I europeiskhet kan bokmässan i Göteborg naturligtvis inte tävla med den i Leipzig (se texten om denna mässa två ”trappsteg” ner), men för den som söker böcker från Europas skilda hörn eller letar efter evenemang med fokus på olika europeiska litteraturer, finns det ändå åtskilligt att hämta även här.

Denna lilla serie texter vill göra nedslag i tre av de europeiska litteraturvärldar som bokmässan i Göteborg inbjöd till. Dagens text är tillägnad den rumänska.

I Rumänska kulturinstitutets monter har stämt möte med Eva Leonte, projektledare. Vi slår oss ner för ett litet samtal om institutet och om modern rumänsk litteratur. Jag får veta att Rumänska institutet grundades för två år sedan av Dan Shafran, som också är dess chef. Institutet är knutet till kulturinstitutet i Bukarest, som har 17 filialer över hela världen.

Eva Leonte: Den svenska filialen har till uppgift att vara en bro mellan svenskt och rumänskt kulturliv och den vill göra saker som också känns relevanta för en svensk publik. Vid en del evenemang kommer det mer svenskar, vid andra mer rumäner. Evenmangen handlar främst om litteratur, konst och musik. När det gäller teater har det varit svårare att hitta svenska samarbetspartners, men just nu håller vi på med ett samarbete med Dramalabbet, som sätter upp en rumänsk pjäs, ”Vit glöd” av Saviana Stanescu. Sedan, i mitten av januari, får vi besök av den berömda amerikanska teatergruppen “La MaMa”, som spelar ”Waxing West”, en annan pjäs av Saviana Stanescu. Så jag tror vi är på rätt väg.

BZ: Rumänien har precis som många andra länder i i östra delen av Europa en mycket levande, mångsidig och stark litteratur. Det verkar som om Västeuropa har mindre att berätta och mindre att lyriskt skildra än Östeuropa. Ligger det något i detta eller är det bara floskler och lösa antaganden? Och vad kan det i så fall bero på?

EL: Litteraturens och kulturens roll i Rumänien var mycket viktig före kommunismens fall. Litteraturen har ännu hög status, men det är numera väldigt få i Rumänien som verkligen läser. Det positiva är dock att det fortfarande finns en respekt för olika konstnärliga yrken, som kanske inte finns i Västeuropa.

Om jag ska försöka beskriva rumänsk modern litteratur skulle jag säga att den är färgstark, fyndig och motsägelsefull, just som livet i Rumänien under det senaste århundradet. Den skiftar mellan den naknaste realismen och ren fantasi, ofta i en och samma bok. Den är dramatisk och tungsint, men ofta med ett inslag av galghumor och självironi. Man kan se detta om man tittar på de författare som finns översatta till svenska, som Herta Müller, Mircea Cărtărescu, Marin Sorescu och Nina Cassian, och även på klassiker som Ionesco och Cioran. Och denna galghumor är kännetecknande inte bara för vår litteratur, utan också för rumänsk film och andra kulturformer. Själv ser jag den som ett överlevnadsvapen rumäner använt sig av under sin historia. Länge var litteraturen och konsten ett sätt att undfly den ofta tunga och svåra verkligheten.

Att göra sig känd när man skriver på ett litet språk och dessutom bor i ett litet land som Rumänien, en bit bort från kulturens mittpunkter, är inte alls lätt. Många av de internationellt kända rumänska författarna har haft fördelen att skriva på andra och större språk än rumänskan och därför haft större möjligheter att nå utanför det egna landets gränser: Herta Müller skriver ju på tyska, liksom Paul Celan gjorde, Eugene Ionesco, Emil Cioran och Tristan Tzara skrev på franska, Norman Manea och Nina Cassian skriver på engelska osv. Bland dem som skriver på rumänska är Cărtărescu den som är mest känd utanför Rumänien. På sistone verkar det dock finnas mer intresse för små litteraturer och det försöker vi uppmuntra genom olika stödprogram.

Jag ställer en fråga till Eva Leonte om vilka rumänska författarskap hon själv känner särskilt starkt för.

EL: Det är många jag gillar, men om jag ska begränsa mig så väljer jag Cărtărescu, för att han är djup och mångsidig som ingen annan och han har gett mytiska dimensioner åt Bukarest på samma sätt som Marquez gjort med sitt Colombia. Och sedan gillar jag att han söker det stora i detaljerna på ett sätt som kan påminna om Proust. Men även om han väcker ekon från andra författare är han helt ensam i sitt slag.

Av våra klassiker vill jag lyfta fram Caragiale, en dramatiker från 1800-talet som i sina sedekomedier fångat rumänernas provinsiella charm, komplex och egendomligheter med både skärpa och ömhet. Hans språk är aktuellt än idag, men så platsbundet och idiomatiskt att han är ganska svår att översätta.

Vårt samtal ringlar sig så småningom in på några av den unga generationens rumänska poeter.

EL: Dan Sociu och Elena Vlădăreanu är författare ur den unga generationen. De är mycket aktiva i debatten om poesins framtid, Elena också som kulturjournalist. Som poeter är de båda väldigt personliga och introspektiva, fast deras poesi är förankrad i det urbana. De är två av fyra unga poeter som nyligen genomfört ett översättningsprojekt tillsammans med fyra unga svenska poeter, där de parvis har översatt varandras dikter till svenska och rumänska. Speciellt när det gäller lyrik så tror jag att det ofta är en stor fördel om översättarna själva är författare eller poeter. Eftersom experimentet föll väl ut, så är det här något vi vill fortsätta att stödja och utveckla.

BZ: I Salongen har Jelena Selin skrivit om Nichita Stanescus ”Elva elegier”. På ett ställer uttrycker hon sig med dessa ord: ”Elegierna är kristallisationer som bildats under ett oerhört yttre och inre tryck; jag frestas att se en analogi till hur en diamant bildas.” Och lite längre in i texten så här: ”Under läsningen i Leipzig ställdes frågan om hur mycket en ’oinvigd’ kan förstå av Stanescus elegier. Schlesak betonar ju hela tiden deras betydelse som tidsdokument, antipoesi som riktar sig mot det totalitära rumänska samhället under den kommunistiska tiden. Men all betydelsefull poesi är ett försök att rädda språket undan den vardagliga utnötningen. Det “falska” språket, som Ingeborg Bachmann kallar det. Den tidshistoriska aspekten hjälper säkert till att fördjupa förståelsen av Stanescu, men nödvändig är den inte.” Har du någon kommentar till detta?

EL: Stanescus poesi har många lager. Det som rör kritiken av det kommunistiska systemet är bara ett av dessa. För oss är han först och främst den poet som omskapade det litterära språket. Han var också mycket intressant som person och han drog med sin värme och sin bohemiska livsstil många poeter och musiker till sig i 70- och 80-talets Bukarest.

Vi kommer sedan in på frågan om konstens funktioner och roller under olika tider och även på det som rör sprickan mellan de olika nu verkande författargenerationerna i Rumänien:

EL: Konstens dragning till verklighetens mest miserabla aspekter eller till tidigare tabubelagda ämnen är enligt mig en naturlig företeelse efter några årtionden under censur. För att inte nämna detta att den sociala verkligheten var så påfallande i rumänernas liv på 90-talet att den trängde sig in även i konsten. Dessutom har våldets närvaro i konsten ökat över hela världen. I Rumänien är denna tendens mer synlig hos den yngre generationen, medan konsten för den generation författare och konstnärer som slog ut under kommunismen i många fall har behållit ett högre syfte. Men konstens funktioner är i ständig förändring, de omdefinieras med varje generation, så jag ser detta som pågår nu som en tillfällig trend. Om man i och med detta riskerar att förstärka våldet i samhället är svårt att säga, men diskussionen tycks mig vara farlig för själva konstens utveckling. För hundra år sedan påstods det att osedlighet i konst uppmuntrar osedlighet i samhället, men för konstens skull är detta en risk man får ta, självklart så länge vi pratar om konst och om användning av våld i konstnärligt syfte.

Till sist får Eva Leonte svara på frågan om vad bokmässor, och då den här i Göteborg i synnerhet, kan ha för betydelse för spridningen av rumänsk litteratur.

EL: Jag upplever Göteborgs Bokmässa som ett underbart vimmel. Under fyra dagar om året flyttar hela den svenska litterära branschen till Göteborg. Här presenteras och diskuteras årets viktigaste böcker, här debatteras årets hetaste ämnen. Det liknar en litteraturfestival mer än en bokmässa och de utländska gästerna har alltid en central roll. Därför känns det mycket viktigt för oss att göra vår röst hörd i det samtalet.

Innan jag lämnar Rumänska kulturinstitutets monter tackar Eva Leonte för samtalet - och det passar jag på att göra här i Salongen också. Med mig ut får jag boken ”Rumänska synvinklar - författarportträtt av Cato Lein och Lütfi Özkök”, ett praktverk av bilder och författarpresentationer och av dikter och utdrag ur prosatexter av de porträtterade författarna. Läs om boken i Thomas Nydahls text här.