Det sena 1900-talets och 2000-talets italienska romanpersonerna lever i en kall värld och de är själva tömda på värme och livslust eller till och med på livsvilja. Bilden av människan i de senaste årens italienska romaner, särskilt de som är skrivna av yngre författare, blir alltmer uttunnad av desperation, känslobrist och upplevelsen av övergivenhet. Och platserna där de utspelar sig verkar undan för undan förlora sina karakteristika. Man befinner sig ofta i en icke namngiven stad, gärna i ett hotellrum eller i ett slitet industriområde eller på någon annan mer eller mindre anonym plats. Simona Vinci, Alessandro Barrico, Margaret Mazzantini, Andrea De Carlo och Daniele del Giudice, för att bara nämna några ur detta unga eller i alla fall yngre författargarde, har alla skrivit romaner som handlar om kontaktlöshet, tomhet och resignation, romaner som dessutom ofta utspelar sig i ett slags limbo utan tydliga konturer. Dessa romaner verkar främst avbilda en undergående kultur, Västerlandets undergång igen kanske, där de unga på något vis verkar äldre än de gamla, för att de gamla har rötter i en värld som var åtminstone lite yngre.

Den unge fysikern Paolo Giordano, som gjorde sin romandebut i år, följer också detta glädjearma, syrelösa spår genom en sönderfallande värld. Hans roman ”La solitudine dei numeri primi” (Primtalens ensamhet) har fått flera viktiga priser, både Premio Strega och Premio Campiello - Opera Prima. Och varför det? Den är välkomponerad, språket är klangrent, det är bra flyt i texten, huvudpersonerna är väl tecknade. Och Paolo Giordano använder på ett intressant sätt matematikens språk för att beskriva sina människor och deras närmanden och fjärmanden.

Romanens handling kan beskrivas som en haltande kärlekshistoria mellan två udda vingklippta människor. De två första kapitlen - bokens allra bästa, tycker jag - återger en avgörande och katastrofal händelse i först Alices och sedan Mattias barndom. Alice och Mattia blir märkta av dessa båda händelser, märkta så till den grad att man skulle kunna säga att i dessa ställs riktningen in för resten av livet för dem båda. Alice blir anorektiker och läsaren förs på suggestivt sätt in i hennes sätt att se världen. På ett ställe i boken början stryker hon med handen över magen och känner att den är ”tom och ren som en kristallvas”. Mattia skär sig i handflatorna från barndomen och genom hela ungdomen och ännu längre. Det flytande blodet lugnar honom. Under tonåren försöker Alice komma in i ett av kompisgängen i skolan, men hon trängs ut i periferin för att hon är för annorlunda. Mattia vänder sig bort ifrån alla utom en, bänkkamraten Denis, som är hemligt förälskad i honom. Mattia riktar hela sitt intresse och sin energi mot matematikens värld. När han och Alice så möts, känner de båda att de hör ihop, fast med ett opasserbart avstånd emellan sig. Mattia och kanske författaren också tänker sig dem som primtal, ensamma för att de inte hör ihop med några andra tal, men de är också primtalstvillingar (som till exempel 11 och 13), tänker Mattia, primtal som enbart skiljs åt av en tunn tunn vägg, det vill säga av ett enda annat tal. Den här talmystikbilden av deras förhållande har något lockande över sig och samtidigt ger bilden en nyckel till Mattias psyke. Här i föreställningen om Alice och Mattia som primtalstvillingar, som nära men aldrig tätt intill varandra, klappar romanens magra hudlösa hjärta, här finns något enastående. Men händelseförloppet, åtminstone så fort vi lämnar de båda huvudpersonernas gymnasieår, är trist och beklämmande. Och de flesta av bipersonerna är som halvfyllda påsar eller ungefärliga skisser. Kanske är det meningen. För boken handlar ju om kontaktlöshet och ensamhet, så varför skulle människorna omkring Mattia och Alice - sedda ur deras inåtkrökta perspektiv - fyllas med liv? Dessa är ju ”de andra” som aldrig kommer att förstå någon av de här två. Mellan Alice och Mattia löper en tråd som är ett slags de ensammas gemenskap. De är ”två som hade känt igen den egna ensamheten hos den andra”.