Sällan landar en hårt lanserad, förmodad bestseller mitt i diskussionen om Europa, den världsdel vars senaste hundra års historia präglas av de stora krigen och Förintelsen, men idag också av utvidgningen österut och de forna koloniernas närvaro. Ett Europa som brottas med frågor om skuld och identitet men som också har tänkandet, filosofin och litteraturen, som sitt självklara arv.
Den senaste bestsellern i den kategorin var antagligen Jonathan Littells De välvilliga som kom ut på svenska våren 2008. Nu har en ny kommit.

Det handlar om Ennemis publics, brevväxlingen mellan filosofen och författaren Bernhard-Henri Lévy (BHL på franska) och författaren Michel Houllebecq. Den senare förmodligen mer känd för en svensk läsekrets. Om BHL kan nämnas att han alltid varit vänster men aldrig trillat dit på kommunismen. Han har oförtröttligt engagerat sig i frågor om demokrati och yttrandefrihet, ständigt mot förtryckarna och ofta ensam där ingen annan riktigt orkat fördjupa sig. I ett av höstens nummer av tidskriften Fokus försvarar han Milan Kundera mot anklagelserna för angiveri som BHL anser vara ett påhitt av (tarvliga) media - ett typiskt BHL-projekt.

Brevväxlingen är iscensatt på bästa franska manér som jippo och given bästsäljare. I juni 2008 kallade förlaget Flammarion till presskonferens och bjöd även in trehundra bokhandlare. Sedan förklarade man att man hade en kanongrej på gång, en första upplaga på 150.000 ex, men man ville inte röja författarna. Spekulationer och förhandstips haglade. När boken väl kom ut var den alltså redan omtalad, liksom dess båda författare.

Nå, vad skriver de då om? Utgångspunkten och den gemensamma nämnaren är att de är ”ennemis publics”, allmänhetens fiender, eller snarare allmänna hatobjekt. De har båda fått känna av mediadrev och spottloskor, både bildliga och verkliga.
En mindre del av texten ägnas åt detta och åt det från åtminstone Houllebecqs sida ömsesidiga hatet.
Men snart förlorar de sig i ämnen som är både mycket intressantare. Filosofi spelar för dem bägge två en stor roll och de samtalar lika mycket med varandra som med tänkare från alla epoker.
Genom deras texter tonar också två lika olika som intressanta, som sällan sedda, bilder av Frankrike fram. Houllebecqs Frankrike förlorade sin värdighet och sitt existensberättigande redan under det första världskriget. Den slakten, som fortfarande ingen begriper varför den skedde, är oförlåtlig. Genom Houllebecqs ögon ser vi ett Frankrike som förlorat allt hopp och tilltron till Republiken och framför allt dess makthavare. Vi ser också en sorts Fattigfrankrike, vi anar Le Pens anhängare i europeisk motsvarighet till amerikansk white trash.
BHL säger emot. Genom hans ögon ser vi ett judiskt sekulärt Frankrike. Mycket intressant är Lévys porträtt av sin pappa som var jude från Algeriet och som startade med två tomma händer och skapade sig en förmögenhet. Familjen flyttade till Frankrike och bosatte sig i chica Parisförorten Neuilly där pappan var lika främmande för sin högborgerliga franska omgivning som han så småningom blev för sitt judiska ursprung.
Lévy resonerar, delvis tack vare Houllebecq, sig fram till en judisk identitet utan Gud. Han hävdar att judendomen egentligen är en etik, levnadsregler för här och nu, men att den inte någonstans söker Gud.
Hm, säger jag fast vågar inte säga emot, men fint är ändå att se hur Lévy gör skapelseberättelserna och judarnas historia till sina egna endast genom intellektet och utan att vara uppfostrad i tron.
Av Lévy får vi också en bild av det borgerliga Frankrike, salongerna i vilka han aldrig riktigt känner sig hemma. Lévy blir filosof och vänster och i konservativa ögon omöjlig.
Houllebecq å sin sida medger att det är något speciellt med att vara jude. Om en östeuropé säger att det är något särskilt att vara slav blir han bara förbannad, och om en fransman säger samma sak om det franska ännu mer arg, men en jude? Jo, det går inte att förneka.

Det som är mest förvånande i den här brevväxlingen är kanske den intima tonen, några slängar åt offentligheten förekommer, men det bestående intrycket blir att det här är en lågmäld bok, en diskussion mellan två personer med diametralt motsatta förhållningssätt och utgångspunkter - som ändå möts. Och som i mötet skapar något de inte hade kunnat åstadkomma var och en för sig.
Här blir också två olika författartemperament tydliga. Houllebecqs stil är föredömligt lakonisk med hisnande metaforer, den omfattar både det höglitterära och det vulgära. BHL är mer franskt sirlig med eleganta manér. Om Houllebecq spelar hockey så utför BHL isdans. Men med den äran.

Det är omöjligt att föreställa sig liknande bok skriven i Sverige på svenska. Men med lite tur kommer Ennemis publics i svensk översättning, med all säkerhet i engelsk. Så, om inte förr, läs den då!