Årets bokmässa i Leipzig präglades i år särskilt starkt av 20-årsjubileet för murens fall. Många förlag har satsat på böcker som behandlar upplösningen av Sovjetimperiet ur olika perspektiv.

En av de intressantaste böckerna är skriven av György Dalos, en ungersk författare som lever i Berlin. Der Vorhang geht auf: Das Ende der Diktaturen in Osteuropa (Ridån går upp: De östeuropeiska diktaturernas fall). Dalos beskriver här med sakkunskap, humor och ironi den process som ledde till 9 november 1989. Slumpartade händelser, misstag och små detaljer gör historien levande. Till exempel det polska runda bordet som initierades av den polska kommunistregimen - det beställdes särskilt för syftet av en möbelfirma en bit utanför Warszawa - ett tecken på stilmedvetande som saknades i de andra Östländerna, säger Dalos.

Julia Schoch, född 1974, har kommit ut med sin tredje bok: Mit der Geschwindigkeit des Sommers (Med sommarens hastighet).
En kvinna som befinner sig i New York får reda på att hennes syster begått självmord. Romanen är en resa i minnet tillbaka till den östtyska provins som hon själv lämnat, men som hennes syster blev kvar i.

Den brittiske historikern Frederick Taylor har skrivit en bok om kalla kriget och om det monument som mer än något annat symboliserar denna tid: Die Mauer: 13. August 1961 bis 9. November 1989 (Muren: 13 augusti 1961 till 9 november 1989).

Priset för europeiskt närmande gick i år till historikern Karl Schlögel för hans bok Terror und Traum: Moskau 1937 (Terror och dröm: Moskva 1937).

I tacktalet pläderar Schlögel för ett närmande mellan Europa och Ryssland - ja, mer än så: Ryssland är en del av Europa, menar han, trots att få brytt sig om den totalitära historia som utspelats där under förra århundradet:

Historiska katastrofer som ägt rum där [i Ryssland] förekommer inte, eller bara i marginalen, på den [västeuropeiska] kartan: den sovjetiska kollektiviseringen, ett veritabelt inbördeskrig, ackompanjerat av massdeportationer och följt av en fruktansvärd hungersnöd, kollektivdeportationen av hela folk eller året "1937" och massoperationerna som resulterade i 700.000 offer. Ibland verkar det som om allt detta aldrig utspelats i Europa, utan exterritoriellt, någon annanstans, många menar "i Asien". Men det som går under namnet "stalinism" är en europeisk angelägenhet, den kom inte utifrån. Moskva 1937 är en skådeplats på de europeiska inbördeskrigens karta, precis som Rom, Madrid, Berlin, Wien eller Paris. Ja, det stämmer: min bok är också ett försök att föra tillbaka Moskva 1937 till europeernas mental map. Det finns en uppmärksamhetsassymetri som inte beror på hemlighållande eller bristande källmaterial. Det finns en assymetri i kunskapsintensitet och medkänsla. På ett liknande sätt som offertalen i Moskva 1937 försvinner i eldskenet av Det Stora Faderländska Kriget [2:a världskriget kallades så i Sovjetunionen] förbleknar sovjetiska krigsfångars massdöd, den tyska ockupationens hemskheter och den brända jorden i hela Östeuropa jämfört med horrorn i mordet på judarna. Kanske klarar Europa, europeerna fortfarande inte av att acceptera hela sin historia. Det fanns en tid då det var nästan omöjligt att berätta och skriva denna historia eftersom varje förbrytelse på den ena sidan kunde tolkas eller misstolkas som en ursäkt för den andra sidans, eftersom avslöjandenas och jämförelsernas tid ännu inte var över. Och ändå existerade en person som Vasilij Grossman, som utan rädsla kartlagt hela skådeplatsen och omvandlat det till konst: från Kolyma till Buchenwald, från kulakdeportationerna till den ukrainska judendomens förintelse. Grossman deltog i striderna utanför Stalingrad och var med när Röda Armén befriade Majdanek och Treblinka. Grossmans verk skulle inte komma att "publiceras om 300 år", som en grånad funktionär i Centralkommittén trodde sig kunna förutspå honom. Det var Grossman som fick rätt, trots att han liv bröts ned av en kompromisslös och ond makt. Han visade inte bara sovjetmedborgarna och ryssarna, utan även europeerna Europa i totalitarismens tid.

För varje år som går verkar bokmässan i Leipzig förkroppsliga en inandning - Europa blir allt större och det sammelsurium av röster som talar här ökar i volym och mångfald.