Apropå kommentarerna här tänkte jag att det kunde vara spännande att prata om reseskildringar, om själva konsten att skriva om resor och om vilka författare som har inspirerat.
JÅ rekommenderar i kommentaren Nicolas Bouviers L’usage du monde. Jag fick för ett par år sedan låna en bok av en vän, det var Martin Andersen Nexö: Reiseschilderungen aus dem Süden. Den gavs ut i DDR, detta är alltså den tyska titeln. Vad den heter på norska vet jag inte. Där fanns ett stycke om Spanien som plötsligt belyste för mig skillnaden mellan katolocism och protestantism, en fantastisk beskrivning.
Vilka reseskildringar har betytt mycket för er? Vad är det som gör en sådan text bra?
Att resa i tanken är nödvändigt
Den goda reseskildringen är en som gör resande möjligt utan fysisk förflyttning. Ett par andra som gör detta är Robert Byrons “The Road to Oxiania” och Bruce Chatwins “In Patagonia”.
Bruce Chatwin, ja. Hans
Bruce Chatwin, ja. Hans Songlines gjorde stort intryck på mig för sitt sammanflätande av landskapsbeskrivning, personporträtt och djupare funderingar kring nomadism. Citat från diktare ur nomadiserande folk. Vad är eller var ligger “Oxiania”?
Upptäckter på vägen till Serendip
Oxiania är ett land känt för sin blomsterprakt som är beläget någonstans längs vägen till Serendip. Älvdrottningen Titania brukar fly dit med sitt följe när älvkungen Oberon i ett till ansvar för den biologiska mångfalden kamouflerat svartsjukeanfall har belagt ängarna i sitt konungarike med blomplockningsförbud. Se vilka praktfulla kransar Titanias älvor binder! Hör hur daggfriskt deras skratt klingar! Skåda hur deras böljande dräkter skimrar i alla regnbågens färger när de dansar över de vida fälten i solnedgången! Oxiana däremot är det forntida namnet på den region i norra Afghanistan som ligger längs floden Amu-Darja, som en gång i tiden hette Oxus.
Skriv ny kommentar