I denna november bjuder Salongen in till läsning av en liten grupp texter som tar avstamp i Kerstin Ekmans essäsamling Herrarna i skogen. Vi vill dessutom vidga vår inbjudan till att gälla också ett deltagande i skrivandet. Välkomna att skicka in ytterligare texter som på ett eller annat sätt inspirerats av denna bok!

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Kerstin Ekmans Herrarna i skogen tar sin början i den långa blicken bakåt över årtusenden av Europas historia genom en lövgrön lins, en skogslins. Skogen, den väldiga vilda blandskog som en gång täckte hela vår världsdel är utgångspunkten och ett slags utommänskligt minnes måttstock i den här essäsamlingen. Men Ekman pratar också om det lilla, om rötter och svampar och leder oss in i ett mikrokosmos av bär och örter, sådana vi känner till och kanske själva plockat, sådana vi hört talas om och sådana som kanske är alldeles okända för oss. Hon låter oss ana hur surt och beskt och magert det måste varit att livnära sig på det skogen ger eller gav, åtminstone här i dessa nordliga trakter.

Genom en vindruvskärna som fastnat i leran i ett krus från det svenska Vrå för sextusen år sedan förs vi in på en svindlade klimathistorisk färd. Som läsare färdas vi hit och dit längs litteraturens skogsvägar, vi slår oss fram i cederskogen i Gilgamesheposet, vi irrar i skräckskogen i Dantes Divina commedia, Kalevalaeposets skogsdjup håller hårt om oss, vi lever med Tristan och Isolde i Cornwalls trädklädda ödemarker och vi känner skogens ödesmakt gripa oss om nacken i den medeltida visan om herr Olof.

Det är en mycket lärd bok Kerstin Ekman skrivit, ett slags polyhistorverk skulle man kunna säga. Här finns inslag av religionshistoria, språkhistoria, bebyggelsens, förstörelsens och krigens historia, biologi, geologi, konst, litteratur och mytologi. I de inledande essäerna väver berättaren med sin omisskännliga helt fria röst av allt detta en gröngrön skogsväv, en alldeles egen Arrasväv av löv och barr och mossa.

Gator och gränder i urgamla europeiska städer vrider sig runt stadskärnan efter åkrarnas solvarvssystem. Dessa städer började en gång som en uthuggning och några svedjeland. Hjulet kommer från skogen; det ligger redan färdigt i trädstammens koncentriska ringar, kan huggas ut som en skiva och sättas under den första vagnen.

Den första essän, “Den lövgröna skogen”, i samlingen på sju är den ljusaste och samtidigt den mest sagovilda. Den är svindlande med sina stora grepp om årtusendena och kring hela den europeiska kontinenten. Här bor saga och dikt och här finns rader av bilder ur vår europeiska kulturhistoria. Innerst finns visan om herr Olof som slår en cirkel av magi kring läsaren.

I den andra essän är stämningen stramare och berättelsen mindre böljande, ja, rakare och mörkare. Så bär den också titeln “Gran”. Här finns förvisso också dikt och mystik, men granramen gör dem tystare på något sätt. Här finns mer natur än kultur och här är mer norr än söder. Linné stiger fram och Rudbeck och den halländske mykologen Elias Fries som i mycket unga år ställer den här frågan till sin far kyrkoherden, som han bara får tala latin med:

”Dic pater, quid est lamella?”
Och fadern svarar:
”Lamella est laminus tenuis.”

Och Kerstin Ekman återger sedan samtalet så här på svenska: ”Säg pappa, vad är en lamell? frågar pojken och fadern svarar att lamellen är en tunn skiva.”

I ett litet underkapitel som heter ”Makten och rätten” resonerar Ekman om vem skogen egentligen tillhör. Jag känner igen en del av det jag själv har tänkt när jag vandrat omkring med Londi, min hund, i skogen här hemma:

Vem äger skogen? Att den som kan hugga ner den bara har makten, inte rätten, är ingen underlig tanke att tänka. Till och med den som utan att använda skogen till sitt livsuppehälle känner sig djupt förtrogen med den kan tro sig äga den. Kunskap och kärlek inger den känslan. Trampar man själv upp stigarna i blåbärsriset och märker hur älgar och rådjur börjar ta an dem och hålla dem öppna, är man inte långt ifrån känningen av egen mark. När man vet vem som bor i lyan, om det är rävhonan eller grävlinggalten, när man känner till myceliernas nätverk under mossan utan att ens se några kantarellkroppar och när man vet i vilken myrkant hjortronblommen brukar stå fredad för junifrosten, då är man hemma hos sig.

Många av de stigar vi följer har vi nog från början trampat upp själva. Rådjuren och älgarna går där också, det syns. Ja, egentligen är det svårt att veta vem som trampade först - vi håller dem öppna tillsammans. Jag minns vintern för två år sedan, då vi hade mycket snö här. Jag drog upp ett spår genom skogen som jag åkte i nästan varje dag i över två månader. Londi skuttade efter i spåret. Efter ett tag bar skidspåret inte bara märken av hundtassar utan också av rådjursklövar, rävtassar och till sist, fram på vårkanten, av älgens stora klövar som trampde rakt igenom isen på mossen och gjorde slut på skidåkandet.

Var rävhonan har sin lya vet jag också, fast hon ibland byter ställe från år till år. Här har jag sett rävungarna leka om våren. Och kantarellernas och de andra svamparnas platser känner jag väl. Jag vet var de är när sommaren varit fuktig och var de väljer att titta upp under torrare år. Så skogen här känns allt som min, fast ibland händer på något ställe det där hemska som Ekman beskriver så här:

Men känslan kan klippas av. En dag är det höga skogsrum som omslutit vandraren avverkat. Det har förvandlats till en skyddslös yta med stenstalp, bråtar av ris och kvist och med djupa sår i marken efter skogsmaskinerna.

Det här stråket om människans förstörelse av skogsrummet blir bredare, skarpkantigare och bittrare i bokens slutkapitel. Men i essän om ”Varelserna” är vi fortfarande kvar i en tid och en stämning där skogen skildras som starkare och farligare än människan. Vi förs in i den värld som Goethe tänkt ut med Erlkönig, där barnets irrationella skräck för det vilda okända får rätt mot faderns vardagsklokhet och till sist gör denna klokhet till ett intet. Också i det här kapitlet rider Herr Olof förbi sårad till döds av det osynliga. Och jungfrun går under i ”villskoga vånda”.

I ”Dödens trädgård” är jakten genom tiderna huvudämnet. På ett ställe i texten får vi titta ner i ett system av fångstgropar i Jämtland och denna blick ger oss en direktväg genom närmare 6000 års jakthistoria:

Detta folk tycks ha varit praktiska jägare för de grävde fångstgropar i långa system där de visste att älgen rörde sig på sina vandringar. Sådana system har använts ända in på 1800-talet, ja, faktiskt i något fall på 1900-talet. Från 4000 år före Kristus och fram till 1600-talet var de i allmänt bruk.

Innan vi i slutavsnitten får se skogen brytas ner av människan och civilisationen ta makten över det fritt växande vilda, för oss Ekman en runda till genom mytens och sagans värld. Vi går in i ”Förvandlingsrummet” och vindlar oss djupt in i människosjälens dunkla nystan, en skog så hotfullt ogenomtränglig som den tätaste urskog. Ekman tar redan i början av boken spjärn mot Dantes ord i den första sången i Inferno för att låta denna ångest snärja och förskräcka oss:

Hur svår den skogen tycks mig att beskriva,
så vild och full av snår och oframkomlig
att blotta tanken på den väcker fruktan!

(Ah quanto a dir qual era è cosa dura
esta selva selvaggia e aspra e forte
che nel pensier rinova la paura!)

Längre fram i helvetesskogen låter Vergilius Dantes pilgrim bryta en kvist och när han gör det jämrar kvisten fram sin människosmärta. Skogen, träden, grenarna här rymmer som Ekman säger ”ödelagt liv” och vi önskar oss bort därifrån. Men det finns också ljusare toner i ”Förvandlingsrummets” texter; någonstans djupt inne skogen hör vi Almqvists Tintomara sjunga:

Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind
blomstra för vind,
buga för vind -
Ett vet jag bättre än klänga och springa,
det är att sjunga här under lind.

Skogen sjunger genom henne och skogen har ännu en röst som bär.

Kapitler slutar med några rader om förvandlingar och just här sker maktskiftet mellan skogen och människan:

Det fanns för länge sedan ett skogsmörker som bestämde människans villkor. Ännu när uthuggningarna visade henne himlen och när hon svedde skogen och åkrarna åt upp den, fanns inne bland träden mörker nog att förvandla människans inre och hennes kultur till kaos. Ända sedan antiken visste man om det; den förvandling som skedde i Artemis skogar var tragisk.

Så såg skogens tid ut, men på 1900-talet skedde den stora förändringen:

Sedan dess är det inte längre skogen som förvandlar oss. Ingen tiomilaskog viskar ur sitt mörker. Vi har förverkligat det som vi inte vill höra om oss själva.

Via ett tvärt kast bakåt i tiden och in i urtida myter till Gilgamesh och hans vän Enkidu, som hugger ner cederskogen för att bygga en stad av dess virke, leder Ekman in oss i de två slutkapitlen som hör samman med varandra: ”Katastroferna” och ”Stigens slut”. Båda handlar om skogens undergång. Av en tillfällighet höll jag på att läsa dessa båda essäer just när det blev dags för en stor avverkning i min egen hemmaskog. Först hörde jag ordet ”slutavverkning” nämnas - ett ord som för mig lät som ”världsundergång” eller ”utrotning” - och någon vecka senare dånade maskinerna in i skogen. Londi och jag sprang framför - vi kände oss som rådjur, harar eller älgar - för att en sista gång gå på stigarna innan de skulle rivas upp ända ner till berggrunden, innan de skulle sköljas över med lera och stinkande modd. Hos Ekman läste jag för att dela den hemska upplevelsen med en likasinnad stycken som de här om och om igen:

Nu var avverkningsmaskinerna så effektiva att de kunde ta ut hela trädets volym ur skogen. När man till slut tog också barrmassan med sig innebar det att all potentiell näring försvann. Nu måste man gödsla. Och skogen växte så det brakade; skog som gödslas vart femte eller sjunde år växer femtio procent fortare. Men det var näring till döds. Nitraterna och fosfaterna rann ut i bäckar, åar och sjöar - som försurades.

Precis samma process pågår på ett kalhygge, fast ”naturligt”, om man kan använda ett sådant ord om en så förvriden process. Solvärmen som när träden är avverkade kommer åt att värma upp markytan frigör kväve och andra näringsämnen. De rinner bort med regnen, de når sjöarna - som försuras. Livet kvävs.

Ja, livet kvävs och boken mynnar ut i skildringen av en tänkt vandring som Kerstin Ekman gör tillsammans med Magnus Hendric Brummer, författaren till Försök til ett Swenskt Skogs- och Jagt-Lexikon, genom en skog, längs en stig tills hon plötsligt måste stanna, för det som kommer sedan kan hon inte visa denne man från 1700-talet. Hon kan inte låta honom se det stora kalhygget några steg längre fram:

I ingen av sina dyrbara böcker har han läst om ett Styx fulare än denna avverkade yta. Jag går inte över där mer. Jag vill inte visa Magnus Hendric Brummer vad vi numera har makt att göra med skogen.

Kerstin Ekmans essäsamling är en bok som blottlägger den mänskliga civilisationens dilemma: På många ställen där kulturen blommar som rikast har skogar och ödemarker förstörts och trängts undan. Herrarna i skogen börjar i något som kunde vara en avbildning av tidernas begynnelse, av ett urtillstånd där markerna bar och födde en myllrande rikedom av arter, där människan var en bland alla de andra. Texterna vandrar sedan genom årtusenden; i dem möter vi skogen och dess varelser som verklighet, myt och stor dikt. När vi når sista sidan är landet vi läser om förött, skogen är besegrad och har blivit till en virkesplantering eller en träproducent. Inne i den kuvade planteringen irrar spridda viskningar och rop om besinning: Låt oss skydda de knappa rester av vildmark som ännu finns.