Serien med översättarintervjuer ringlar sig som utlovat vidare. Idag vidgar vi det språkliga fältet ytterligare, då vi bjuder Margareta Zetterström att ta plats här i Salongen.

Hur kom du in på översättarbanan?

Jag har ända sedan gymnasiet varit oerhört språkintresserad. Jag gick därför latinlinjen, som det hette på den tiden, trots att jag också var mycket förtjust i matte. Men språkintresset övervägde och eftersom jag absolut inte ville släppa tyskan, blev det ”halvklassisk gren”, d.v.s. ingen klassisk grekiska men i stället engelska, tyska, franska, plus latin förstås. Tyvärr fick jag inte läsa italienska i gymnasiet, men den skadan reparerade jag senare i livet genom självstudier.
Jag hade dock inga som helst tankar på att bli översättare. Jag studerade konst- och litteraturhistoria vid universitetet, började få smak för att skriva, utgav en bok om författaren Erik Blomberg och inledde min bana som frilansskribent, i början mest som litteraturkritiker.
Jag definierade mig alltså själv i första hand som skribent (och gör så fortfarande), en människa som skriver egna texter. Så småningom upptäckte jag dock njutningen i att också översätta vad andra skrivit. Den första längre text jag gav mig på var den fjärde, oavslutade, delen av Jean-Paul Sartres romansvit ”Frihetens vägar”. Det kändes nästan som ett terapiarbete, för i denna text brottades Sartre delvis med samma problem som jag själv då gjorde under det politiskt deprimerande åttiotalet. Det var denna översättning som gjorde att jag på allvar insåg hur befriande och tillfredsställande det kan vara att överföra en annan författares ord till svenska.

Vilket eller vilka språk översätter du från (och till)? Hur kommer det sig att du valde just detta/dessa?

Jag översätter från franska, tyska och italienska av den enkla anledningen att det är de språk jag kan. Engelska skulle jag kanske också klara av att översätta från, men det språket finns det så många andra människor som håller på med. Och jag har heller inte samma känslomässiga förhållande (kalla det gärna kärlek!) till engelska som till just franska, tyska och italienska. Kanske som ett slags trotsreaktion, ett svar på den starka angloamerikanska dominansen i vårt samhälle.

Berätta lite om hur du går till väga när du översätter en roman, en novellsamling, en diktsamling. Skillnader? Likheter? Vilka steg brukar finnas med?

Jag har hittills bara översatt prosatexter. Nej, för resten i E.T.A. Hoffmanns roman ”Katten Murrs tankar om livet” ingår en del dikter, och där strävade jag i vissa fall efter att behålla den rimmade versen. Det var svårt men roligt! Jag minns att jag satt och mumlade diktraderna högt för mig själv och stampade ibland rytmen med foten för att komma åt stämningen i det tyska originalet.
Annars kan jag inte säga hur jag går till väga. Jo, jag läser alltid den färdiga översättningen högt, antingen för mig själv eller för hugade familjemedlemmar. Det är mycket nyttigt, tycker jag. Då upptäcker man lättare ofullkomligheter. Det som inte ligger bra i munnen är nästan alltid dåligt översatt, på ett eller annat sätt.
Över huvud taget har översättandet för mig stora likheter med musicerande. Man har skrivna tecken (bokstäver eller noter) som skall överföras till svenska eller till klingande musik. Det gäller att känna in författarens eller kompositörens intentioner och att försöka ge dem ett adekvat uttryck. Jag ville som ung bli musiker men får nu, på äldre dar, som översättare i stället utlopp för en del av det jag hade velat göra vid notstället.

Hur får du dina uppdrag? Tar det ena eller andra förlaget kontakt med dig eller hur går det till?

Jag har inte varit verksam som översättare så länge eller så regelbundet att jag har börjat få uppdrag från några förlag. De översättningar jag har gjort har tillkommit helt på mitt eget initiativ. Jag gör en liten provöversättning av det jag vill översätta och kontaktar sedan olika förlag. Ibland får jag napp, ibland inte.

Vilka är de största lockelserna eller fördelarna med översättaryrket? Nackdelar?

En uppenbar nackdel skulle för mig vara att tvingas översätta en bok som jag själv inte tycker om. Jag ser översättandet som ett skapande arbete och måste, för att kunna utföra det, i någon mening känna mig i samklang med det verk jag översätter.

Är det betydelsefullt att kunna ställa frågor till författaren till det verk man just översätter?

Absolut, när det gäller författare som fortfarande är i livet (i mitt fall Giuliana Sgrena och Michael Degen). Men jag har även ägnat mig åt sedan länge döda författare, klassiker (en från 1700-talet, en annan från 1800-talet), och då är ju sådant inte längre möjligt. Då är man i stället hänvisad till referenslitteratur av olika slag, vilket kan vara nog så tidskrävande.

Vilka erfarenheter, kunskaper och egenskaper är speciellt viktiga hos en översättare av skönlitteratur?

Att behärska det språk man översätter till. Att vara musikalisk och ha känsla för rytm (det gäller även prosaöversättning). Att inse att en helt ordagrann översättning sällan gör något översatt verk rättvisa.

Finns det någon översättning du gjort som på ett speciellt sätt etsat sig in i ditt minne? Kan du berätta lite om den?

Ja, det skulle i så fall vara E.T.A. Hoffmanns roman om katten Murr och kapellmästaren Kreisler. Denna roman består nämligen i själva verket av två berättelser inflätade i varandra, dels katten Murrs egen självbiografi, dels berättelsen om musikern Johannes Kreisler. Och dessa två ”personer” (om man nu även får kalla en katt så) är så olika som två varelser bara kan vara: katten outhärdligt självsäker och egotrippad, kapellmästaren försedd med stor musikalisk förmåga men med ett sviktande självförtroende. Och det var för mig, som själv är mer besläktad med Kreisler än med Murr, en stor njutning att växla mellan dessa avsnitt i romanen, att ena stunden få krypa in under pälsen på den högfärdige katten och göra hans skrytsamma tirader till sina och andra stunden försöka ge form åt Kreislers överspända väsen och konstnärliga känslighet. Att dessutom som kvinna, och feminist, få del av två manliga individers själsliv var mycket inspirerande. Även det ett slags själslig terapi!

Om du själv skulle få välja helt fritt, vilken bok, vilka böcker, vilket författarskap skulle du översätta då?

Flera klassikeröversättningar, skulle jag tro. En författare som jag känner mig väldigt besläktad med är Stendhal. Vi är ju båda extrema Italienvänner och dessutom musikälskare, och jag har redan, måste jag erkänna, börjat kasta lystna blickar på hans ”Promenades dans Rome”. Det vore något att få sätta tänderna i när jag, så småningom, går in i det skrämmande stadium som kallas ”pensionsåldern”!