Så är vi framme vid det tredje och sista avsnittet i serien om årets bokmässa i Göteborg. Det första bestod i ett samtal med Eva Leonte från Rumänska kulturinstitutet om rumänsk litteratur igår och idag, det andra byggde på ett samtal kring skönlitterärt översättande med två översättare av polsk litteratur och detta tredje ska nu ge sig i kast med det lettiska inslaget på årets mässa. Lettland var ju fokusland den här gången och därför var utbudet av lettisk litteratur naturligtvis mycket rikt både på seminarier, i montrar och på många platser också utanför mässområdet, inte minst vid poesikvällen ute i Röda Sten. Jag skulle kunna berätta lite om allt, men jag väljer i stället att säga så här: Det lettiska tog jag med mig hem, en i varje hand: i ena handen diktantologin ”Som ekens rot till vatten” av Knuts Skujenieks, i den andra romanen ”Livets fest” av Nora Ikstena.

Knuts Skujenieks (född 1936) betraktas som en av den lettiska poesins stora. Ett märke i hans liv satte de sju åren han fick tillbringa i sovjetiskt straffläger för brist på anpasslighet till diktaturen, men hans dikter talar inte alls bara om denna erfarenhet. I hans dikter känner läsaren framför allt en varm och obändig själ.

Cogito ergo sum

Man kan ta ifrån mig min sista överrock,
kasta ut mig som en hund för vinden,
hundrafalt hota med kistan,
lögnaktigt skratta mig rakt i ansiktet;
ge mig lagerkransar och priser,
plåga mig med välbärgat liv,
skänka mig en sista brödkant
för min välfärds skull
och själv sjunka ner i jorden.

Men något blir kvar, något reser sitt gröna huvud
över allt det som tagits och givits,
det är tanken. Medan jag låter den beta fritt
är och förblir jag beväpnad.

Jag bjuder er att läsa vidare på den plats där tankens gröna huvud sticker upp och betar fritt - i ”Som ekens rot till vatten.”

Men nu tar vi en annan väg här. I min andra hand hade jag, när jag kom hem, Nora Ikstenas ”Livets fest”. Romanen börjar och slutar - i drömkursiv - med att ”en from kvinna sitter på ett högt berg med ett vitt nystan i famnen”, fast nystanet är inget nystan och inledning och slut rullar vidare till en scen där kvinnan som samlat och samlat stenar i sitt förkläde till sist kastar iväg alla stenarna igen ”med aldrig skådad styrka” och utslungar orden:

Det som är dött må leva, det som lever må dö.

I inedningscenen lyder fortsättningen:

Stenarna som faller dunsar stumt i tomheten.
Det som är dött må leva, det som lever må dö.

Och i slutscenen följs den första raden av en tomrad eller ett tigande och sedan kommer:

Stenarna som föll förvandlades till människor.

Innanför dessa drömavsnitt om kvinnan och stenarna finns romanhandlingen. Huvudgestalterna är Eleonora och Helena, mor och dotter, som endast för en kort tid i Helenas tidiga barndom levt tillsammans. Modern skickade sedan bort sin dotter till ”goda människor”, eftersom hon själv inte förstod sig på detta att vara mor.

I romanens första kapitel har Eleonora just dött. En tid innan hon dog lät hon prästen i byn veta hur hon ville ha sin begravning. Sju personer ur hennes liv skulle bjudas in till begravningen, sju personer skulle tala vid kistan. Helena får listan över namnen av prästen:

Jonathan Sjöman
Bita-Bita
Sofia Tår
Cyril Aska
Konrad Kejsare
Emma Virgo
Uga Todhauzen

Hon känner inte igen mer än ett av dem, Bita-Bita, namnet på den lille galningen som brukade smyga omkring i buskarna nere vid floden.

Helena funderar över sig själv och modern och över vem hon egentligen är:

Helena kände sig inte som en länk i en kedja. Hon var snarare som en beskuren gren som någon hade satt i en burk vatten och sedan ympat på än det ena trädet än det andra för att se vad resultatet skulle bli.

Så är plötsligt gästerna där. Deras ankomst sker nästan omärkligt. Det blir begravning och märkliga gravtal, ibland viskande, ibland gråtande, ibland lätt hotfulla. Inget av dem har något kristet budskap. Prästen Adalbert försöker på slutet med en mässande sång att föra ceremonin in på ett sådant spår. ”Smidig som en snok letade sig Adalberts sång genom kyrkogårdens träd.”

Mer av en slump än avsiktligt eller planerat samlas gästerna och Helena efter begravningen i Eleonoras lilla stuga och där tar ett nytt avsnitt i boken vid. Var och en av gästerna berättar sin del av Eleonoras liv och Helena ser undan för undan en ny bild av sin mor tona fram. Här och där bryter bilder av någor annat och större igenom, annars hade det här kanske kunnat verka alltför ordnat och välkomponerat. Det som bryter igenom är bilder av och tankar om vad livet, leken, kärleken, lidandet och döden är. ”Floden rinner förbi, varm och lugn som din hand, och dina händer är varma och lugna floder”, säger någon. ”Döden har varken ljus eller skugga, bara en doft av rosmarin”, säger någon annan. Under berättandet drömmer sig Helena ibland bort från alltsammans:

Hon skulle luckra upp jorden runt valnötsträdet, rensa bort ogräs och lägga sig på den mjuka och kyliga marken som en stor, vit böna. Och sedan skulle hon själv börja gro. Och hon skulle ha två saftiga, gröna blad. Och hon skulle vara nöjd med att bara se på solen.

Tiden i romanen är förutom nuet ett slags människolivets “alltidsväv”, där barndom, ungom, mognad och åldrande läggs intill varandra, men på några ställen är den här väven lite tunnare och där skymtar också flagor ur historien fram: i begravningsgästernas berättelser möter vi till exempel krigsinvalider från andra världskriget och vi ställs inför hungern i de sovjetiska pinolägren.

Romanen har också ett annat nu än begravnings- och minnesnuet. Långt inne i den spirar en kärlekshistoria:

Ljuset från Helena och ljuset från floden flöt samman. Todhauzen ville röra vid det för att övertyga sig om att det inte var hans trötta ögon som såg i syne. Helena var strax intill, på ett andetags avstånd. Metallspännena hade glidit ur hennes hår, och lockarna föll över varandra likt grå fågelfjädrar.