Håkan Lindgren har återupptäckt Karl Kraus och introducerar honom flitigt för en svensk publik i olika sammanhang. Här är den essä han läste på Göteborgs bokmässa i år, och som tillsammans med hans översättning av Karl Kraus Ögonblicksbilder finns med i tidskriften Det. (JS)

Om Karl Kraus "Ögonblicksfotografier"

En av de saker vi tycker om att upprepa om oss själva är att vi lever i en tid som är ett enormt flöde av bilder, och att vi är bättre på att handskas med massmediala bilder än människor någonsin varit tidigare. Som allt som upprepas lite för ofta, lite för automatiskt, bör man vara en aning misstänksam mot det påståendet. Den text som jag översatt, Karl Kraus Ögonblicksfotografier, låter oss få en skymt av de bilder som fyller reklam och media som om vi såg dem för första gången, på ett främmande sätt, och då märker vi hur stela och absurda dessa bilder egentligen är. För att få ett bättre grepp om de bilder som strömmar förbi, för att få syn på vad de är för någonting, kan det vara bra att gå tillbaka till början av 1900-talet, när bildmedier var något relativt nytt, och när de ännu inte hade blivit ett friktionsfritt flöde. Österrikaren Karl Kraus var en av 1900-talets elakaste och mest säregna skribenter. Han brukar beskrivas som satiriker, men man skulle snarare kunna säga att han var en av 1900-talets strängaste mediekritiker, långt innan det fanns ett ord för det han sysslade med. Från 1899 till 1936 gav han ensam ut en egen tidskrift, Die Fackel, där han ägnade sig åt att angripa sin tids största massmedium, pressen, med allt från elakt utklippta citat till manglande långa utläggningar. Flera av de tankegångar som vi känner igen och förknippar med postmodern mediekritik formulerade han medan första världskriget pågick, som att sanningen om samtiden finns på ytan, i reklamen och masskulturen, och att media helst handlar om media: den verkliga nyheten är inte längre vad som hänt, utan medias reaktion på vad som hänt.

Texten är skriven 1912. Vid den här tiden illustrerade ett par av Wiens tidningar fortfarande förstasidesnyheter om eldsvådor och brott med teckningar. Nyhetsfotografier där folk inte poserade uppställda framför kameran, utan befann sig i rörelse, till exempel en minister på väg från vallokalen efter att ha lämnat sin röst, var något relativt nytt. Kraus såg inte på dessa ögonblicksfotografier som andra vid samma tid gjorde, utan med en elakare, skarpare blick. Vad var det han fick se? När han tittade närmare på tidningarnas nyhetsfotografier såg de fullständigt absurda ut. En massa herrar på väg till eller från viktiga sammankomster, frusna mitt i en rörelse, mitt i ett steg. Herrar, som Kraus skriver, om vilka man tydligen är angelägen att berätta att de kan gå, för det är det enda de gör på de där bilderna, även om de inte ser ut att vara särskilt bra på det. Människor som fotograferats mitt i en rörelse ser ju sällan naturliga ut, och männen på tidningsfotografierna ser ut som om de just lärt sig gå och ännu inte riktigt behärskar det. Det är all den information dessa nyhetsbilder har att ge.
Karl Kraus

Och idag? Vad skulle man få se om man granskade de bilder som fyller kvällstidningarnas nät- eller pappersutgåvor med en liknande blick? Idag ser fotograferade människor inte längre stela och konstiga ut: de har blivit naturliga. Och man visar inga helfigurer längre (om inte någon håller på att tappa baddräkten), bara ansikten. Massor av ansikten. Vad är man angelägen att berätta om dessa ansikten? Att de kan le? Kanske det här: att inte en enda av människorna på de där bilderna arbetar. De lever i ett slags naturtillstånd där man kan festa, bada, gräla och shoppa utan att behöva ägna en tanke åt det som upptar större delen av tidningsläsarnas liv.

När man läser Kraus öppnar sig förr eller senare hans tunga tyska meningar och man träffar på formuleringar om reklam, språk och media som går rakt in i vår egen tid, saker som rent av passar bättre in i vår tid än i 1910-talets kejserliga Wien där de skrevs. För mig är Ögonblicksfotografier en sådan text.

Hur långt fram Kraus ibland kan ligga skulle jag vilja ge ett exempel på. 2003 kom science fiction-författaren William Gibsons förra bok Pattern recognition. Den utspelar sig just nu, eller kanske bara något år in i en fullt igenkännlig framtid. En av bipersonerna, Magda, har som extrajobb att besöka pubar och fester, hamna i samtal med folk och sedan, i förbigående, nämna ett coolt varumärke eller kanske en ny film man borde se. Det här är marknadsföring på en helt ny nivå, reklam som infiltrerar och korrumperar kontaktsökandet mellan människor. Kanske går det redan till så; Gibson har förmågan att ge det han skriver om en cool, spännande yta, han ger intryck av att ligga före alla andra och fånga upp trender och företeelser som man inte hört talas om någon annanstans. Men för Kraus var vi alla sådana som Magda redan 1912. Det är vad Ögonblicksfotografier handlar om. De streetwear-varumärken som Magda namedroppar när hon snackar med folk på puben i Pattern recognition är förstås betydligt coolare än varumärkena från 1912 i Kraus text, hårvattnet Pixavon och den foträta Fusswohl-sulan, men mekaniken är densamma. Det kommersiella mönster Gibson beskriver kunde Kraus uppfatta eller ana sig till på 1910-talet.

Alla rekommenderar, mer eller mindre omedvetet, varumärken och produkter för varandra, skriver Kraus, det är vad folks samtal har blivit. Folk beter sig som om de fått permission från annonsbilagan under dagen, uppfyllda av reklamens mentalitet och av dess fraser. Det lät kanske som en komisk överdrift 1912, i likhet med sådana där skämtsamma tecknade framtidsvisioner där alla svävar omkring ovanför staden i varsitt luftskepp, men i motsats till så mycket föråldrad satir har vissa rader hos Kraus bara blivit vassare ju längre tiden gått.