Jag målar skogar åt dig där du kan gå in
en hel katedral av mossa och löv
du har det som krävs för att hitta in
du är liten och tunn som en insekt av guld

När dimman stiger ur sjön börjar vingarna slå
du jagar en dröm i sniglarnas spår
det hördes ett dån från en motorväg
men här står det still, så stilla att det gör ont

(Johan Lindell: Liten)

En tornfalk som ryttlar står stilla i luften med hjälp av snabba vingslag. Det är inte alla fåglar som kan stanna upp så, med blicken fäst långt där nere under träden. Kerstin Ekman kan, hennes essäsamling ”Herrarna i skogen” ger prov på både fokuserat falköga och glidflykt. Ena sekunden färdas hon vitt över det gröna och löviga, det barriga och risiga där små flockar av pälsiga eller befjädrade varelser kan anas. Sedan dyker hon som en pil ner mot sorgmantel, vätteros och gräddlik doftticka. Likt ledargåsen Akka bär författaren sina läsare på ryggen, och det svindlar när vi färdas genom årtusenden och milsvidder. Och nu är det vikingatid.

Förgäves letar man efter en fri kvinna som oskadd tar sig igenom en skog. Man får gå ända tillbaka till Eddans ”Völundarkvida” och där flyger hon:

Meyjar flugu sunnan
myrkvið í gögnum …

Men då är de också gudars likar dessa suveräna flickor som flyger söderut genom mörka skogar för att spinna det dyrbara lin som hör framtiden till.

Flickorna i Völundarkvida är valkyrior som överraskas av tre bröder när de lämnat sin svanhamn för att spinna lin vid sjökanten. De var egentligen på väg ut i krig, men kärleken får dem att stanna i nästan nio år innan de spårlöst ger sig av igen.

”Hem väderbitne skytten / vände från jakten;
Slagfinn och Egil / funno salarne öde,
gingo ut och in / och om sig sågo.
Åt öster åkte Egil / efter Olrun
men åt söder Slagfinn / efter Svanvit.

Ensam satt Volund / i Ulvdalarne,
slog guldet röda / kring glimmande sten,
alla ringarna på lindebast / lyckte han väl;
sitt väna viv / väntade han så,
i hopp, att hon skulle / till honom komma.”

(Ur Völundarkvida. Översättning från isländskan av Erik Brate)

De tre flygande flickorna kommer aldrig tillbaka. I essäsamlingen Herrarna i skogen är det mest män vi möter bland träden. Men Kerstin Ekman tar följe med flickorna och spinner sina sagotrådar över det golv som är skogsmänniskornas tak.

Alla människor har kanske flygdrömmar. Min dröm var att jag i skymningen gled utan vingar över en skog som inte hade någon gräns. Ett golv av lövträdskronor böljade under mig. Det var världens tak bara sällan genombrutet så att jag kunde se vattenspeglar och eldar som glimmade därnere.

-

En av de detaljerade skogsscenerna i boken är en berättelse från älgjakten, där Kerstin Ekman går med som hundförare. En älg skjuts, och några ur jaktlaget hjälps åt med passningen – att flå djuret och ta ur maginnehållet. Det är en vacker liten ko, utan kalv. Svarta klövar, som oputsade lackkängor. Mulen lång och ömtålig. Varm är hon, känns som vår hynda i pälsen, fast strävare. Jag kommer på mig med att klappa ett varmt pälsklätt ben och känner vämjelse för min mordiska ömhet.

Själv har jag aldrig varit med i vare sig älg- eller fågelskogen. Däremot var vi ibland på renslakt när jag var barn. Jag antar att jag var tio, tolv år den gången när vi var uppe vid rengärdan och en av lappdrängarna lät oss sitta på huk intill när han slaktade. ”Känn,” sa han när han skurit upp och börjat skilja skinnet från kroppen. ”Lägg handen här emellan.” Jag la handen mellan skinnet och kroppen och det var alldeles varmt.

Jaktkamraten i Ekmans berättelse skär fel och gödselluktande maginnehåll smetar ner inälvorna. Så var det inte vid rengärdan. Hela buken öppnades och det var som en anatomisk plansch. Vår guide till det köttsliga visade hjärta, lungor, magar och tarmar. När jag undrade över de två vita ägg som låg långt bak i buken blev han tyst och flackade lite med blicken. ”Det får du nog fråga din pappa om.” Jag ville inte genera honom med att säga att jag förstod att jag gissat rätt: testiklar.

-

Man vet inte alltid så noga med flickorna, hör de hemma i naturen eller i kulturen?

När jag gick i skolan, i Lapplands fjälltrakter och inland, fanns det en måttstock för vad som var en bra människa. Det var inte samma måttstock som i kapellet, eller på nyheterna. Men bland mina klasskamrater var det en sak som gällde: att vara en riktig skogsmännisch. Och vad var det?

Någon som klarade sig själv, som kunde göra upp eld och dra upp en fisk och slå ihjäl en påkörd ren. Någon som hittade bort och hem och som aldrig var rädd. Någon som kunde dra vitsar och mindes generationernas jakthistorier. Någon som inte var pjåskig och som varken blev rådlös eller svarslös. Någon som kunde röja en rågång, springa över en myr, gräva upp en skoter ur en kallkälla och som kunde gräva ner alla tecken på tjuvjakt om det var det som behövdes. Någon som inte var en korvätare från söder. En riktig karl.

Jag blev aldrig någon skogsmännisch, men under några somrar försökte jag.

Klockan var kanske sex på morgonen när en skruttig folkvagnsbuss stannade till utanför huset och min syster och jag klev in med våra ryggsäckar, gummistövlar, flanellskjortor och kepsar. Vi åkte under tystnad, tillsammans med andra halvsovande tonåringar och en något äldre lagbas. Långt bort var det alltid, på vägar som ingen av oss lagt märke till förut. Över berg som ingen visste några namn på, på nybrutna skogsbilvägar och till sist ut på ett hygge. De första dagarna förundrades jag över att kalhyggen fanns i verkligheten, tidigare hade jag bara sett dem på politiska teckningar från något odefinierat södra Sverige. Men här låg det framför våra fötter, tomt på träd med undantag för någon enstaka frötall. Allt var nerhugget och borttransporterat och förmodligen redan panelvirke eller toapapper. Marken var beredd och plöjd. Där skulle vi plantera tall eller gran, på helackord. Jobbade man bra kunde man få ihop en försvarlig lön på de korta veckor det handlade om. Hur den framtida skogen skulle se ut hade vi svårt att föreställa oss. Det är en och en halv meter mellan träden och de står i snörräta rader skriver Ekman om en plantering från 1970-talet som nu tillhör hennes marker. Det var väl så det var tänkt på våra hyggen också, men enstaka surhål och stenskravel ruckade ändå på symmetrin.

Under mat-och fikarasterna plockade vi fram våra stekpannor ur ryggsäckarna och stekte upp rester från gårdagens middag över den öppna elden. Potatis, falukorv, stekta ägg och kaffe – mat för de grovarbetare vi de facto var. Sen kommenderades vila och lagbasen, sinnebilden av en skogsmännisch, la sig i mossan, drog ner kepsen över ögonen och sov i tio minuter.

Dom reser norrut över fotbollsplanen
för allting som är svårt eller långt borta är norrut
Hundra kilometer eller tusen
över öde slätter där
ingen vågar bo
eller knappt åka cykel

(ur Resan till Ugri-la-brek, Thomas och Anna-Clara Tidholm)

De år jag sommarjobbade i skogsplanteringen var vi ute i obygden. Jag kan inte minnas att vi såg några djur, möjligen någon enstaka vilsekommen mus. Även om det var typiskt juniväder – frostkallt på morgonen, femton grader och nordlig vind på dagen – kom vi hem sönderbrända av solen. Det fanns ingen skugga på hyggena och det gick fort att klä av sig när man bar tunga plantkorgar och sätthackor uppför bergen.

Jag hittar inte tillbaka till de där hyggena. Men jag undrar hur det ser ut där nu. Blev det sterila monokulturer, blev det något alls? Det är inte helt enkelt för slarviga tonåringar på helackord att ersätta en nersågad tallskog nära odlingsgränsen, i ett land som befolkas av älgar. Min svägerska skogsforskaren påminner om andra risker: ”I min värld fanns kalhyggena (de stora) i Norra Sverige, hos mig i söder gjorde man bara små gläntor. Det besannades delvis med jägmästarutbildningen, då vi gjorde studiebesök på några enorma hyggen (10000 ha) utanför Sorsele där man tydligen planterat år efter år sedan 60-70-talet utan att få upp några plantor eftersom allt frös bort.”

Blev det tundra av alltihop? Risken är i alla fall stor att det svaga och ovanliga är borta, om det fanns förr. Kerstin Ekman skriver: I ett lindrigare klimat föryngrar sig skogen efter kalhuggning. Men hur det går till och vilka arter som överlever har man förut inte gjort särskilt många vetenskapliga iakttagelser om. Forskaren Mats Dynesius vid Umeå universitet håller på att klarlägga hur markanvändningen, däribland skogsbruket, påverkar den biologiska mångfalden. Han slår redan i titeln på sin undersökning fast: Vanliga växter gynnas av kalhuggning.

När man numera åker genom Sorsele ser man kalhyggen på bergen runt om samhället. Det som förut skördades i skymundan tas nu ut i hembergen, i folks blåbärsmarker och lingonskogar. Till och med i Ammarnäs, där hela tillvaron är fjällnära, lyser ljusa tomma fläckar på bergssidorna. Jag frågar min pappa, byåldermannen, om det finns någon möjlighet att få dit skog igen, eller om det bara blir älgmat av alltihop.

”Jo då,” svarar han. ”Planterar man gran äter inte älgen så gärna, eller egentligen ingenting.”

Jag får en snabbkurs i lite av allt det jag glömt sedan mina dar i planteringen. Gran bör man plantera på frodigare marker, tall på magrare. ”Granskog är blåbärsskog. Tall? ’He er int’ lönt plock’ blåbera där he väx’ tall’n.’”

Så, de planterar gran i Ammarnäs. Pappa gör ett tillägg i sitt mail: ”Icke förty borde man egentligen plantera tall på den relativt magra mark du nämnde inledningsvis. Men älgen finns alltfort!”

Ammarnäsborna är inte ensamma. Skogforsk, det svenska skogsbrukets forskningsinstitut, säger i ett pressmeddelande från 2003 att trycket från älgstammen skapar granskog, särskilt i södra Sverige. Enligt den texten finns ingen möjlighet att vända utvecklingen.

Så det blir gran. Gran, som råkar vara det mest stormkänsliga trädslaget i den svenska skogen. Kerstin Ekman besöker de krossade skogarna i söder. Efter januaristormen 2005 kunde man i Halland se hur bokskogarna med sina kala grenverk och kraftigt förankrade rötter stod upprätta. I detta landskap är boken, linden och eken av uråldrigt ursprung. Träd som fäller bladen får mindre vindfång i vinterstormarna från havet.

Skiftena med planterad gran i Halland och Småland låg i tredubbla lager av brutna stammar och vältor. Grangrenarna, som inte är annat än stora barrsjalar, hade fångat vinden och trädstammarna hade brustit i lysande gulvita brott med vassa spetor eller vräkts omkull med roten uppdragen av krafter som verkade ofattbara. I förödelsen av knäckta och brutna och över varandra fallna stammar lurade skillnader i spänning och tryckbelastning som tog människoliv när röjarna kom in i den stormfällda skogen.

-

När Kerstin Ekman kommer till slutet av sin flygtur i tid och rum slår hon sig ner på en kullfallen stam vid stigens slut och vi får kliva av. Jag tänker på bokskogslandet jag numera lever i. Kanske går det att vara en annan sorts skogsmänniska än den vildman som var mitt femtonårsideal. Den som okunnig rusar förbi märker bara hinder och ohyra eller upplever en till intet förpliktande känsla av naturens skönhet. Vad är vår mycket omtalade svenska naturkänsla egentligen?

Var och en av oss borde titta närmare på den. Innebär den ett djupt intresse? Gör den mig nyfiken? Får den mig att övervinna mödorna i obanad terräng för att jag vill göra upptäckter?

.
.
.

Det inledande citatet av Johan Lindell kommer från sången Liten: http://gimmikk.se/johan/file_download/53