Så är det dags för den andra texten i Salongens serie “Unga röster”, där skribenter som är mellan 15 och 20 år medverkar. Vi lämnar plats för Amanda Cassel och hennes text om den unge tyske författaren Daniel Kehlmanns roman Jag och Kaminski: (BZ)

En kortfattad beskrivning av handlingen: Sebastian Zöllner, som anser sig vara en konstvetare, ska skriva en biografi över den numera nästintill blinde konstnären Manuel Kaminski. Olika problem uppstår som han löser på sitt sätt och mot slutet vill han sammanföra Kaminski med dennes ungdomskärlek.   Först en hälsning till den osympatiske huvudpersonen Zöllner:
Ni är ju ingen glädjespridare precis. Alltid ska Ni klaga. Antingen är kaffet för svagt eller så är det för mycket olja i salladsdressingen. Positiva ord och komplimanger går faktiskt att använda. Wäre schön!
Har Ni verkligen inställningen att Era medmänniskor inte lever med Er utan bredvid Er och även för Er? Ska Ni säga att en tjej ser bra ut säger Ni att hon ”inte är ful”. Ni utgår ifrån att allt från grunden är fult, negativt och smaklöst. Ni är en man som bara gör livet grått och surt för andra! Hören Sie auf!
Så nu ska jag gå vidare.
Språket i boken har jag svårt att definiera. Det är inte fattigt och fult. Men jag tycker inte att det är rikt och vackert heller. Jag kan inte riktigt klaga på språket men heller inte berömma det.
Romanen kretsar kring konsten och dess tillhörande märkliga människor. Men att konstnärer är lite originella hör ju till. Var skulle annars idéerna komma ifrån, om de inte var extrema kreativa personer? Men egentligen tycker jag inte att denne Kaminski är så egendomlig. En gammal förvirrad och trött konstnär som tragiskt nog slutat skapa på grund av sin försämrade syn. Han är öppen ibland och sluten ibland. Han har haft sina historier.
Att författaren låtit honom vara elev (mer eller mindre) till Matisse är lite intressant. Jag tycker om berättelser som innehåller historiska personer. För även om han har en mycket liten del av berättelsen, så är han en av de betydelsefullaste i hela romanen. För hade Kaminski varit elev till ännu en uppdiktad konstnär så skulle romanen ha varit mindre intressant. Dessutom känns romanen mer trovärdig. Sebastian Zöllner, som nu ska skriva om Kaminski, anser att alla borde känna till denne Kaminski, vilket dock inte alla tycks göra. Jag kanske bör läsa boken en gång till, för jag har inget minne av att Zöllner någonsin talar varmt om Kaminskis verk. Jag har en känsla av att han utnyttjar Kaminski för att själv få framstå som en oöverträffad och beundransvärd konstkritiker. Har han nu fått den stora äran att skriva en konstnärs livshistoria, så vill han gärna förstora det och göra det till något helt fantastiskt. Oavsett vilken konstnär det är. När biografin kommer ut ska den, enligt honom, bli kritikerrosad och höja honom till skyarna. Enligt honom själv är han ju en fenomenal skribent.
Det allra bästa i boken tycker jag är de kaotiska scenerna. Många saker händer samtidigt. Zöllner blir irriterad och stressad. Jag ler och tänker: Nu får du igen för din spydighet, Sebastian!
Först emot slutet framstår Sebastian som en mänsklig människa. En person som jag tycker synd om. Ja till och med nästan kan tycka om. För när det inte blir som han tänkt sig, så inser han att han får ta och ge upp. Då spelar ingenting längre någon roll för honom. Han kanske klev in i ett chocktillstånd? I vilket fall som helst, blir han en helt vanlig och sympatisk person i mina ögon. När jag då kommer överens med honom, så kommer jag äntligen överens med berättelsen. Då blev äntligen romanen en roman som var värd att läsa.