I dagens Ungern betraktas Péter Nádas (f. 1942) som en av de riktigt stora författarna. Han började som fotograf och något av fotografens uppmärksamma blick för både helhet och detaljer märks också i hans texter. Sedan 1969 ägnar han sig helt åt författarskapet. Hans böcker har översatts till ett flertal språk - den aktuella romanen är den fjärde som kommit ut på svenska. Nádas har tilldelats en rad internationella priser, bland andra Leipziger Buchmesses stora europeiska bokpris och Franz Kafka-priset.

Visst är Péter Nádas’ bok Egen död en skildring av en hjärtinfarkt och av en mans upplevelser i dödens närhet, men det är också en bok av ljus. Överallt strömmar ljuset in och det med en oerhörd kraft. På Gerbauds terrass i början av händelseförloppet står huvudpersonen tillsammans med en ung kvinna mitt i ett flimrande solljus under ännu nästan kala plataner. Hon njuter och han lider, för inuti honom håller någonting dramatiskt på att hända. Den där stunden på terrassen målar en strålande bild av livet - sedd av ett par ögon som tillhör en man som denna dag halkat utanför.

Han försöker med all kraft att delta i det liv som nu fjärmar från honom. Han bemödar sig om att fullgöra sina yrkesmässiga plikter, ett tandläkarbesök är nära att stjäla hans sista ork och han känner svetten rinna nerför vaderna. Han gör desperata restaurangbesök och försöker tvinga sig att äta och dricka, men livet rinner inte längre i hans riktning, det rinner bort. Gång på gång stoppas han för en stund av en aldrig tidigare upplevd smärta, av andnöd och förlamningskänlsor. Det uppstår oväntade tomrum i upplevelsekedjan och rent grafiskt markeras dessa med teckenlösa ytor på boksidorna.

Och så är han då i ett slag vid gränsen eller kanske redan på ”den andra sidan”:

Jag vet att jag nu är i färd med att dö. Det fyller mig varken med glädje eller med sorg. Inte heller med någon från förr bekant känsla. Men jag glömmer inte heller något. Närmast i beskrivningen kommer man kanske om man säger att den mänskliga kronologin öppnar sig, men den gör det framåt och bakåt på samma gång. Dödens nutid känner inte längre gränser vare sig i tid eller rum. Jag vet vad som kommer att hända, jag kan se det om jag vill, och jag vet mycket väl vad som hänt.

För några månader sedan var jag med om en svår bilolycka. När jag läser de här raderna hos Nádas, dyker en av de de vanligaste minnesbilderna därifrån upp för mitt inre seende: Jag ligger på en åker med ansiktet mot jorden och kan inte komma på vem jag är. Allt glider undan: det förflutna, mina närmaste, min identitet. Samtidigt har jag en förnimmelse av att ligga några minuter efter i förhållande till den vanliga tiden, alltså att jag ännu inte tagit in något (dramatiskt?) som just hänt.

Jag ser det universella i upplevelsen, men också skillnaderna, man dör verkligen just sin ”egen död” och inte en som är likadan som någon annans. Någon halvsida längre fram i Nádas’ bok hittar jag ett stycke som ytterligare tänjer ut och förvandlar begreppen tid och rum, minne och glömska:

I tidlösheten finns ingen plats för glömskan. I brist på bättre brukar man säga att man i dödsögonblicket låter sitt livs händelser passera revy baklänges. Uppriktigt sagt, ingenting passerar revy. Istället har man äntligen en klar överblick över det, ty i tidlösheten finns ingen plats för minnet heller. Ett liv igenom förstod man inte, därför att man aldrig sett kroppen och själen i förening.

Andlös tar jag emot de lysande nycklar Nádas kastar till mig. Och Rosenbergs tolkning bevarar lystern och uttryckskraften långt in i svenskan: ”kronologin öppnar sig”, ”i tidlösheten finns varken glömskan eller minnet”. Jag sluter lystet handen kring dem, fastän jag vet att det inte finns några nyckelhål för dem i min värld.

Bokens text är oerhört tät - de vita sidorna läser jag som förtätade tomrum. Nästan varje litet stycke utgör stoff för en aforism som delger oss något väsentligt om tillvaron. Och det märkliga är att denna bok om en människa som under smärta, vånda, panik och ångest går igenom döden har så mycket friskhet och kraft, ja nästan något euforiskt i sig. Det finns en humor i denna berättelse om den totala hjälplösheten som påminner om den i Kafkas Förvandlingen eller i Becketts Molloy. Efter läsningen var jag både matt - av kraftansträngningen - och upprymd. Allt detta ljus!