Amos Oz är en av Israels mest kända författare utomlands. När nu i dagarna Israels 60-årsjubileum firas och diskuteras, intervjuas han förstås flitigt av internationell media. Amos Oz är en av dem som verkar ha hittat en position bortom intolerans, ideologi och nationalism. Ingen lätt upgift i ett land som nästan dagligen utsätts för och utövar våld.

Jag läser honom för första gången - närmare bestämt hans senaste roman En berättelse om kärlek och mörker. Det är ett åldersverk, en familjeskildring skriven av en författare, vars döttrar nu är äldre än hans föräldrar var under den tid som skildras. Och det är en historia där verkligt och fiktivt smälter samman till en subjektivt erinrad tid - samtidigt en tolkning av Israels födelse och utveckling.

Vi leds in i 40-talets Jerusalem sett med den lille Amos Klausners ögon. Till att börja med alltså den lilla världen: farmor Schlomit, som kommer till Jerusalem 1935 från Vilnius och utbrister: "Levanten är full av mikrober", för att sedan oavbrutet städa, skrubba och bespruta husgeråd och textilier med antiseptiska medel fram till sin död. Hennes man Alexander, kvinnotjusare och misslyckad handelsresande, som helst sitter på caféer och beundrar kvinnor, och som upplever en ny kärleksvår i 90-årsåldern. Onkel Joseph - Professor Dr. Joseph Klausner, koryfée i hebreisk litteratur, en förnyare av det hebreiska språket. JUDENDOM OCH HUMANISM är hans valspråk. Sedan grannar och affärsinnehavare i den fattiga stadsdelen Kerem Avraham. Figurer som sprungna direkt ur en av Tjechovs eller Dostojevskijs texter. Här pratas, diskuteras, spekuleras och propageras det utan uppehåll.

Oz beskriver detaljerat de mörka salongerna med fördragna gardiner, ledan i att tvingas sitta tyst och vänta i timmar medan de vuxna dricker te och diskuterar. Han beskriver gatorna man vandrar för att hälsa på i andra stadsdelar, doften av surkål och borsjtj, den stenhårda, ofruktsamma jorden på gården utanför, där han och hans far en sommar försöker så grönsaker i ett hjältemodigt försök att få trädgården att spira.

Det är också en berättelse om ord, språk, böcker och nu bortglömda författare och poeter. Amos vill helst av allt bli en bok när han blir stor. Inte författare. En bok. För böcker kan man inte avliva. Någonstans i en hylla kommer ett bortglömt exemplar alltid att överleva. Och böcker fanns i överflöd i den lilla lägenheten där Amos växer upp. Hans far är en mycket lärd man, hans mor har studerat i Prag. Ingen av dem lyckas förverkliga sina möjligheter eller drömmar i en stad som är översvämmad av studerat folk. Det finns fler litteraturdocenter i Jerusalem än det finns studenter vid universitetet. Amos far får en anställning i tidskriftsavdelningen på Nationalbiblioteket.

Jerusalem under andra världskriget och fram till 1948 - en hotad värld, som nås av brev och nyheter från den europeiska kontinenten.

Europa, ja.

Farbror David, som tillsammans med sin familj i Vilnius kommer att dö i koncentrationslägret,

var övertygad europé under en tid när inte en människa i Europa kände sig som europé, bortsett från min familj och andra judar som de. Alla andra var panslavistiska, stortyska eller helt enkelt littauiska, bulgariska, irländska eller slovakiska patrioter. På 1920- och 30-talet var judarna de enda övertygade européerna i hela Europa. (…) Idag har Europa förvandlats fullständigt, idag hittar man bara européer där. Och även parollerna har förändrats i Europa. När far var ung stod på alla husfasader i Europa: "Judar, försvinn till Palestina". 50 år senare, när min far besökte Europa igen, skrek husfasaderna: "Judar ut ur Palestina."

Mellan raderna, eller snarare hela tiden instrött i dem, ligger det mörker som omger Amos mor, Fania. Hon dog, tog livet av sig, i januari 1952. Det är tydligt att romanen är ett försök att, om inte förstå, så åtminstone återvända till platsen för händelsen och beskriva tidens omständigheter. Fania skildras som en vacker, inbunden och mycket intelligent kvinna. Men hon undflyr mig och under läsningen märker jag att inga svar kan ges på vad som hände med henne. Omöjligt för en son som var knappt 14 år då det hände. Den som kommer närmast är Fanias syster i ett samtal med författaren många år senare. Och här börjar jag kunna skönja dragen i Fanias liv. Hon har lämnat bakom sig Galicien, allt hon har med sig är besynnerliga och lite otäcka sagor om de djupa urskogarna och mossbevuxna häxliknande gamlingar. Historier också om systrarna i byn Rovno, kärleken mellan den attraktive kusken och den alkoholiserade frun som lämnar sin familj för hans skull, senare i ett förtvivlans anfall häller bensin över sig själv och tänder på. Fania har valt en rationell och anständig man, som ständigt sprider små ordvitsar kring sig, men inte riktigt verkar finna sig tillrätta utanför sitt bibliotek. Hur ter sig hennes liv, efter frihetskriget 1948 under de magra år, när den nya staten Israel knappt kan föda sin befolkning? Hon kommer att försjunka i depression, sitta sömnlös om nätterna i sin fåtölj. Hon medicineras av ett flertal läkare, man kan bara spekulera i hur dessa lugnande medel påverkar hennes psykiska hälsa. Och en dag försvinner hon helt enkelt ut ur livet. Kanske blev det för tungt och trångt, kanske är skuggan från morden i Europa alltför lång. Är det inte snarare ett under att alls någon under denna tid kunde behålla sin livslust?

Oz tar hand om de ledtrådar han har, men avstår från att tyda dem. Det är en klok asketism från en son. Amos Oz kommer istället att hänsynslöst analysera sin egen utveckling, beskriva resan från barnets naiva politiska patriotism till den vuxnes skepticism inför demagogi, och vägran att reproducera våld.

I en dialog under en nattlig vakttjänst på kibbuzen, dit Amos flyttar som femtonåring för att komma undan den gamla världen, formulerar Efraim i ett nötskal det dilemma de befinner sig i. Den unge och glödande patrioten Amos frågar om Efraim haft tillfälle under frihetskriget eller under det oroliga 30-talet att skjuta och döda någon av de arabiska mördarna. Efraim reagerar ironiskt. "Mördare? Men vad förväntar du dig? För dem är vi främlingar från rymden som har invaderat deras land". Amos är chockerad. Detta stämmer inte med hans världsbild. "Varför går du inte över på deras sida då", undrar han sarkastiskt. Diskussionen fortsätter. Efraim sammanfattar:

Ordet "mördare" använder jag inte för araber som har förlorat sina byar. (…) Men på deras sida vill man inte ha mig. Ingenstans i hela världen vill man ha mig. Det är ju hela saken. (…) 1948 ägde ett fruktansvärt krig rum, och de formulerade det egentligen som så: antingen de eller vi, och vi segrade och tog något ifrån dem. Det är ingen anledning att vara stolt! Men om de hade besegrat oss, funnes det ännu mindre anledning till stolthet: De hade inte låtit en enda jude överleva. Och på deras område lever faktiskt inga judar idag. Men saken är den: Eftersom vi tog det, som vi tog ifrån dem 1948, har vi något nu. Och eftersom vi har något nu, får vi inte ta ännu mer ifrån dem. Punkt slut. Och det är hela skillnaden mellan mig och din Herr Begin: Om vi tog ännu mer ifrån dem nu, när vi redan har något, vore det en mycket stor synd. (…) Jag skulle inte skjuta på dem för att de är ett folk fullt av mördare, utan av den enkla anledningen att också vi har rätt att leva, och av den enkla anledningen att också vi har rätt till ett eget land.

En berättelse om kärlek och mörker blandar komik och tragik för att det är så livet ser ut. Den skildrar politik som den utspelas i familjens mikrokosmos, där ledarnas stora ord ekar ur radioapparater. Den är ett dokument över en nations svåra födelse, britternas märkliga uppförande i Palestina, över förluster, krig, dem som dör av en förlupen kula på en gata i Jerusalem en ljus förmiddag, tystnaden mellan dem som drabbats av genocid. Det är en barndomsskildring, och historien om en pojke som växte upp till att bli författare.