När jag år 2007 besökte vänner ute på landet i Mecklenburg-Vorpommern läste en av dem, en österrikisk teaterregissör, ett brev som en av Österrikes största dramatiker författade år 1855. Brevet riktar sig till en ung kvinna och ger en detaljerad inblick i hur förförelse på denna tid kunde gå till. Trots att man idag knappast kan tänka sig att ett sådant brev behöver eller skulle skrivas, kunde jag ändå livligt föreställa mig, både hur det skulle vara att formulera detta brev och att motta det.

Dramatikern och brevskrivaren heter Johann Nepomuk Eduard Ambrosius Nestroy. Han föddes i Wien 1801 och dog 1862 i samma stad, där han ligger begraven på Wiens Centralkyrkogård.

Nestroy verkade under en tid av reaktion och misslyckad revolution - årtiondena efter franska revolutionen avlöstes av biedermeier. 1830 och 1848 skakades så Kontinental-Europa av strider och revolutioner riktade mot monarki, censur och envälde. Han skrev satirer, folklustspel och parodierade gärna andra dramatiker i sina pjäser. Hans verk är djupt skeptiskt mot framstegsoptimism och petar gärna runt i människans dumhet och svaghet. Nestroy kom att återupptäckas av Karl Kraus, som grävde fram hans kritiska aspekter igen, sedan han efter sin död mest tolkats som underhållare och komiker. Nestroys verk spelas nu regelbundet på tyskspråkiga, främst österrikiska scener. Hans verk tål uppenbarligen att nya generationer granskar det. Samtiden kan spegla sig och upptäcka att dumheten är evig, ifall den hade glömt det. Karl Kraus sade om Nestroy att han skrattar metafysiskt. Och: Efter honom kommer syndafloden.

Jag citerar ett par stycken ur Franz H. Mautners förord till Nestroy: Komödien:

Som äkta satiriker revolterade Nestroy mot det bestående, särskilt det evigt bestående, och han revolterade med hjälp av skrattet.

Nestroys satir var en tankens och gestalternas konst, ingen litteratur om åsikter och krav.

Hans konst är i kärnan språkkonst.

[Det sker m]ed skärpa men utan bitterhet, med ironi men utan patos. Nestroys insikt det mänskliga samhällets väsen var för djup, hans mening om möjligheterna till förändring alltför pragmatisk. (En annan notis i hans kvarlåtenskap lyder: "Jag har också mina stunder av upprördhet, men jag döljer dem eftersom hjälplös upprördhet är löjlig.")

Nestroys bon mots är små skarpa aforismer som sammanfattar det löjliga och det tragiska i en sats.

Kärleken är en dröm och äktenskapet en affär.

Lyckan är en lättfärdig person som sminkar sig starkt och är vacker på avstånd.

Fenicierna uppfann pengarna - men varför så lite?

Jag har bara en princip: att inte ha några principer.

Överhuvudtaget är det på så sätt med framsteget, att det ser mycket större ut än det verkligen är.

Jag har översatt detta brev till svenska och jag läste det under ett framträdande i tidskriftsmontern vid Göteborgs bokmässa.

Vi kommer att presentera alla tre texter från framträdandet här på Salongen. Håkan Lindgrens text om Karl Kraus och Bodil Zaleskys översättning av Wolfgang Borcherts Die Küchenuhr. Men först i raden alltså, Johann Nepomuk Nestroys brev. Och för den som vill prova; det mår bäst av att läsas högt, i lugn takt, för människor över 35. Bara för vuxna, alltså.

Ett brev

 
Till Karoline Köfer, Wien, 12 mars 1855

Min fröken!

Inte bara detta brev i och för sig, utan än mer, med tanke på dess möjligen totala framgångslöshet, dess djärva längd, kommer att slå Er med häpnad. För att inte trötta ut Ert tålamod ännu mer med de sedvanliga ursäkterna, skyndar jag genast till saken.

Då jag tillbringar varje kväll på teatern, råkade det sig att jag fick syn på Er, att jag såg Er upprepade gånger i stads- och förstadsteatrar. Jag tror knappast att jag haft nöjet att bli observerad av Er; man förbises ju oftast när man, ehuru måhända utrustad med en del anspråk på erövringar, presenterar sig vid sidan om sin hustru, och därmed som äktenskapsinvalid. Vid ett tillfälle blev till och med, i andra logen bredvid mig ett par dandys, som Er operakikare, inte utan välbehag, verkade riktas mot, föremål för min avund. Icke desto mindre, min fröken, dristar jag mig i dessa rader att uttala det, som Ni säkert hört ofta, från andra; jag säger nämligen att Ni, älskvärd och intressant i högsta grad, är föremål för mina hetaste förhoppningar.

Hur kommer Ni att reagera på dessa ord? Kanske kommer Ni att skratta ut mig som påträngande främling, kanske till och med, om Ni, vilket knappast kan uteslutas, har en älskare, skratta ut mig i sällskap. Jag blottställer mig inför denna fara, men jag förmår det, för det första, eftersom Ni i detta fall endast skrattar åt en främling och för det andra, för att jag då kan tröstas av att Ni kanske inte hade skrattat åt mig om Ni hade gjort Er besväret att lära känna den obekante. Jag känner inte till Era omständigheter, och har å det skarpaste förbjudit min betjänt, som jag skickade att följa Era steg på hemvägen, och vilken av en på trappan stående individ erfor Ert namn, ehuru i något ovänlig ton, all fortsatt nyfikenhet, som, om den hade nått Era öron, hade kunnat verka sårande.

Min åsikt är den; unga, vackra damer må befinna sig i vilka omständigheter som helst, en i tysthet gynnad, lyckliggjord och därför tacksam, diskret vän, är aldrig att förakta, och skulle Ni rentav stå brud, vore en sådan hemlig vän, efter smekmånaden, inte utan nytta. Om Ni överensstämmer med denna åsikt, min fröken, och det vore huvudsaken, då hoppas jag att Ni inte ska tillbakavisa det som jag nu föreslår. Jag vill först bara anmärka att jag under flera dagar var obeslutsam angående den metod jag skulle använda för att närma mig Er. Jag valde slutligen den, på grund av ovissheten om huruvida detta brev skulle landa i Era händer eller inte, aningen riskanta brevvägen och förkastade min första plan, nämligen att vänta på ett tillfälle att tilltala Er på gatan, en plan som förmodligen hade sårat Er och endast avlägsnat mig från det efterlängtade målet.

Ni kommer kanske att tolka det omständliga i mitt förslag som klumpighet, men det har sin enda grund däri att jag inte kan förmå mig att närma mig en ung dam, som jag sätter mer än vanligt värde på, på det visserligen vanligaste, men något ordinära sättet. Förslaget jag nu gör Er är följande. Jag väljer en icke misstänkt timma halv två på eftermiddagen; jag väljer en icke misstänkt plats, Prater huvudallé. Jag kommer att befinna mig tidigare vid nedre änden och imorgon torsdag, prick halv två köra långsamt från nedre änden av huvudallén, nämligen från rondellen, mot övre änden av densamme, mot Prater-stjärnan. Om Ni, min fröken kör från Prater-stjärnan mot rondellen vid samma tid, halv två, så kommer våra vagnar att mötas. Om det behagar Er, för att jag ska känna igen Er vagn på viss distans, då man kör till vänster i Wien, var så god att vid det öppna vagnsfönstret till höger hålla ut Er näsduk; denna näsduk kommer för mig samtidigt att vara det högst lyckliga tecknet på att Ni, om Ni finner min gunst vara Er värdig, instämmer i mina ovan uttalade åsikter om hemliga liaisons. Jag själv tänker, då vid denna tid ett flertal vagnar kör på corson, ge mig tillkänna med en ljusgrå resemanteau med högrött slag. Utan att följa Er kommer jag att uppfatta Er närvaro som tillåtelsen att ta det andra steget. Detta kommer att bestå i att Ni följande dag får ett andra brev från mig. I detsamma kommer jag att föreslå Er på vilket vis jag kan ha lyckan att få tala med Er.

Mina förhoppningar känner Ni nu till, uppfyllelsen ligger i Era händer, och om bara det möte, som har sitt upphov i det andra brevet, kommer till stånd, då hoppas jag vara säker om att visa mig värdig Er gunst, så att jag med någon tillförsikt emotser det efterlängtade målet.

Er hängivne
ivrige beundrare
L. B. v. R.