Så är det dags för en ny översättarintervju. Den här gången får vi möta en man som ibland ser sig själv “sittandes i ett torn omgiven av lexikon som skickar honom fram och åter mellan världens alla språk”: Jan Henrik Swahn, välkommen!

Hur kom du in på översättarbanan?

Jag började översätta mig själv till danska som ung för att inte förlora kontakten med språket. Jag växte upp i Danmark men flyttade till Sverige som elvaåring. Min far var översättare, det har naturligtvis också spelat in. Samt det enkla faktum att översättarjobb ibland är en författares enda chans att klara sig ekonomiskt.

Vilket eller vilka språk översätter du från (och till)? Hur kommer det sig att du valde just detta/dessa?

Om jag ska ta fasta på frågans presens skulle jag svara: från danska, engelska, grekiska, polska, slovenska och arabiska. Om jag också tar med språk jag en gång har översatt från tillkommer franska och tjeckiska, norska och rent av tyska, latin och italienska.

På frågan om varför jag valde just dem måste jag svara att jag ägnat hela mitt liv åt att grubbla över om vi egentligen väljer någonting alls eller om vi helt enkelt blir utvalda att göra de val vi gör. Vad är slump, vad är fri vilja och vad finns inskrivet i den genetiska koden? Jag har naturligtvis valt alla dessa språk men har jag valt förutsättningarna som ledde fram till att jag valde dem? Och förutsättningarna till förutsättningarna? Danska och svenska har jag från barndomen. Kan man då säga att jag valde dem?

Denna tidiga dubbla språkerfarenhet har gett upphov till ett tomrum (eller längtan) i mig som jag försökt fylla med andra språk. Jag har sedan länge insett att inte ens all världens språk skulle kunna fylla det tomrummet men det är så dags nu, jag kan inte sluta.

Berätta lite om hur du går till väga när du översätter en roman, en novellsamling, en diktsamling. Skillnader? Likheter? Vilka steg brukar finnas med?

Jag börjar alltid med att läsa igenom texten ett par gånger. Första gången för att smaka på den, dess rytm, stilnivå, svårigheter och utmaningar. Andra gången läser jag med pennan i hand, stryker under sådant som jag inte förstår eller som verkar besvärligt i största allmänhet. När jag märker att jag spontant börjar översätta i marginalen är det dags att skrida till verket.

Den största skillnaden mellan att översätta prosa och poesi är att i prosa måste du hitta tonen från början. (Därför börjar vissa översättare översätta i mitten och inte i början, eftersom en romanförfattare sällan hittar sin ton redan på sidan ett.) Efterarbetet handlar sedan om att rätta till felaktigheter och leta efter smidigare lösningar och stryka onödiga ord. När det gäller poesi kan min första översättning vara språkligt korrekt men för den skull inte i närheten av att vara dikt. Att få ljud i diktöversättningen så att den börjar sjunga är det svåraste men också roligaste med att översätta. Kanske är det därför som jag så gärna översätter poesi.

Hur får du dina uppdrag? Tar det ena eller andra förlaget kontakt med dig eller hur går det till?

Jag svarar som en gammal isländsk kvinna som varit gift fem gånger sa till mig: ”Jag vet inte hur det gick till men plötsligt så stod jag där framför prästen igen.”

Efter några jobbiga upplevelser i ungdomen har jag som livsprincip att aldrig söka ett jobb. Jag tar alltså inte kontakt med förlag och ber om uppdrag. Å andra sidan har jag svårt för att säga nej vilket lätt kan få konsekvenser. Exempelvis har jag erbjudits att översätta en bok från ett språk jag inte kan och tackat ja, i panik försökt lära mig språket i fråga och på något egendomligt sätt gått i land med uppgiften. Bara en gång har jag sagt nej till ett förlag. (Till författare och poeter som jagar en och vill att man på vinst och förlust ska översätta deras texter måste man lära sig säga nej. Annars går man under.) Det gällde Julia Kristevas nyckelroman Samurajerna som jag tyckte var tråkig.

Det var oerhört otaktiskt av mig. Franska är det språk jag behärskar bäst men sedan jag tackade nej till Kristeva för tjugo år sedan har jag aldrig mer fått några översättaruppdrag från franska. De jobb jag får beror nästan alltid på att någon rekommenderat mig.

Vilka är de största lockelserna eller fördelarna med översättaryrket? Nackdelar?

Om vi börjar med fördelarna så är det att arbetet skänker en stor frihet. Jag kan ta med mig det ut i världen. Jag kan sitta på en liten ö i Söderhavet eller på landet eller varsomhelst. Jag slipper ångest för att bli utlokaliserad. Jag bestämmer i bästa fall också mina arbetstider själv.

Nackdelarna är att de flesta översättaruppdrag är dåligt betalda och att det kan vara svårt att bli klar i tid. Om man hamnar i tidsnöd är det lätt hänt att man sätter sin hälsa på spel. Efter ett av mina första stora uppdrag drabbades jag av kronisk värk i ena axeln. Hela arvodet gick sedan till att betala massörer, naprapater och diverse helbrägdagörare under de följande fem åren.

Är det betydelsefullt att kunna ställa frågor till författaren till det verk man just översätter?

Det känns bra att veta att möjligheten finns. När jag översatte den danske författaren Per Højholt var hans små brev på blått papper eller våra telefonsamtal kring diverse språkliga klurigheter otroligt berikande. Och aldrig har jag väl lärt mig så mycket om översättning som när jag lät förläggaren Adam Bromberg granska alla mina översättningar av Slawomir Mrozeks korta humoresker. I poesi kan det ibland vara viktigt att få höra poeten ge förklaringar till en viss dikt eller bild. Det kan hjälpa mig att komma in i dikten och då blir det mycket lättare att översätta.

Vilka erfarenheter, kunskaper och egenskaper är speciellt viktiga hos en översättare av skönlitteratur?

Det helt avgörande är att man verkligen behärskar nyanserna i sitt eget modersmål. På andra plats kommer litterär beläsenhet, uthållighet och tålamod. Och först på tredje plats sätter jag kunskaper i det språk man översätter från. Men då gäller det verkligen också att veta sin begränsning och syna sin översättning ytterst noga i sömmarna. Dyker det plötsligt upp märkliga metaforer eller andra ”finurligheter” i en i övrigt ganska strikt text kan man vara förvissad om att det egentligen står något annat i originalet. Och naturligtvis ska man hela tiden sträva efter att förkovra sig i det främmande språket. Till exempel genom att översätta…

Finns det någon översättning du gjort som på ett speciellt sätt etsat sig in i ditt minne? Kan du berätta lite om den?

Jag satt uppe en hel natt på färjan mellan Pireus och Samos, omgiven av panikslagna greker som med hjälp av omvandlingstabeller och räknedosor försökte komma underfund med hur man räknade med euro. Några dagar senare skulle landets gamla valuta drakman gå i graven..

Själv tyckte jag att euro var mycket lättare än att räkna med drakmer så jag ägnade mig lugnt åt min översättning, av Olga Tokarczuks novellsamling Spel på många små trummor. Ungefär vid midnatt tog jag itu med novellen Ariadne på Naxos (som lånat sin titel av en opera av Richard Strauss). Då glimmade ön Naxos plötsligt till i mörkret utanför.

Om du själv skulle få välja helt fritt, vilken bok, vilka böcker, vilket författarskap skulle du översätta då?

Jag skulle vilja översätta någon som skrev sjungande enkelt eller svårt men vackert. Som den polske renässanspoeten Jan Kochanowski. Hans lilla diktbok Threny som betyder Sorgesånger och som han skrev efter att hans älskade treåriga flicka hade dött – den skulle jag vilja översätta. En annan författare jag gått och tänkt på är den grekiske författaren Giorgos Ioannou (1927-1985) som är en udda röst men en av landets bästa författare under 1900-talet.

Slutligen måste det sägas att jag ibland ser mig sittandes i ett torn omgiven av lexikon som skickar mig fram och åter mellan världens alla språk. Framför mig ligger ett eller annat obskyrt polyglott mästerverk som jag tagit mig före att översätta. Finnegans Wake av James Joyce till exempel. Min far sa i ett svagt ögonblick ja till att översätta just den boken men började aldrig. Jag hoppas kunna följa hans exempel.