett självständigt väsen som fanns till helt och hållet för sig, andades, tittade och hade en röst, en alldeles egen ynklig, gnyende liten röst, som kom från en ny levande själ. Och det var hennes barn. Men hon älskade det inte. Varför älskade hon det inte, det var ju hennes barn? Ack, det var väl för att hon var trött, alldeles för trött för att kunna älska någonting i denna värld. Och det kändes som om hon aldrig skulle kunna vakna helt igen ur denna trötthet utan likhet.

"Vad vill du i denna värld?", frågade hon i djupet av sitt hjärta denna tyst gnyende, skrynkliga varelse, medan hon samtidigt sträckte ut sin högra arm efter den och försökte dra den till sig. Vad ska du ta dig till i världen utan far och mor, och vad ska jag ta mig till med dig? Det är bra att du snart ska dö. Jag ska säga alla att du aldrig levde. Vem bryr sig om det? Var du inte död från början? Var jag inte hos tre kvinnor, eller fyra, bara för att du inte skulle komma till världen? Vad ska jag nu göra med dig? Ska jag dra runt i världen med dig? Jag måste ju ta hand om andra barn; - jag vore ändå tvungen att ge bort dig; jag skulle ju ändå inte ha dig. Och jag har ju redan tagit livet av dig tre-fyra gånger, innan du kom. Vad ska jag ta mig till med ett dött barn ett helt liv. Döda barn hör hemma i graven. Jag vill ju inte kasta ut det genom fönstret eller i vattnet eller kanalen… bevare mig. Jag vill bara titta på dig riktigt ordentligt, så att du förstår att du är död. När du vet om att du är död kommer du att somna och gå in i det eviga livet. Det tar ju inte lång tid innan jag följer efter. Oh, så mycket, mycket blod!! Frau Nebling, Frau Nebling!!! Ack, varför ropar jag egentligen. De hittar mig nog. Kom, lilla barn, kom lilla Kasimir… Inte sant, du ska inte bli en så ond människa som din far. Kom, där ligger du skönt. Jag täcker över dig fint, så att du inte får ont någonstans. Där under kudden kan man sova gott, kan man dö gott. En kudde till, så att det blir lite varmare… Adjö, mitt barn. En av oss vaknar aldrig igen - eller vi båda. Jag menar ju väl, min sötnos. Jag är inte rätt mor för dig. Jag har inte förtjänat dig. Du får inte leva. Jag måste ju vara där för andra barn. Jag har inte tid med dig. God natt, god natt…