Kort och lögnaktig minnesteckning över Humphrey B.

Lika bra att erkänna på en gång att det bara är ljug, och så vill jag dementera en sak: det finns faktiskt ett ställe i denna olyckliga Stad där man kan ta sig ett glas, utan att det retar nån. Jag talar om min favoritkrog,"Southern Comfort". (vem vet, förresten, vid slutet av den här berättelsen kan det visa sig att författaren har ljugit oss rakt i ansiktet?) Tro honom inte, särskilt inte att han talar sanning just som han själv avslöjat sig som lögnare, för det betyder bara att han håller på att koka ihop en etter värre lögn!) "Southern Comfort" är inget sånt där flådigt ställe med strippor och pytonormar som kramar kvinnor med svansen, det är en vanlig sylta där man inte serverar sprit till personer under arton år, på tygsjoket som hänger som en trasa tvärs över lokalen, en kvarleva från borgmästarvalet, står det med röda bokstäver: "Jag älskar inte Budva, jag älskar Southern Comfort!"

Fast just "Southern Comfort", en drink med hög alkoholhalt som många fortfarande kallar "The Grand Old Drink of The South", har ingen på ovannämnda lokal ännu fått äran att smaka, eftersom krogvärden anser att slashasarna som låtsas vara stamgäster där inte förtjänar att fukta sina sluddrande läppar med den ädla produkt som skakas efter recept av den ärevördige W. Heron, som premiärdrack den så tidigt som året 1874 i sin ägandes bar vid La Rue Bourbon i New Orleans. Budvas Humphrey Bogart - som gästerna i all vänlighet kallar krögarn - har antagligen rätt, blanda inte in mig bara, för grabbarna jag brukar träffa där, är, precis som jag, inbitna öldrickare; killar runda om magen, på karriärens middagshöjd, halva tiden sitter de runt bordet med en öl i näven, andra halvan är de på toaletten och pissar.

VD:n, Bossen, Magistern, Författarn är de fyra musketörer som ses på krogen på fredagkvällar, för att vid några glas lösa den usla politiska situationen i hemlandet, förtala fruar och älskarinnor, nuvarande och gamla ex, och gråtmilt framkalla minnen från den avlägsna tid, när "Azra" gästspelade på Ön, vilka tider, sex och rockn’roll, och nybörjare var man, men man lärde sig! Och trots allt som inte gått dem väl i händerna är det fina grabbar, finns inte bättre, om man så tröskar igenom hela mansbeståndet i stan.

VD:n driver sen tre år tillbaka ett företag av vital betydelse för Budva, och bland dem i partiet som han kan tacka för utnämningen är han antagligen den ende som sköter sitt jobb som man ska. "Inte är det väl nåra märkvärdigheter", här var han kategorisk. "Nåt lite måste man förstås veta, ha åtminstone ett hum om, men sen är det bara att rulla upp skjortärmarna, och viktigast - man får inte stjäla för mycket! Fattar man de tre basgrejerna kan vem som helst, och här menar jag globalt, sköta vilket företag som helst."

De första åren var svårast, han fick kämpa för att skapa sig en position bland Budvas affärshajar, han vet knappt själv hur många gånger han såg dagen gry på kontoret. De åren dök han inte upp, vi såg honom på håll, snabbt passerade han hålan där vi häckade, alltid bråttom, alltid med mobilen mot örat, så oumbärlig för honom att den snart satt som ett örhänge.

"Vi duger inte åt honom längre", sa Bossen bittert så fort någon vid bordet nämnde VD:n. "De har anslutit modemet i arslet på honom, bästa platsen att koppla upp honom på".  "Han kommer tillbaka", sa Magistern lugnt, han klarar sig inte utan oss." Hmmmm, sa Bossen och Författaren tvivlande.

Men det skulle visa sig att Magistern hade rätt, en fredag dök den jävla svikarn upp och frågade försiktigt: "Får man slå sig ner, grabbar?"

Sätt dig du, sa Magistern, du är efterlängtad. Några veckor framåt fick VD:n ta notan, som straff, och det unnade vi honom så gärna. Men när han berättat om all skit han varit tvungen att flyta med i för att hålla huvudet över vattnet tyckte vi till och med synd om honom. Det var som att sticka hål på den ena varbölden efter den andra, till sist var hela arslet rödprickigt och hemorrojderna skrek på hjälp. För politik är inga lättförtjänta pengar. Nänä, mina lurviga bröder, så är det med det.

Bossen har egen firma, handlar med software och såna prylar, är den ende i sitt slag inte bara i Stan, en bra bit utanför med. Med diplomet från Belgrads Elektrotekniska Fakultet i handen packade han en dag ner sina prylar, maskiner, disketter och böcker och begav sig till hemstaden utan den blekaste om vad han skulle kunna uträtta här. Han försökte hitta nåt jobb, välvilliga personer föreslog att han skulle omskola sig till servitör, eller åtminstone till finmekaniker. Så han kunde reparera teveapparater och videospelare, för i hans bransch var medlemskap i "det enda rätta och allsmäktiga partiet" ett villkor, något han på rent jävelskap inte tänkte gå med på. "Dra ni åt helvete bara", svor han ilsket åt de partiaktivister som kom på värvningsstråt. "Duger det inte med diplomet för att söka jobb i min egen hemstad så inte tänker jag ta till partibok inte!"

Men en klok och förståndig pojke klarar sig inte utan pengar nån längre tid. En fredagkväll beklagade sig Författarn inför sällskapet, för istället för hans favoritsida, hans högt älskade Google, dök det upp nån slags demon som han inte blev av med. "Det är ryska maffian sörru", sa Bossen självsäkert. "Ett jävulusiskt program som deras hackers hittat på för att göra legal reklam för maffiosos till arbetsgivarna på Internet. Ta apparaten med dig och kom hem till mig, så ska jag fixa den åt dig innan du hinner säga flaska. Jaså, förstår du dig på sånt, sa Författarn tveksamt. Jajamän, sa Bossen, vad tror du man gått i skola för! Det var så det startade: Budvas första, och lång tid framöver enda firma för software längs hela montenegrinska kusten. Firmanamn och reklamkampanj blev Författarns uppgift, och Bossen han anpassade sig raskt till det kapitalistiska sättet att tänka: kunden hann inte säga god dag förrän han var av med tio euro, och sen själva reparationen på det.

Magistern hade haft mer än nog av svårigheter i sitt liv. Han skrev in sig på engelska språket och litteraturen i Sarajevo, men vid andra årets studier drabbades han av kriget: stöd Slobo, ut med Alija! Han bodde nästan ett år i det belägrade Sarajevo, och sa att där fick han nog med skit för resten livet, den tjocka grå locken i hans hår vittnade om vad han varit med om. Med hjälp av en av otaliga humanitära organisationer tog han sig ut. Först var han en kort tid i ett flyktingläger i Österrike, försökte därifrån förgäves att ta sig till Kanada, men när österrikiska myndigheter upptäckte att han var medborgare i Monte Negro skickade de tillbaka honom till hemlandet. Det var på håret att han lyckades undvika mobilisering. Rättare sagt, det var hans pappa som lyckades: sparkapitalet från sin tid som kapten på långfart fick gamlingen skaka ur halmmadrassen och alltihopa gick åt till att muta några höjdare i Podgorica och Belgrad för att få sonen befriad från militärtjänst. Han skrev in sig vid fakulteten igen, i Belgrad den här gången, men eftersom han inte hade några papper som visade att han varit student måste han börja om från början. När han var tjugonio hade han till sist diplomet på fickan men hur mycket möda det kostat vet bara han själv. Nu jobbar han i grundskolan, undervisar i engelska och allt står honom upp i halsen. En gång frågade Bossen honom vad han var allra mest rädd för när han var i Sarajevo: granatbeskjutningen, krypskyttarna, hunger, kyla… "Lösa hundar" sa Magistern frånvarande. "Det var jag mest rädd för av allt. De rusade kring i flockar, tio femton stycken, slet i liken på gatorna, lik som ingen vågade dra undan så man kunde begrava dem, på grund av rädslan för krypskyttar. Så småningom började hundarna attackera levande människor, de blev förvildade när de kände lukten av människokött. Det var det jag var mest rädd för: att bli uppäten levande."

Och Författarn? Eller mer precist: ett av de många spökjag som irrar runt i berättelsen, som läsaren får veta mer om än vad som är passande. Därför, om Författarn, den här gången - inte ett ord!

En fredagskväll i december hann bli lördagsmorgon innan grabbarna som blivit riktigt på lyset till sist fann för gott att bryta upp. Budva by night ser ut precis som på såna där  kitchiga vykort, tänkte Författarn när han halv fem på morgonen gick genom stadens tomma gator. Då och då stördes hans tankar av ljudet från bilar som med ofattbar hastighet rusade förbi, men det var också allt: inga turister längre som tur var, hederligt folk låg och sov, och de häftiga ställen där unga Budva roade sig låg på andra sidan stan så det var ingen fara, man riskerade inte att stöta ihop med nån. För när Författarn går där och vankar i ekot av sina egna steg vill han inte bli iakttagen. "Faaaan också" svor Författaren plötsligt till, för just då blev han osäker på om han kommit ihåg att bjuda grabbarna på slavan. Det var snart Nikoladagen, om den första var en måndag, i så fall var det om två dar. Äh, sa han, det är bäst att säga till dem i morgon eftermiddag igen, för säkerhets skull. För så gör man i Budva. Inte ens din egen svåger kommer till din slava om han inte fått en formell inbjudan,- det spelar ingen roll att han kommit varenda slava de senaste tretti åren.

Den historia som nu öppnar sig för läsaren knarrande och gnisslande som ett osmort lås i släktklenoden berättades i mitt hem efter slavan på Nikoladagen, när alla gäster gått och mina bästa vänner var de enda som till sist satt kvar vid middagsbordet. Det är ingen vacker berättelse, och jag berättar den inte särskilt gärna, helst skulle jag låta den gå förbi, som den där berömda kalken. Men vem vet vad mänsklig nyfikenhet kan göra eller vilka själsliga påföljder berättelsen kan få för de som lyssnar? Hade man vetat det skulle man aldrig ha börjat berätta!

Jag vet inte vem som först nämnde Budvas egen Humphrey Bogart, men nån vid bordet var det. Vi skrattade åt hans klädsel och åt hans min när han med blicken följde allt som tilldrog sig i lokalen. "Det enda som fattas är en neger som spelar piano så är bilden fullkomlig" sa en av vännerna nedlåtande. Sen höll vi på ett tag att härma gamla Boogierepliker från Casablanca. Och skrattade, sorglöst, som småbarn, åt våra misslyckade imitationsförsök.

"Varifrån kommer han egentligen? Jag minns inte att jag sett honom i Budva tidigare", jag tror det var jag som frågade, för att fylla ut tystnaden som följde på att vi nästan skrattat oss fördärvade på Boogies bekostnad. "Från Podgorica", sa VD:n tyst, över glaset. "Känner du till honom?" sa jag nyfiket. "Inte personligen", sa han och tog en klunk. "Bara hört talas om."

Sen sjönk vi ner i tystnaden igen, blossande av den förtärda alkoholmängden. Det verkade inte som om nån av oss hade lust att berätta nåra mer historier, när Bossen tog till orda. "Skit i idioten där borta", sa han kallt som om han ville få nån reaktion från oss som satt försjunkna i oss själva. Zorka har berättat att de fått in honom på akuten flera gånger. Han får spelet när han dricker och börjar proppa i sig grovsalt. Hela personalen får ge järnet för att han inte ska kolavippen." Han tystnade, och tillade efter en stund: "Varenda en på sjukhuset säger att vår Boogie är helgalen. Enligt Zorka är han latent självmördare."

"Ja ja, om Zorka säger det så, vem skulle annars veta det" sa Magistern ironiskt. Vi skrattade och nickade, för när det gällde medicinska spörsmål var Bossens fru, Zorka, sjuksköterska på Lasarettet i Budva, den verkliga auktoriteten. En kvinna vars skarpsinniga diagnoser vi alla sen länge använde att reta hennes man med.

"Skratta lagom ni", sa Bossen häftigt, på vippen att bli ovän med oss på grund av frun. "En karl som häller i sig whisky och proppar i sig fullt med grovsalt, och som gång på gång kommer in på akuten så gott som döende - måste vara galen."

Trötta och trögtänkta försökte vi driva med Bossen och hans höga tankar om hustruns klokskap, när VD:n mumlade: "Det är väl inte konstigt att han tappat förståndet. Det skulle vem som helst gjort i hans ställe."

Den där anmärkningen om att tappa förståndet hade kunnat förbigås obemärkt, men Magistern undgick den inte: "Hallå, VD:n, det verkar som du vet nåt vi inte vet?" VD:n viftade lite med handen, men sa inget. Då började vi ansätta honom med frågor, vad menade han egentligen, vad hade han hört om Boogie, varför berättade han det inte; vi blev arga och började skälla på honom, vad var han för en vän som höll det han visste för sig själv; var vi vänner eller var vi inte, det var då själva fan, var vi ovänner kanske, hade han inget förtroende för oss! Och när VD:n till sist fattade att det inte fanns nån väg tillbaka, att vi inte tänkte låta honom tiga, han skulle bara våga - började han sin berättelse.

"Det var en fyra år sen",sa han. "på Milicas födelsedag, hon fyllde sju, och Blazo råkade händelsevis vara i Budva just då, och dök upp hos bror sin på kalaset. Ni vet att brorsan och jag inte är de såtaste men det var fint ändå tyckte jag, att den skurken hade hittat lite tid att slinka förbi. För Milicas skull mest. För henne är farbror Blazo Gud själv. Men men, det blir väl nån ändring på det, när hon växer på sig kommer hon att fatta en massa som hon inte fattar nu."

"Var är Blazo nånstans nu för tiden?" sa nån.

"Brorsan behöver ingen barnvakt", sa VD:n kallt. "Han sitter på kåken i Italien och sysslar med samhällsnyttigt arbete: flätar halmkorgar och sånt, lite trädgårdsarbete. Känner jag honom så är han i full färd med att jobba upp framtida affärskontakter. Men hörni grabbar, avbryt mig inte nu, om ni vill att jag ska berätta för er det jag tänkte." Vi lovade att vi inte skulle det, och så fortsatte han berättelsen. (Själv utnyttjade jag några ögonblicks tystnad till att lägga in ett par vedklabbar till för december vid havet kan vara kylig).

"Jag märkte på en gång att brorsan hade nåt på hjärtat, men jag låtsades inte om det. Jag tänkte har han nåt han vill tala om så är det upp till honom när han vill ta upp det. Och faktiskt, när sista gästerna brutit upp, precis som här ikväll, bad Blazo att vi skulle sätta oss lite för oss själva. Efter lite snack hit och dit, sånt där till intet förpliktigande, ovidkommande saker - började han få skrupler: skulle han säga vad det var, eller skulle han bespara mig vetskapen för all framtid? Säg det du, sa jag bestämt! Vem vet när vi ses näta gång?

Kommer du ihåg den där kvällen i början av september 92 när jag dök upp hos dig i Belgrad? frågade brorsan. Du läste ekonomi på den tiden, jag visste var du bodde men jag ville inte hälsa på. Man kan inte tro vi är födda av samma mor, så olika världar som vi lever i. Men den kvällen kom jag för att hälsa på dig, minns du? Jag nickade bekräftande: hur skulle jag ha glömt, sa jag, du kramade och kysste mig så många gånger att jag ett tag tänkte att du var påtänd. Blazo skrattade. Närå, sa han, det enda jag ville då, var att försäkra mig om att åtminstone nån enda skulle ha nåt lite gott att säga om mig, innan det gick käpprätt åt helvete för min del.

Grabbar, det som Blazo berättade för mig den kvällen på Milicas födelsedag ska jag berätta för er ikväll. Men svär vid Gud, låt det inte komma ut till en enda mänska! Och det gäller särskilt dig, Författarn. Inga anteckningar! För även om det är en historia som berättas om natten, är det ingen godnattsaga!

Först ska ni veta att rätta namnet på den vi så rart kallar Humphey Bogart, är Jovan. Efternam och sånt går jag inte in på. Förnamnet räcker för oss, efternamn bryr sig bara Djävulen om. Jovan är född i Titograd, i Konik, 1959. Detaljer om barndom och föräldrar kände Blazo inte till så det vet inte jag heller. Jag vet bara att han lärde sig albanska innan han kunde montenegrinska (vilket han skulle ha stor nytta av senare, i banditkarriären!). Och jag vet att han hade en bror, Nenad, som var fjorton år yngre, född 1973 alltså, och föräldrarna kan ju inte ha haft just nåt större hopp för hans del, med det namnet. Och just denne Nenad och hans öde är det som sätter historien i rullning. Men det är ingen historia man rusar genom.

Blazo berättade att han lärt känna Jovan på åttitalet i Tyskland. "Vi hade en del affärer ihop", sa han gåtfullt. Men eftersom jag känner min bror var det inte svårt att föreställa sig vad det kunde vara för affärer. Rättare sagt så fattade jag direkt vad för skrot och korn hans affärspartner var av. Bara så ni förstår mig rätt, av precis samma skrot och korn som bror min!

Hela historien utspelar sig i det jättelika slakthuset Balkan. Nenad gjorde militärtjänsten 91 och 92, i Capljina, precis när han kommit dit bröt kriget ut, som på beställning. Kroatiska styrkor belägrade kasernen, man hade ingen ström, inget vatten, ingen mat, och ständiga granatattacker. Senare hörde jag av folk, för jag hörde mig för lite grann på båda sidorna, att det som var kvar av kasernen till sist var bara några väggar som inte var mer än en meter höga. I april 92 blev en del av fångarna befriade av JNA:s helikopterstyrkor - de som blev kvar försökte få ut resten av kamraterna men blev tillfångatagna. Vad som hände sen med dem, vet ingen med säkerhet. Det finns de som påstår att största delen av fångarna gick under genast, och resten fördes till uppsamlingslägret Dretelj i Capljina, sen vidare till Ljubuska, och så småningom överfördes en del av dem från lägret i Ljubuska till Krigsundersökningscentret "Lora" i Split.

Jovan gjorde allt han kunde för att ta reda på var hans bror befann sig: han pratade med folk från kroatiska Röda Korset, försökte få fram uppgifter med hjälp av katolska kyrkan, tog kontakt med alla humanitära organisationer i området, men inget resultat: det var som om brodern försvunnit från jordens yta. Men sen, i början av augusti 92, kom Jovan i kontakt med nån maffiatyp från Tyskland, han var från Duvno, och Jovan hade haft en del affärer ihop med honom tidigare (till ömsesidig nytta, förstås!), och den mannen lyckades med hjälp av kontakter få reda på just det som Jovan ville veta. Ja, brodern var vid liv; ja, han befann sig i en jävla knipa; och ja, man måste så fort som möjligt rädda honom ur den, sa denne Stjepan. Hur skulle det gå till, frågade Jovan. Vi snackar pengar, sa kollegan, stora pengar. Och vem ska de betalas till? Vet inte, sa Stjepan, men jag ska höra mig för. Räkna inte med mig som förmedlare bara, sa han. För här talar vi om en helt annan kategori, och det är inga som jag vill ha nåt att göra med!

Efter två dagar gav Stjepan Jovan telefonnumret hem till en viss Adil. Adil var före detta kapten i JNA men hade gått över till kroatiska armén under kriget, att han drogs in i det här spelet var för att han var adjutant till kommendanten vid Krigsundersökningscentret "Lora"; det vill säga en man med vissa befogenheter! Och inte bara det, han är landsman till dig dessutom, sa Stjepan. Kapten är född i Monte Negro. Och antagligen har han familjen kvar där fortfarande, bara som en liten sidoupplysning, la han till.

Jovan förhandlade med Adil via telefon från Skader. Alla förbindelser med Kroatien hade avbrutits i augusti 92, så för en sån här sak var Albanien det perfekta valet. Blazo sa att telefonsamtalen var både obehagliga och riskabla men att Jovan ändå inte för ett ögonblick visade att han blev arg eller upprörd, för den som ber om något får inte visa sig arg, som han sa till Blazo senare, när denne började svära ve och förbannelse över Adil och hans erbjudanden att ordna logi åt dem allihopa, hur många de ville, på "Lora" och aktiv vila i block "C".

Nå, hur som helst, efter ett par dagars förhandlingar kom de fram till en siffra (för att föra ut Nenad levande krävde Adil 85 000 mark) för han måste muta en del folk, som han sa, allt hängde inte på honom ensam), de kom överens om tid och plats för överlämnandet (två veckor senare, klockan två, framför telefonautomat nr 96, några gator bortanför lägret, Jovan skulle vänta på honom med pengarna i beredskap, för Adil kunde bara ansvara för att få ut fången, han vågade inte forsla iväg honom nån längre sträcka, det var för farligt, sa han).

•  

För denna resa genom det balkanska slakthushelvetet fordrades ytterligare en person man kunde lita på, och här kallade Jovan in Besor att förena sig med dem. De växlade ett par tre ord på albanska på telefon, Blazo förstod inte ett ord, men tydligen var Jovan tillräckligt övertygande för bara en och en halv dag senare anlände Besor till Skadar från Munchen. Jag gillar inte den här planen, sa han genast. Först och främst skulle du låtit mig förhandla med Adil, i så fall hade du kommit undan med betydligt mindre, för det finns inte en kotte här som är värd så mycket som 85 000. Och dessutom, om du går med på första budet tror de alltid att de kan pressa dig på mer, eller lura av dig summan ni kommit överens om. Men ok, det är din brorsa och dina pengar, du gör som du vill. För det andra, så känner jag en del folk i Split, folk som kan sina saker, det behövs bara en order från mig så sätter de igång utväxlingen och för över brorsan din till Slovenien. Det de tar för att ta emot honom och forsla dit honom står jag för, som tack för gammal vänskap. Det enda du behöver göra är att betala ut 85 000 mark till de där människorna i Slovenien, för de ska i sin tur betala Adil av sina pengar. Och så det tredje, och viktigaste: utväxlingen kommer inte att gå till som Adil föreslog, och som du gick med på utan att tänka dig för, det kommer att bli lite annorlunda. Efter mina regler. För om det är nåt jag lärt mig i den här branschen så är det hur man ror varan i land när leverantören inte är att lita på. Mina vänner kommer att placera ut en person som inte har med saken att göra på den överenskomna platsen, nån pundare som skulle slå ihjäl sin egen mormor för hundra mark, och som inte har en susning om vad som är på gång. Och när Adil kommer med brorsan din för att som den hedersknyffel han är uppfylla sin del av överenskommelsen, blir det bråk, för han kommer att kräva killen på pengar som han inte har, och antagligen kommer han att bli helförbannad, vända bilen och full fart tillbaka. Några gator längre ner kommer han att bli stoppad av mina vänner som betalar ut pengarna och tar hand om varan. Du behöver inte vara orolig, de kan sina saker. Så fort brorsan din är i deras händer är det lugnt. Då är vi redan i Slovenien och väntar där. För Kroatien var länge sen jag kunde åka till, av skäl jag inte vill gå in närmare på, och er två skulle jag inte heller rekommendera att åka dit som läget är.

Jovan berättade för Blazo om Besors plan, och han var genast med på noterna. Att vi inte tänkte på det tidigare, var hans enda kommentar. Jovan ryckte trött på axlarna och Besor sa: det tänkte inte jag på heller i Salzburg -87, när jag jagades av agenter, men som tur var var det nåra andra som tänkte. Blazo tittade frågande på Jovan, ville kanske få bekräftat att det var han som tänkt då istället för Besor, men lönlöst, Jovans ansikte var stelt som en dödsmask, han rörde inte en min.

När det var klappat och klart med Besors kumpaner från Split, lämnade man Albanien och via Italien tog de sig in i Slovenien, alldeles vid kroatiska gränsen, ett vågskvalp från havet. För att inte riskera den stora penningsumman kallade Besor på en man från Skadar, som Jovan gav pengarna till, och samme man lovade att betala ut de 85 000 marken för deras räkning i Slovenien, så snart de kom dit. Och så blev det också, bara några timmar efter att de ringt ett visst nummer kom en kille och lämnade pengarna, han väntade att Besor skulle räkna igenom dem, men icke, så han försvann snabbt.

Den kväll man avtalat för överlämnandet var nog den lugnaste i Blazos liv, sa han i varje fall. Alla var tysta och nerviga, ingen sa ett ord, de bara väntade - spända som fiolsträngar - på vad som skulle hända. Klockan 22.30 ringde telefonen i rummet, Besor lyfte luren och pratade några minuter med kumpanerna. Blazo såg genast på uttrycket i Jovans ansikte att det inte var goda nyheter. Adil hade lurat dem. Pundaren hade stått framför telefonautomat 96 på utsatt tid med en väska över axeln. Klockan 22.10 hade ett transportfordon med två personer i kört fram till telefonkiosken. Besors vänner tänkte att allt var ok, att det var Adil och Nenad. Först när två personer steg ut ur fordonet med höjda vapen fattade de, och från ett kafé i närheten skyndade några till fram för att hjälpa till; också de beväpnade. Pundaren fick stryk och fördes bort i okänd riktning, men om det kände Besors kamrater inte till något vidare, och inte brydde de sig heller; killen var hur som helst förlorad vara.

Antagligen är din bror död, sa Besor tyst. Beklagar. Imorgon kan du ringa Adil och tacka honom för att han blåste dig. Var snäll och artig när du pratar med honom, för det var inte mycket den rövarn ville: bara 85 000 mark och din skalp. Vid de orden andades Jovan tungt, han slöt ögonen. Och när han till sist öppnade dem igen syntes inte en tår.

Vad gör vi nu, frågade Blazo. Finns det nån plan B, för helvetes jävlar?

Besor hade gjort mer än han behövde, sa Jovan. Vad mig anbelangar är alla skulder reglerade. Men du och jag Blazo, vi har fullt upp. Vid de orden började Besor högljutt gräla med Jovan på albanska. Som officer och gentleman, sa han, så var han åtminstone skyldig honom så mycket. Och krävde Jovan att han följde med till Split så gjorde han det förstås. Besor, han var med till sista versen i det här! Palavern slutade med en omfamning.

Det fanns en plan B, fattas bara. Fast att det skulle behöva gå så långt hade Jovan inte trott. De slog sig ner vid ett bord, Jovan öppnade sin dokumentportfölj och tog upp en pärm med nåra fotografier som föreställde en ung kille, ett par och tjugo, brunt hår, regelbundna drag. På ett av fotona köpte killen cigaretter i en kiosk, på ett annat vinkade han till sig en taxi, på ett tredje satt han och drack kaffe med några vänner på lokal, och på det fjärde promenerade han med en flicka i en park.

Vem är det där? Frågade Blazo.

Jovan drog lite på svaret, precis så mycket som behövdes för att stegra kamraternas nyfikenhet: det är Mirsad, sa han tyst. Adils bror!

Han väntade några minuter tills förvåningen kring bordet lagt sig, sen fortsatte han. Killen befinner sig i Belgrad, går på konstakademin, bor i ett hyresrum på Majka Jevrosimagatan nr 17, tredje våningen, Milanovic på dörren, lägenhetsägaren antagligen. Vi skuggar killen, sa Jovan. Jag bad några vänner hålla ögonen på honom.

Du menar att hur kunde Adil ställa till det här jävelskapet när han visste att han själv hade en bror i Belgrad? frågade Blazo upprört. Just det, sa Jovan. Adil missbedömde totalt vilka han hade att göra med. Kanske trodde han att jag var nån jävla föredetting som han kan lura skiten av, utan att råka illa ut. Kanske får jag skylla mig själv, jag skulle framställt det hela på annat sätt. Låtit honom veta direkt att det inte fanns nåt svängrum att blåsa mig på. Fast det är för sent att tänka på det nu.

Din uppgift, Blazo, är att åka till Belgrad och kidnappa killen. Dra inte ut på saken mer än nödvändigt: ett par dar högst, sen sätter du igång! Ta kontakt med dem som skuggar honom, men säg inget till dem om vad du har för planer, för själva kidnappningen kontaktar du några du litar fullständigt på. Sen tar du sjövägen till Skadar med killen, där väntar vi, Besor och jag, på er. Klarar du det, frågade Jovan.

Jajamän, nickade Blazo, ett svisch med magiska trasan bara, all skit går bort, du ska få honom i ett stycke; livs levande alltså, förklarade han.

(Jag frågade Blazo vad han egentligen var skyldig Jovan för nåt eftersom han utan ett ord gick med på att organisera en kidnappning av en helt oskyldig människa, och vara med på allt som sen hände? På det behagade inte brorsan svara. Men då när han dök upp hos mig i Belgrad, den där gången, var han i själva verket ute i ett blodigt ärende, sa VD:n och tog klunk. Vi bara gapade, på helspänn allihop, själv tog jag tillfället i akt att bryta detta ögonblick av vånda genom att resa mig och lägga ett par pinnar till på brasan, för det hade plötsligt blivit väldigt kallt. Eller så var det alkoholen som börjat dunsta ur blodet, eller så hade berättelsen gjort sitt till?)

Först när Mirsad förts till Skadar ringde Jovan till Adil. Som skrattade lite och sa att det var värst vad du var tacksam då, du som blir behandlad som en hotellgäst, och så lurar du mig. Det verkar inte som du var så värst intresserad av bror din. Verkligen synd, synd vid Allah, för han frågar efter dig varenda dag, undrar när du tänker komma och hälsa på. Så min bror lever, frågade Jovan. Visst gör han det, men frågan är hur mycket liv det är i honom, sa Adil med bekymrad röst. Utmärkt, sa Jovan. Då är det lika: du vaktar min bror och jag vaktar din, så nu är det bara fråga om tekniska detaljer och sen kan vi träffas nånstans och byta bröder. Det blev tyst och efter ett par ögonblick sa Adil: jag tror dig inte, Jovan! Och inte jag dig heller Adil, den tiden är förbi. Ta hit killen ett ögonblick, sa han till Blazo. Så får han prata med bror sin lite, de har inte hörts på länge.

Så där höll det på, rena tortyren, en hel månad, nästan hela september, det där förbannade året 92. Och det visade sig förstås redan under första samtalet att Besor haft rätt, att Nenad var död sen länge. Det var inte jag som dödade din bror, sa Adil upprört, sånt har jag ingenting med att göra; det sköter andra om. Jag tror dig Adil, varför inte? Hos oss är det alltid andra som tar hand om dödandet! Men till skillnad från mig, som aldrig kommer att få reda på namnet på den som mördade min bror, så har du en fördel Adil, du vet att jag kommer att döda Mirsad med mina egna händer, sa Jovan. Jag betalar 85 000 tusen mark om Mirsad får leva, erbjöd sig Adil. Finns inte en kotte här hos oss som är värd så mycket pengar, sa Jovan. Om du får fem montenegriner dessutom, krigsfångar från "Lora", du väljer själv vilka, och fri lejd till Monte Negro. Gör en god gärning nu, Jovan, rädda åtminstone en levande från lidande, du kan ändå inte få din bror tillbaka! Jag behöver inga levande längre Adil, från och med nu handlar jag med benknotor. Då så, Jovan: benknota mot benknota!? Just det, Adil. Och vad får jag i så fall av dig Jovan? Jag ska döda din bror utan att han behöver plågas, är det för lite? Nej, vid Allah, det är det inte! Bättre kan man inte dö i detta vedervärdiga land. Visst, Adil, en kula i pannan - det är en gudsgåva från himlen det tycker alla våra offer!

Utväxlingen av liken skedde i Berkovici, i mitten av oktober 92. Det var som en filminspelning, nån film av Walter Hill. Jeepar parkerade på var sin sida av vägen. Käglorna från strålkastarna svepte femti meter över en öde landsväg, där två stackars legohjon går varann till mötes bärande på två liksäckar. Och i mörkret, bakom jeeparna, behärskade män med vapen, färdiga att öppna eld om utväxlingen skulle gå fel. Det var där exjugoslaviska bastarder några år senare skulle börja utväxla levande och döda, pengar mot vapen, sälja droger, olja och vitvaror, och det var just där man, det berättade Blazo, sen öppnade den där ökända bilmarknaden. Som en del kallar Stolar, men andra säger Berkovici.

Det var det hela grabbar. Det var historien om den vi kallar Humphrey Bogart", sa VD:n sömnigt.

Vi var helt omtumlade och sa inget. Var och en tänkte på det han hört, man kan inte säga att nån av oss kände sig särskilt väl till mods.

"Synd på killarna", sa Magistern. "oskyldiga båda två och fick sätta livet till."

"Synd", höll VD:n med. "men i det här satans landet behöver de skyldiga aldrig betala. De drar sig alltid ur i tid."

"Inte konstigt att han äter salt när han super. Jag skulle äta upp ett godståg om jag hade en människas liv på mitt samvete!" sa Bossen bestämt.

"Vem vet vad som plågar Bogart?" sa VD:n undrande. "Obduktionen visade senare att Nenad dödats tio dagar innan förhandlingarna med Adil började! Kanske kan han inte förlåta sig själv att han inte slog till meddetsamma där han visste det skulle ta utan istället försökte köpa det som inte kan köpas för pengar?"

Slut för idag, pojkar, här drar vi streck. Nog med berättelser för ikväll. Dags att dra sig hemåt. Det är sent!

Konstigt, men efter den kvällen undviker vi att träffas på Humphreys krog. Det känns som om han vet att vi pratade om honom, den där Nikoladagen, och det är olustigt att tänka på. Synd, egentligen, tänker jag ibland. För det är så fint namn på den där krogen: "Söderns tröst".

Information

Dragan Radulović: Čovjek koji jede so / Han som åt salt

Antibarbarus, Zagreb

Översättare: 

Annelie Fridell-Aggestam

Dragan Radulović (Cetinje, Montenegro, 1969). Prosaic, literary reviewer and essayist. Graduated philosophy from the Faculty of Philosophy in Belgrade. Writes essays and literary reviews for various Montenegrin periodicals, dailies and weeklies. He published the collection of short stories Petrifikacija / Petrification (2001) in which he explored the subversive potentials of different genres (horror, SF, detective) with the intention to include, within the frame of the aforesaid genre conventions, something of his own poetic interest.

His next book is a novel entitled Auschwitz Cafe (first published in Montenegro in 2003 and afterwards in Croatia, in 2006, by the Antibarbarus publishing house, Zagreb) in which the author extends his interest in different genres (from political thriller to cyberpunk) while the major motivational focus is based on a true event occurred during the war in the ex-Yugoslavia when the Bosnian Muslims passengers where singled out from the Beograd-Bar train and killed at Štrpci station. The narrator of the novel is a dog, a mutilated veteran of dog fights, a pit-bull without a leg, who narrates of his non-Muslim friend who travelled by the same train the victims did. Only later on he will discover the real truth of what he actually witnessed which will inevitably lead him to seriously question the basis on which the humanity lies at.
The next book is a catalogue entitled Vitezovi ništavila: Đavo u tranzicionom Disneylandu / The Knights of Nothingness: A Devil in a Transitional Disneyland (2005), a collection of short texts ideated by mixing the story, essay and newspaper text. The catalogue contains twenty-one descriptions of characters who shape, in a significant manner, that what in transitional countries is usually called the reality: a politician, a journalist, a paid killer, a businessman/criminal, a writer working for the police and so on.

The story Čovjek koji jede so / A Man who Eats Salt is contained in a collection of seven stories entitled Splav Meduze / The Raft of the Medusa which will be published this year by the well-known publishing house Antibarbarus from Zagreb.
Dragan Radulović lives in Budva, Montenegro, where he teaches philosophy at the Secondary School Danilo Kiš.