Sommaren är alls inte slut, inte ens här i Norden - i Italien är det Ferragosto idag, ett slags sydlig midsommar - men vi tror att det ändå kan vara dags för en nytt uppvaknande för Salongen. Vi återknyter till vårens översättarserie, som ju är tänkt att inte ha något slut och vi bjuder in översättaren Ervin Rosenberg här hos oss. Välkommen!

…

Hur kom du in på översättarbanan?

Sommaren 1991 stod jag inför ett svårt vägval. På grund av sjukdom kunde jag inte längre fortsätta som lärare, jag hade inga klara föreställningar om hur mitt liv skulle gestalta sig i fortsättningen. I juni det året flyttade jag till Stockholm och gjorde tafatta försök att komma in på översättarbanan. Jag ringde till förlag i Stockholm, berättade att jag var från Ungern och att jag hade universitetsexamen i franska, italienska och ryska. Jag vill minnas att jag inte har prålat med mina kunskaper i hebreiska. Snart stod det klart för mig: dessa samtal skulle inte leda till någonting.

Något tidigare det året kom min yngsta dotter hem från Israel. Hon hade arbetat några månader som volontär på en kibbutz. Vid hemkomsten hade hon med sig en bok i present. Hon visste att jag uppskattade Amos Oz författarskap, därför gav hon mig Oz senaste roman på hebreiska, den som två år senare skulle ges ut på svenska i min översättning med titeln Det tredje tillståndet. Men för detta måste det till en rad händelser som jag inte ha kunnat drömma om då. Då, på våren 1991, läste jag boken, tyckte väldigt mycket om den och … stoppade den i bokhyllan bredvid andra böcker på hebreiska.

Tidigt på hösten det året frågade min syster om jag ville göra henne sällskap till en sammankomst på Judiska Församlingen. Ett antal bemärkta personer, professor Georg Klein, ”radiodoktorn” (Peter Paul Heinemann hette, tror jag, denna under många år mycket omtyckta person, som brukade säga kloka ord i P1), andra. Ämnet var det ofta problematiska förhållandet mellan den generation som överlevt Förintelsen och barn och barnbarn till dessa överlevare. Jag följde med.

Vi anlände tidigt, vid en tidpunkt då det bara fanns några få personer i lokalen. En kvinnlig bekant till min syster frågade om jag inte kunde tänka mig att hjälpa en annan kvinna, åka bil till hennes arbetsplats på ett förlag i staden och hämta ett antal böcker, som publiken skulle kunna köpa när talen, frågorna, hela sammankomsten var över. Jag följde med den för mig då helt okända kvinnan i hennes bil.

Under den korta färden, på förlaget och på återfärden ställde hon ett antal personliga frågor till mig. Snart hade jag berättat om min belägenhet och vad jag skulle vilja göra. Jag nämnde vilka språk jag eventuellt skulle kunna översätta från. Hon noterade allt detta, men tillade, vilket var rena sanningen, att svenska inte var mitt modersmål, och detta faktum skulle ligga mig i fatet. Till min överraskning nämnde hon sedan att hon genom en vän hade fått höra att ett av förlagen i Stockholm sökte någon som kunde översätta från hebreiska. Hon skulle kunna nämna mitt namn för sin vän, sedan fick man se. Jag har inte fått veta vilket förlag, vilken författare, vilken bok som det gällde. Hon ville inte avslöja något mer, jag skulle ge mig till tåls, hon skulle tala med sin vän om mig. Jag fick nöja mig med hennes löfte.

Kvällen var intressant och givande, det som sagts under sammankomsten sysselsatte min hjärna medan jag åkte hem till min bostad i förorten. Men andra tankar kring mitt samtal med förlagskvinnan gav mig ingen ro.

Väl hemma sa jag till mig själv: tänk om den bok som förlaget X sökte en översättare till var just den som jag hade fått av min dotter några månader tidigare. Det var tänkbart, kanske inte särskilt troligt. Kanske. Jag gick till bokhyllan, tog fram böcker av Oz på svenska, jag ville veta vilket förlag som hade gett ut dem. Därpå tog jag fram hans senaste roman, Hamatsav haslishi hette den. Jag översatte första kapitlet. Dagen därpå försökte jag mig på kapitel två men fann det för knepigt, tredje kapitlet tyckte jag gick bättre. Några dagar senare åkte jag till förlaget, tilltalade första person jag såg gående i korridoren en trappa upp. Det råkade vara förlagschefen. Jag nämnde mitt ärende. Han bad mig in på sitt kontor. Vi hade ett trevligt och vänligt samtal, detaljerna minns jag ingenting av, till slut bad han mig att få läsa de översatta kapitlen.
Inte många dagar senare ringde någon från förlaget, jag minns inte om det var förlagschefen eller någon annan. Jag blev erbjuden att översätta boken.

Några veckor senare ringde kvinnan som hade lovat att föra fram mitt namn till sin väninna. Hon sa att hon visst inte hade glömt sitt löfte, hon hade nämnt mitt namn och sagt att jag kanske skulle klara uppgiften. Hon var inte så lite överraskad av … min berättelse.

Så började min verksamhet som översättare.

Vilket eller vilka språk översätter du från (och till)? Hur kommer det  
sig att du valde just detta/dessa?


Jag har översatt från hebreiska, ungerska, franska och italienska. Hebreiskan … det var ju en slump. Ungerskan är förstås mitt modersmål, franska och italienska har jag studerat i Uppsala. Franska texter har jag läst nästan dagligen i nästan sextio år.

Berätta lite om hur du går till väga när du översätter en roman, en  
novellsamling, en diktsamling. Skillnader? Likheter? Vilka steg brukar  
finnas med?

Med ett enda undantag, en diktcykel av den ungerske poeten Ottó Orbán, som jag har översatt tillsammans med Folke Isaksson, har jag inte vågat mig på annat än prosa. Det skulle kunna sägas en hel del i det stycket, dock inte här och nu. Jag har mest översatt romaner samt några arbeten av mer svårbestämbar sort. Någon speciell teknik har jag knappast, jag läser boken och avgör om jag kan och vill ta mig an översättningen. Är den för främmande för min smak eller intressen, säger jag nej. När jag väl har bestämt mig … sätter jag i gång. Det är svårt att redogöra för arten av alla sina funderingar och överväganden. Avgörande är alltid att hitta hem i ett verk.

Hur får du dina uppdrag? Tar det ena eller andra förlaget kontakt med  
dig eller hur går det till?

Svaret är enkelt: nästan alltid har det handlat om uppdrag. Förlagen frågar. Mina egna förslag har för det mesta avvisats, visserligen med väldiga lovord om de verk jag föreslagit, med beröm för min säkra insikt när det gäller litterär nivå osv, osv. Men för det mesta har förlagen sagt nej. Kanske enda undantaget är Modernista, där har man lyssnat på mina råd och givit ut ett verk av Calvino, och nu ska förlaget ge ut två kortromaner av Pavese.

Vilka är de största lockelserna eller fördelarna med översättaryrket?  
Nackdelar?

Den största fördelen är den oändliga friheten från inblandning av ”chefer”, man slipper gå på sammankomster, konferenser, andra slags möten. Det enda man har att göra är ett någorlunda hyggligt arbete och man bör respektera sitt löfte om tidpunkter. 
Nackdelar? Jag vill ogärna gå in på yrkets ekonomiska bekymmer, därtill är de välkända, onödigt att upprepa kända sanningar. Dessutom är en frilansande person alltid utsatt för att av och till vara utan uppdrag. För att tala med en kunglighet – som förstås yppade sina ord i ett helt annat sammanhang – skulle jag vilja säga: Sono gl’incerti del mestiere.
I stort är det världens härligaste yrke.

Är det betydelsefullt att kunna ställa frågor till författaren till  
det verk man just översätter?

Oerhört viktigt. Varje gång jag känner mig osäker, vet inte om jag verkligen förstår ett ställe eller ett sammanhang, frågar jag.

Vilka erfarenheter, kunskaper och egenskaper är speciellt viktiga hos  
en översättare av skönlitteratur?


 Man ska ha gedigna språkkunskaper, man måste älska litteratur, ha läst en hel del, man måste vara lyhörd för stämningar, gärna i musikalisk mening, träffa rätt ton från början. Missar man den hjälper inget annat: allt kommer att klinga falskt.

Finns det någon översättning du gjort som på ett speciellt sätt etsat  
sig in i ditt minne? Kan du berätta lite om den?

Flera av de verk jag översatt har berett mig stor glädje, varit stora upplevelser. Det allra första, Det tredje tillståndet av Amos Oz (från hebreiska), Kaddish för ett ofött barn och Den engelska flaggan av Kertész, Minnesanteckningarnas bok av Nádas, De sammanflätade ödenas slott av Calvino, men framför allt Alexis de Tocquevilles Om demokratin i Amerika och Den gamla regimen och revolutionen. Jag känner en oerhörd lycka över att jag har fått översätta dessa mästerverk som har varit viktiga för mig i hela mitt vuxna liv. Att kunna ägna sig åt dem som man håller för de största är en källa till glädje. Jag skulle oerhört gärna ha översatt Montaigne, den författare jag älskar mest i världen, där har Jan Stolpe varit före mig. Väl det. Ingen hade kunnat översätta honom bättre.

Om du själv skulle få välja helt fritt, vilken bok, vilka böcker,  
vilket författarskap skulle du översätta då?

På senare tid har jag allt mer sagt nej till uppdrag. Jag fyller 74 i år, och mycket tyder på att jag står vid slutet av min översättarverksamhet. Jag är fast besluten att från och med nu bara åta mig att översätta sådant som jag själv brinner för, inget annat. Inget längre arbete, inget som tar flera år att ro i hamn. För bara några år sedan hade jag varit överlycklig att ta itu med Chateaubriands Mémoires d’outre-tombe, inget förlag skulle ha gett sig på ett sådant äventyr. Ett annat verk jag än i dag gärna skulle vilja översätta är Le chaos et la nuit av Montherlant. Det är en hopplös tanke.