Yoko Tawada föddes i Tokyo 1960 och kom som 22-åring till Tyskland. Idag bor hon i Berlin. Hon skriver essäer, noveller, dikter och romaner och hon skriver på tyska och japanska. Än så länge är hon nog en ganska okänd författare i Sverige, men kanske är hennes böcker just i denna tid på väg in i det svenska språket. Hon gästar Sverige nu i sommar i samband med den stora författar- och översättarkongressen WALTIC.

En av hennes kändaste böcker är essäsamlingen ”Talisman”. Många av texterna i den består i språkliga närmanden mellan det japanska och det tyska och europeiska. Den första essän heter ”Von der Muttersprache zur Sprachmutter” (Från modesrmålet till språkmodern) och där möter Tawada på ett äventyrligt sätt tyska ord för skrivredskap, som blyertspenna, kulspetspenna och skrivmaskin. Texten låter oss balansera mellan raka sakliga beskrivningar och en animistisk sagoatmosfär. I mitten av boken finns en text som heter ”Das Wörterbuchdorf” (Ordboksbyn) och den är tryckt både på japanska och tyska - varannan sida på det ena språket varannan på det andra. En text som på ett särskilt sätt gripit mig handlar om Paul Celan och om att hans dikter inte bara är möjliga att översätta till japanska utan att de faktiskt som Tawada säger ”blickar in i det japanska”. Vi går in en Celandikt genom en port av ett japanskt tecken.

I några av texterna i ”Talisman” ger Tawada oss inblickar i det japanska utan att göra några uttalade jämförelser med det tyska, men kanske är det ändå fråga om jämförelser eller närmanden. Hon ser tillbaka på det japanska från sin observatörspost i den tyska verkligheten. I essän ”Lektüre in einer S-Bahn” (Läsning på ett pendeltåg) får vi vara om läsandets värld i ett av Tokyos pendeltåg. Här följer hela texten i svensk översättning:

I Tokyo läser människor varken hemma eller på biblioteket utan alltid på pendeltåget. Där har man tillräckligt med tid, eftesom man är anonym.

De läsande på pendeltåget har sällsamma vanor. De håller böckerna alldeles för nära ansiktet. Därför får man lätt en känsla av att böckerna är där för att täcka för ansiktena. De är de masker som ger de läsande ett andra namn och en andra titel.

De läsande som somnat med boken i handen ser ut som om de vill andas in lukten som strömmar ur bokens skrift.

Fingrarna som håller boken får olika form hos varje läsare. De antar de mest skilda uttryck som varken har med bokens innehåll eller med den läsandes självbild att göra. De läsandes fingrar för ett samtal med varandra som ingen människa förstår. Deras teckenspråk blir till ett hemligt språk på pendeltåget.

Det finns ibland läsande som sticker det högra pekfingret i örat, som om de ville undvika att höra någon annan än bokens röst. Ibland blir pekfingret till en krok som fiskar upp ett minne ur örats djup.

Solen lyser på ytan av en bok och trädens skuggor löper från höger till vänster. Skriften löper uppifrån och ner. Träden och bokstäverna krockar inte med varandra på pappret. Därför vet man att boksidorna har flera plan.

Ett barn betraktar om och om igen från ständigt nya håll samma sida i sin bok. Varje gång när barnet vrider på huvudet syns ett leende på dess läppar. Barnet bläddrar inte vidare utan stannar på denna enda boksida.

En kvinna som sitter till höger om en läsande tittar inte åt hans håll. Hon ser hela tiden åt höger, som om hon annars inte skulle kunna tygla sin nyfikenhet. Att tjuvläsa i grannens bok betraktas som något ytterst genant bland pendeltågspassagerare. Kvinnan skulle inte alls ha varit intresserad av bokens innehåll om hon hade sett den på ett bibliotek. Tågresan gör människor nyfikna på böcker som de annars aldrig skulle läsa.

Också när pendeltåget är proppfullt blir det aldrig för trångt för den som läser en bok där. Boksidorna öppnar ett oändligt stort rum kring den läsandes kropp.

Barn står tillsammans och trycker sina kroppar intill varandra som får. Varje barn läser i sin egen bok. De pratar inte med varandra och de står allt tätare intill varandra.

Ibland händer det att det högra pekfingret på ett barn som just har vänt blad klibbar fast vid den redan lästa sidan och inte kan lämna den. Det stannar där för alltid, medan blicken vandrar vidare.

Fem barn i uniform, som står på pendeltåget och läser, håller allesammans sina böcker på samma höjd. Ändå bryr sig inget av barnen om höjden på boken. Det är inte barnen som bestämmer höjden utan det är deras böcker som iakttar och synkroniserar sig med varandra.

Den som somnar bredvid en läsande, möter i drömmen huvudpersonen i boken. Om den sovande händelsevis en dag läser samma bok, kommer han att förvånas över att huvudpersonen verkar så bekant.

Det finns läsande kvinnor, vars hud blir till sten under läsningen. Ögonen, näsan och munnen sluter sig då och försvinner långsamt i ansiktet. Bara pärlhalsbandet och ringen gnistrar allt intensivare.

Böcker som blir lästa på pendeltåget har ingen stabilitet. De ligger inte på ett bord utan svävar i luften. Ibland hittar de inte den rätta höjden och de åker upp och ner som en hiss.

Om en bok som blir läst på pendeltåget är mycket liten, möts den läsandes händer på bokens rygg. Då intar den läsande ofrivilligt en bedjandes hållning. Om boken hålls i höjd med näsan, riktar sig bönen till himmelska gudar. Å andra sidan vänder sig bönen till de underjordiska gudarna, om boken befinner sig i höjd med magen.

Ibland lämnar den läsandes blick för en kort stund skriften. Den svävar i luften och återvänder sedan till boken utan att ha sett något. De andra passagerarna är osynliga för den läsande. Blicken gör en kort resa genom ett rum som egentligen är någon annanstans.

Ögonfransarna blir under läsningen längre än annars, så att ögonens rörelser skyddas mot offentligheten. Den läsandes pupiller ser man inte. Bara rynkorna kring ögonen, som dyker upp gång på gång, avslöjar synorganets ständiga rörelse.

Yngre kvinnor står raka som soldater, när de läser på pendeltåget. Manliga kontorsanställda i kostym däremot har krumma ryggar som katter på gott humör. En kvinna och en man sitter bredvid varandra och läser. Kvinnan sitter rak, mannen kutar med ryggen. Ingen av dem rör ens på läpparna. När tåget stannar, öppnar kvinnan plötsligt munnen och säger förskräckt: Vi måste stiga av! När han hör detta, minns mannen att den läsande bredvid honom är hans fru.

Två gymnasister läser tillsammans i en bok. Varje gång när den ene frågar med blicken om han får vända blad, gör den andre en lodrät eller horisontell rörelse med huvudet. De ser ut som två människor som ligger bredvid varandra i en säng. En bok påminner om en säng, för att man drömmer i den.

En mager man håller sig i tågets dörrhandtag och läser en bok. Kanske innehåller den en lindansares historia. Hans kropp gungar åt vänster och höger när han vänder blad. I pannan blänker svettdroppar.

En äldre dam läser med läsglasögon. Glasen är indelade i två fält: Genom det undre fältet ser hon de levande bokstäverna, genom det övre fältet ser hon passagerarna som ser ut som livlösa statyer.

Blicken är en kraft. Böckerna tar emot den och förvandlar den till bokstäver.

Ju mindre passageraren är, desto större är boken som han eller hon håller i handen. De vuxnas böcker är pyttesmå i jämförelse med barnens bilderböcker. Ett mycket litet barn öppnar en jättestor bilderbok. Det ser ut som ett heligt väsen som brer ut sina vingar. De andra passagerarna drar sig tillbaka - så gott det går i det fullproppade pendeltåget - för att ge det en stor plats. Vem hade trott att läsning kräver så mycket utrymme.