Jacob Burckhardt har förmodligen med sin renässansstudie påverkat vår bild av Petrarca i särskilt hög utsträckning. Han är den som kallar Petrarca "en av de tidigaste, helt moderna människorna". Det har nyanserats av senare kommentatorer. Bengt Holmquist säger till exempel i förordet till en svensk utgåva av Petrarcas Il Canzoniere: "(D)et torde vara rimligt att starkare än Burckhardt betona att Petrarca inte var överväldigad bara av den grandiosa utsikten, utan också av ett sjukt samvete som går illa ihop med bilden av en "helt modern" människa."

Denna text, ursprungligen ett brev till Franscesco Dionigi da Borgo San Sepolcro, som fått titeln "Bestigningen av Mont Ventoux", står inskriven i kanon som en av de tidigaste moderna skildringarna av naturen. Texten verkar inte bara i mina ögon besynnerligt gåtfull. Så lite tal är det om natur, så mycket om själens tillstånd, antika montanskildringar och Petrarcas eget liv. Så märkligt tomt är det ställe där Petrarca beskriver blicken från Mont Ventoux och så snabbt skrider han vidare till andra ämnen i sitt brev.

Det är vanskligt att dra in psykologi i tolkningen av en 1300-talstext. För stor är skillnaden mellan världsåskådningarna då och nu. Jag betvivlar till exempel att det är ett "sjukt samvete" det handlar om, och även om så vore, skulle det gå utmärkt ihop med den "moderna människan" som ju fram tills helt nyligen mer eller mindre bestod av sitt samvete, som följaktligen också kunde må mer eller mindre bra. Jag vill leta vidare i texten och hålla mig till dess kropp, landskapets och de rörelser och stillaståenden som visar sig i Petrarcas formuleringar.

För ingenting är slumpartat i denne skicklige retorikers texter. De citat han fogar in, de exempel och associationer han komponerar kring det tomma stället på toppen av Ventosus, är där för att de har ett syfte.

Denna regions högsta berg, som man inte utan skäl kallar Ventosus, det blåsiga, har jag idag bestigit. Endast mitt begär att med egna ögon lära känna denna bit jords ovanliga höjd drev mig till detta.

Mont Ventoux är synligt från alla håll där Petrarca befinner sig - i Vaucluse, Valchiusa, den stängda dalen, i nuvarande Provence, dit han drar sig undan stadens fåfängliga nöjen och politiska strider, som han förvisso inte avstod från att delta i. Tanken att bestiga berget är inte ny, han har lekt med den länge. Han har vistats i detta bergslandskap med korta och långa avbrott sedan han var barn. Petrarcas uttalade motiv till bestigningen ligger i denna ständiga närvaro - berget ligger bokstavligen framför ögonen på honom. Den omedelbara impuls till företaget som han anger i brevet kommer dock från lektyren av Livius’ romerska historia. Den makedonske konungen Philipp skildras där, och hur han bestiger berget Haemus i Thessalien. Därifrån sägs man kunna se två hav på samma gång: det Svarta och det Adriatiska. Petrarca skriver att han inte har kunnat ta reda på sanningshalten i denna fabel. Författare som behandlat ämnet har olika uppfattning. Vore det lika lätt för mig att besiktiga det berget, som detta, skriver Petrarca, skulle jag inte länge låta tvivel råda om hur saken förhåller sig. En nästan vetenskaplig inställning, som låter oss ana en empiriker.

Petrarca förkastar i tanken den ene vännen efter den andre som ledsagare, och bestämmer sig slutligen för sin bror, som med glädje säger ja till utflykten. På vägen upp kommer brodern att välja den direkta, brantare vägen, medan Petrarca i försöken att spara möda väljer stigar med mindre lutning. Han virrar bort sig i bergets nedre regioner, och beskriver i en exkurs sin insikt om att han i sina försök att undvika den svåra vägen i själva verket avlägsnar sig från toppen. Här ligger en fin retorisk metafor för det andliga livet, som Petrarca utnyttjar fullt.

Och väl uppe på berget? Hur ska denne förste naturälskare beskriva det han ser? Vilka nya tider bryter in med hans beskrivning av landskapet?

Först stod jag, rörd av det ovana luftdraget och en helt fri rundblick, som bedövad. Jag tittade tillbaka ner: Moln samlades framför mina fötter, och med ens syntes mig Olympen och Athos mindre otroliga, då jag kunde se det jag läst och hört om dem, på ett mindre beryktat berg.

Petrarca blickar sedan mot de italienska alperna och fylls av en "omanlig" längtan till vän (densamme som han skriver brevet till) och italiensk mark.

Ett kort, kort ögonblick, beskrivet med ordet "bedövad". Sedan tar associationerna vid, materialet arrangeras. Det blir bara en enda sats till, som nuddar vid naturupplevelsen.

Till slut tog jag avsked från mina sorger, som väl kunde finna ett mer passande ställe, såg mig omkring och skådade äntligen det som jag kommit hit för att se.

Petrarca beskriver sedan de berg och vattendrag han kan se, varpå han leds att vid anblicken av detta jordiska som han njuter av, dra fram Augustinus Bekännelser ur fickan. Där hittar han satsen: Och människor går att häpet skåda bergens toppar och havens oerhörda floder och strömmarna som flyter långt bort och oceanens kant och stjärnornas kretslopp och beaktar inte sig själva. Petrarca vänder i brevet slutgiltigt blicken från utsikten och riktar den mot sig själv.

Detta är föga empiriskt, istället bevittnar vi en man som tar sin tillflykt till en av kristendomens största författare. Varför?

Petrarca har på andra ställen, nota bene i sina dikter till Laura, inte tvekat att dikta om det jordiska och naturen. Inte heller om begäret, Amor, kärlekens eld et cetera. Det är möjligt att han tilldelar olika textgenrer skilda roller; i sina episka verk kring antika förebilder söker han ett tonfall som ska bilda och leda läsaren, snarare än något slags historisk sanning. Kan breven vara hans personliga uppfostringsanstalt - det ställe där han tuktar sina begär och formulerar en föredömlig livsstil? Men vad skulle kunna vara så lockande i utsikten från Mont Ventoux att det ger upphov till tankesynder som genast måste kväsas? Och om de är så starka, dessa synder, hur kommer det sig att de får tumla i princip fritt i andra sammanhang? Och andra brev präglas dessutom av en helt fri ton.

En sommar för några år sedan står jag vid den kristallklara floden Sorgue vid det hus där Petrarca bott. Det är mycket hett, jag går ned i floden för att svalka mig i det bergskalla vattnet, där gröna vattenväxter böljar i strömmen.

O nymfer, o ni som strövade i lund

och skog, och ni som ett kristalliskt flöde

skänkt hem och närt på gröna, svala grund

(Sång 303)

Landskapet är avvisande och ljuvligt om vartannat. Kärva klippor och obarmhärtig sol. Det klaraste vatten och grönaste grönt.

Däruppe på toppen befinner man sig, för att följa Petrarcas liknelse, på den mänskliga andens topp. Den spets dit man når med möda genom att följa den svåra, branta vägen. Men liknelsen bryts i brevet. Plötsligt är toppen inte längre något eftersträvansvärd mål, utan blir orättvist till en punkt där man njuter av det jordiska. Luftdraget känns ovant. De grekiska gudarnas Olymp och munkarnas heliga berg Athos föresvävar en. Man är bedövad - av utsiktens skönhet? Eller av svindel? Så högt ovan det invecklade och motsägelsefulla landskapet där nere. Kommer man för nära det man påstår sig eftersträva? Harmoni och överblick, en mer himmelsk än mänsklig utsikt. Känner man att luften blir för tunn? Längtar man ner till den komplicerade mänskliga väven igen?

Brevet gör en retorisk volt och söker sig till Augustinus - passande och lägligt nog alltid närvarande i fickan - som i det redan nämnda citatet förkastar intresset för den omätliga yttre naturen och hänvisar till den inre. Som väl är lika omätlig, men ännu, i denna tid, inte framkallar svindel hos Petrarca. Han har vanan inne att tämja sin natur och gjuta sina emotioner i versrader. Där hålls de fångna i versmåttet, visserligen sparkar de bakut och stegrar sig, men de tillhör honom själv och de är mänskliga.

Sedan Augustinus citat har införts lämnar brevet inte den led som skisseras på temat själens storhet och vikten av att höja denna en bit närmre Gud. Det låter mycket övertygande, icke desto mindre tvivlar jag på att brevet gör något annat än att ge denna konflikt en konventionell, ganska banal vändning. Så mycket mer spännande att fortsätta läsa sångerna, som ett salt kex till det bittra vinet:

Så stark hos vissa djur är synens nerv

att obehindrad kan den solen tåla,

men många skyr dess brand som ett fördärv

och vågar först mot kvällen ur sin håla;

Och andra, tända av ett blint begär

att störta sig i eldens glöd, den klara,

får pröva hur den skoningslöst förtär.

Ack, jag är en i denna sista skara,

Ty ljusets strålglans kan jag ej fördraga

i hennes blickar, inte heller finna

beskydd hos sena timmar, mörka vrår,

Men ödet tvingar dessa ögon, svaga

och tårade, mot henne. Jag förstår

att i den lågan skall mitt liv förbrinna.

(Sång 19)

Det är i lågan han vill befinna sig. I den nedre region, där träd, fåglar, vatten påminner om Laura, om hans osläckta begär till henne. Bestigningen av Mont Ventoux är en vit fläck. Ett brev som först kämpar sig uppför en brant stigning, kort tittar upp, för att snabbt försjunka i begrundan av mänskliga ting. Kanske kom Petrarca för nära Gud, som han begrep honom, den dagen.