Den här veckans gäst i Salongen är en man som tolkar människans tankar och stämningar till finska. Jyrki Kiiskinen heter han. Välkommen hit!

Hur kom du in på översättarbanan?

När jag studerade allmän litteraturvetenskap, tog jag alltför allvarligt på uppmaningen att läsa böckerna på originalspråket. Men det var överraskande roligt att flyta omkring i främmande språk och omskriva dikterna för sig själv.

Av det här följde en ovana som under årens lopp förvandlades till professionellt översättande, efter målmedvetna språkstudier. Detta att krypa in i någon annans skinn var ett effektivt sätt att utvidga sitt eget diktspråk, märkte jag. Jag stal allt jag kunde få loss.

Vilket eller vilka språk översätter du från (och till)? Hur kommer det sig att du valde just detta/dessa?

Jag översätter bara till finska, men från svenska, engelska, franska och spanska. Och jag har varit med i olika projekt och översättargrupper som poet utan att behärska originalspråket. Jag har arbetat tillsammans med någon som känner till språket. På det här sättet har jag översatt också från lettiska och litauiska. Jag hade väldigt spännande diskussioner om poesi och språkens strukturer med specialister.

Berätta lite om hur du går till väga när du översätter en roman, en novellsamling, en diktsamling. Skillnader? Likheter? Vilka steg brukar finnas med?

Jag har inte översatt mycket prosa, bara några essäer och noveller. Men när jag gjorde det, förstod jag varför jag vill kocentrera mig i poesi: jag har inte tillräckligt starka bakmuskler, och jag vill ha kickar hela tiden, alltså jag är väldigt självisk och narkomanartad som översättare. Om jag översatte prosa skulle jag vara tvungen att kolla tusentals fakta utan att bli tillfredsställd av språklig täthet och konstruktionens magi varje minut.

Hur får du dina uppdrag? Tar det ena eller andra förlaget kontakt med dig eller hur går det till?

Normalt är det så, att förläggare inte är väldigt förtjusta i mina projekt, dom vill inte ge ut översatt poesi överhuvudtaget, så jag översättar bara texter som jag absolut vill översätta. Och jag översättar för min egen diktningens skull också, alltså jag vill utvidga min egen poetik och lära nya tekniker. Så jag väljer texter som saknas hos mig. Och när jag har börjat arbeta på någon text, kämpar jag för att få den publicerad.

Vilka är de största lockelserna eller fördelarna med översättaryrket? Nackdelar?

Jag kan säga att jag älskar mitt arbete på samma sätt som jag älskar människor: jag är nyfiken på att lära känna deras värld, tills jag tror mig kunna läsa deras tankar, jag surar över deras maner och hatar dem, samtidigt som jag är medveten om att min värld oåterkalleligt antagit deras drag, och jag kan inte annat än älska dem, var och en på sin fason. Och då visar de igen upp en ny sida av sin personlighet, en sida som jag i min allvishet inte lagt märke till.

Belöningen som man får när man översätter poesi är att man tar semester från sig själv och ser nya möjligheter i sin egen tillvaro. Med Claes Anderssons ord: ”Det är inte lätt att leva med någon som hela tiden beklagar sig / särskilt inte om det råkar vara man själv.”

Är det betydelsefullt att kunna ställa frågor till författaren till det verk man just översätter?

Förstås, det är ett naturligt sätt att dyka in i andras universum och lära känna verket som man jobbar på. Diskussioner med författaren blir ofta väldigt spännande, så ställa frågor för en författare kan vara ett bra svepskäl att komma i kontakt med en annan varelse som har spännande saker att säga och som känner till det som han eller hon talar om. Man kan ofta få information snabbare än genom att läsa en encyklopedin hemma. Och det sistnämnda är ju tråkigare.

Vilka erfarenheter, kunskaper och egenskaper är speciellt viktiga hos en översättare av skönlitteratur?

Om man pratar om att översätta poesi, borde man vara helt besatt av språket, söka efter njutning av språket som godis i munnen. Men samtidigt alltid komma tillbaka till originaltexten, just när man börjar att njuta av sitt eget språk. Man skulle också vara intellektuellt passionerad av olikheter mellan språken och intresserad av språkens gränser, dvs. jaga efter olika sätt att strukturera och se världen i språken, världen som alltid stannar utanför, stum. Men förstås skall man också vara systematisk, metodisk och samtidigt färdig att göra vilda experiment med olika strukturer. Och sedan komma tillbaka till originaltexten igen. Alltså, man måste vara samtidigt trogen och otrogen, pedantisk och vild, söka efter exakt mening och vara färdig att omskriva den på sitt eget språks villkor.

Finns det någon översättning du gjort som på ett speciellt sätt etsat sig in i ditt minne? Kan du berätta lite om den?

När jag översatte Octavio Paz kändes det som att min kropp löstes upp i vätska och förgasades ut i rymden: jag fick utslag av all denna lovsång till den köttsliga kärlen i sufisk anda. Då skrev jag en essä där jag prisade soptippen.

När jag översatte Peter Mickwitz och Göran Sonnevi var jag rädd för att jag skulle bli sinnessjuk. Mickwitz’ underliga diktvarelser ledde till förändringar i min kroppsuppfattning: emellanåt kändes det som om jag utvecklat överloppsextremiteter. Jag har själv skrivit dikter som tvingar läsaren att möta existensens osäkerhet och förkunnar agnosticismen som vardaglig livshållning.

Mickwitz’ dikter för denna hållning till dess spets när de visar hur ordens betydelse ständigt förändras, så att språket och därmed världen rasar under fötterna på en. Jag minns att jag låg vaken om nätterna, sökte parodiska rim och ältade på formuleringar som är ett elände att översätta: ”jag förstår inte ett enda ord av det du säger”, ”kan du säga, kanske jag vill öra”, ”för vad kroppen är värd”. Min största översättartriumf gäller också Mickwitz – ingen enskild versrad, men att jag lyckades utveckla en poetisk metod som fick ordens betydelser och ordklasser att vackla, i Mickwitz’ stil.

Att översätta Göran Sonnevis Oceanen fick mig att tänka med medkänsla på gåsen som tvångsmatas för att den skall utveckla en läcker fettlever, inte minst för att Sonnevi upprepade gången använder ordet ”strupe”.

Materialet forsade ned för uttolkarens strupe, och Oceanen kändes för stor att svälja. Ett problem hade att göra med textens olika skalor. Man kan undersöka oceanens molekylära egenskaper genom att ta ett prov ur den med pipett, eller man kan utforska dess globala strömningar. Man kan också betrakta den i ett kosmiskt perspektiv. Översättaren måste förhålla sig till texten som om den var prosa och öka varvtalet för att ens orka hoppas på att till slut hinna hem från det vida havet till strandklippan.

En sådan prosaöversättarattityd kan emellertid vara bedräglig; man måste ändå hela tiden avlyssna texten lyhört, och lägga märke till förändringar i stilart och ton.

En annan egenskap som gav magplågor var Oceanens interna geometri. Verket spinner ett nätverk av inre referenser, och bildar därmed en tredimensionell – eller snarare flerdimensionell – helhet.

Jag kammade igenom texten med luskam och därtill med hjälp av datorns ordsökningsfunktioner. Jag letade efter återkommande ord och fann tiotals. Många dök upp gång på gång genom hela verket.

Jag ville bygga upp en motsvarande geometri på finska, för jag förstod att Sonnevi arbetar med en rymd, en rumslig dimension, som han skapar och omskapar.

Om du själv skulle få välja helt fritt, vilken bok, vilka böcker, vilket författarskap skulle du översätta då?

Vi ska se.