Aktiva diskussionsämnen
Sök
RSS
Civilisationens tristess
Etnologen Claude Lévi-Strauss har fyllt hundra år. Jag läste honom för första gången som student, under de hungriga åren då jag levde mer på ord, te och cigaretter än på bröd. Han var gammal redan då. Jag recenserade en nyutkommen bok, en essäsamling, som jag egentligen inte var kvalificerad att bedöma (se länken nedan). Annat än som läsare, och som sådan tror jag att min kritik var rimlig. När jag förberedde recensionen läste jag Lév-Strauss mest kända verk: Tristes tropiques från 1955. Den var hissnande och det var den läsupplevelsen som fick mig att ställa mig kritisk till den essäsamling jag fått i uppdrag att recensera. Lévi-Strauss hade blivit en epigon till sig själv. Däremot har Tristes tropiques inte förlorat sin vitalitet och radikalitet.
Detta är en mycket tät text. Man behöver läsa mycket långsamt och upprepa läsningen för att kunna följa med åtminstone en bit in i Lévi-Strauss tänkande. Detta är en sorts etnologi som förmodligen är stendöd, avlöst av en empirisk och statistisk vetenskap. Lévi-Strauss däremot är i botten filosof, närmare bestämt förra seklets, och han skriver mycket njutbar prosa. Hans stil påminner en del om Camus, hans credo finner man också hos Char.
Idag när de polyneniska öarna kvävs av betong och förvandlas till tunga, i Söderhavet förankrade flygbaser, när hela Asien antar gestalten av en förgiftad eländesregion, Afrika äts upp av barackkvarter, passagerar- och militärflyg smutsar ner den amerikanska eller melanesiska urskogens renhet, redan innan de lyckats förstöra dess jungfrulighet - vad kan flykten in i en resa betyda, annat än en konfrontation med vår historiska existens mest olyckliga former? För den västliga kulturen, den stora skaperskan av alla dessa under som vi njuter av, har inte lyckats frambringa dessa under utan att samtidigt frambringa deras baksida.
Det är oåterkalleligt: civilisationen är inte längre den späda planta, som man vårdade och med stor möda odlade i några skyddade vinklar på jorden (…) Idag nöjer sig mänskligheten med en monokultur. Hon har tagit sig an att odla civilisationen i massor som sockerbetor. Och snart kommer det att vara hennes enda kost.
Jag vet ingen idag som skriver så klarsynt, så storartat och drar så långtgående samband - ända in i forntiden till neolithikum och in i de mest avlägsna regnskogsregioner. Lévi-Strauss strukturalism är inte uttänkt i en europeisk huvustad. Och redan på 30-talet observerar han västvärldens obehindrade insipprande på alla kontinenter. Sedan dess har generationer vant sig vid sakernas tillstånd och läser helt andra böcker.
Jag påmindes också om Tristes tropiques i samband med vår serie om Kerstin Ekmans skogsbok. Det händer ganska ofta att något skjuts in i medvetandet från flera håll samtidigt, och jag har slutat kalla det för en slump. Den svenska urskogen, de märkliga seder som fortfarande finns kvar i fragment hos befolkningen är inte mindre exotiska och hotade än regnskogen och dess folk. Man frestas söka efter strukturerna i det Jorun beskriver som skogsmännisch och se parallelller i exempelvis indianernas initiationsriter, där den unge mannen avlägsnar sig från stammen för att överleva i det vilda. Jag tror inte det är helt galet. Att sedan identiska mekanismer är ansvariga för avverkningen här och där, om än under mer (här) eller mindre (där) ordnade och ansvarsfulla förhållanden ligger vid handen.
Masskulturen, monokulturen har, som Lévi-Strauss förutsade, tagit över. Vi har till och med påbörjat en ny resa: från monokultur till genetiskt modifierad kultur, om möjligt ännu mer mono-istisk. Vi har redan förlorat förmågan att se förlusten av multikulturen. Nästan. Det är svårt att slåss mot monokultur i en värld där befolkningen växer så snabbt. Lévi-Strauss skriver:
Slutet på en civilisation och början på en annan, den plötsliga upptäckten att vår värld kanske börjar bli för liten för människorna som bor där - dessa sanningar konkretiserades för mig inte så mycket genom siffror, statistik och revolutioner som genom ett telefonsamtal, ett meddelande jag fick för några veckor sedan, när jag, efter femton år, lekte med idén att återfinna min ungdom genom att resa till Brasilien igen, nämligen meddelandet att jag måste boka oceanöverfarten fyra månader i förväg.
I videon som syns i början på inlägget kan man se en intervju med författaren. Här syns första delen av flera.
Kommentarer
Den magiska trädgården
Visa en kulturkritiker en blomstrande trädgård och han ser en (kursiverat) trädgård. Visa trädgården för ett barn och det ser ett oändligt äventyr. (Jag är så lycklig och tacksam över att jag har tillräckligt mycket kvar av barnasinnet – som är det riktiga vuxensinnet, ja människosinnet – att en trädgård fortfarande är ett underbart äventyr för mig.) Kommen till mitten av trädgården, där alla gångar sammanstrålar – om det nu verkligen finns en mitt i denna magiska trädgård och om man nu inte går vilse om man tror att gångarna har en början och ett slut – blir barnet stående med andan i halsen inför den egendomliga böjda figur som under halvkvävda svordomar skumpar runt och slår omkring sig med en käpp i gruset och i rabatterna. När kulturkritikern – ty det är verkligen han som har råkat förirra sig in i trädgården – upptäcker barnet som står och tittar honom med en allvarlig men lugn blick, tänds en elak glimt i de ögon som för länge sedan har förlorat förmåga att se någonting annat än kulturkritikerns egen ödelagda och förtorkade själ, och han stapplar mumlande fram mot barnet med käppen i ett hårt grepp. Men barnet låter sig inte skrämmas, för det vet att över den som älskar livet har bara livet självt makt, och när barnet inser hur hjälplös den gamle kulturkritikern i själva verket är, hur hans hat till livet, till de andras liv, har berövar honom alla magiska krafter, börjar det skratta högt. Det skrattar det klaraste och lyckligaste skratt man kan höra. Kulturkritikern bleknar och ryggar förskräckt tillbaka. För ett ögonblick är det som om han framför sig såg allt det som han så länge har förnekat och som därför i sin tur har nekats honom. Och börjar han inte också krympa? Jo, han blir faktiskt mindre och mindre! Förtvivlat fäktar han med käppen som med ett trollspö, men barnet bara fortsätter att skratta och skratta, och till slut säger det Poff!, ett mycket litet poff, ska tilläggas, och kulturkritikern är borta. Puts väck. Det enda som finns kvar är hans gamla käpp. Den kan komma väl till pass om man behöver stötta någon växt eller jaga bort någon alltför hungrig kanin, tänker barnet, och med käppen som taktpinne fortsätter det sin avbrutna upptäcksfärd i trädgården. Allt längre och längre in i denna märkvärdiga trädgård, som blir större och större ju längre in man kommer. Lyssnar du noga kan du kanske fortfarande höra hans glada skratt.
Skriv ny kommentar