Här kommer nu den tredje texten i Salongens serie ”Unga röster”. Vi ger ordet till Max Paulsson: (BZ)

Fernando Pessoa är nog en av de märkligare författarna som jag har stött på i mitt unga liv. De av er läsare som redan är bekanta med honom vet att han sällan publicerade sina verk under sitt folkbokförda namn, utan att han presenterade dem för allmänheten under vad han kallade ”heteronymer” – ett ord Pessoa använde för att beskriva de personligheter som han trodde sig ha (hade?) inom sig. Var och en av dessa heteronymer hade sin distinkta stil och sina specifika teman, och just Orons bok är publicerad under namnet Bernardo Soares, som var en av de personligheter som Pessoa identifierade sig med mest – han kallade Soares för en ”halvheteronym”. 

För att närma oss Pessoa med en mer allmängiltig referensram skulle vi kunna karakterisera honom som en Lissabons Hjalmar Söderberg, eller Franz Kafka. Faktum är att Orons bok har slående likheter med Doktor Glas – de är fiktiva dagböcker båda två, och delar flertalet tematiska idéer och stilistiska drag. Till exempel låter Pessoa, likt Söderberg, ofta landskapet omkring berättarjaget (gärna himlen) ge uttryck åt dennes emotionella tillstånd. En stor skillnad är dock att Orons bok helt saknar handling eller viktiga återkommande figurer: det är således ingen dagboksroman, utan snarare en idébok, en samling betraktelser. Boken består av 420 fragment, i vilka den enkle bokhållaren Bernardo Soares berättar och reflekterar kring sin vardag. Den mest återkommande fonden för dessa reflektioner är antingen hans lägenhet eller arbetsplats. Fragmenten har ingen skönjbar kronologisk ordning, utan de har snarare sitt sammanhang i idéerna och i anslaget - fragmenten bygger på varandra, infallsvinklar utvecklas och varieras ungefär som ledmotivet i ett klassiskt musikstycke. De varierar i sin litterära form, vilket ju är brukligt för texter i skissblock: somliga är uppsatsliknande texter med rubriker såsom ”Likgiltighetens estetik”, i vilka författaren redogör för sina idéer i halsbrytande, skarpa och personliga resonemang, medan andra är novellartade och illustrativa scenarion. Vissa är bara en eller två meningar långa, aforistiskt lagda påståenden i stil med följande: 

”Några har en stor dröm i livet men kan inte leva upp till den. Andra har ingen dröm i livet och kan inte leva upp till den heller.”(Fragment 336)

Orons bok är till stor del en starkt pessimistiskt  bok, fylld av självförakt, tvivel och livsleda, och den kan genom sin oerhört koncentrerade form beröra ett brett omfång av teman. Sittandes på sin kammare täcker Soares in de flesta av människans bemödanden och egenheter i sin mörka prosa: ensamhet, samhällslivet, konsten, litteraturen, strävan efter Gud – kort sagt, allt som en känslig, isolerad själ kan tänkas filosofera över. Gemensamt för de flesta teman är författarens förakt mot den plumpa verkligheten, och hans intressanta vurm för det ickeexisterande och omöjliga: 

”Hur mycket vackrare skulle inte Mona Lisa vara om man inte hade kunnat se henne!”  (Fragment 403)

Trots att boken innehåller uppenbara motsägelser (i ett fragment är vardagen och rutinen en välsignelse – i nästa ett monotonins helvete), vilka i och för sig väl illustrerar den splittrade personligheten bakom verket, så kan man ändå skönja en genomgående filosofi bakom dessa: flyktens, drömmarnas och verklighetsförnekandets filosofi. Konsten spelar här en central roll: ”Konstens värde ligger i att ta oss härifrån”. Sömnens och drömmarnas inverkan på livet skildras på ett fascinerande sätt – berättarjaget strävar efter att leva ett liv i omedvetenhet, i ett slags naturligt mekaniskt lugn, där han kan undgå att vara människan som är medveten om att hon är medveten. Ett briljant exempel på hur drömmarna fungerar som flyktmetod ges i fragment 209, ”Drömmarnas skog”, som är ett kittlande tankeexperiment, en saga övermogen med märkliga negationer, formligen dräktig med en intighetens skönhet:

”Där upplevde vi timmar som var fyllda av ett annat sätt att uppleva dem på, timmar av tom ofullkomlighet och just av den anledningen så fullkomliga, så diagonala i förhållande till livets rektangulära exakthet…”

Stilistiskt pendlar Soares mellan den mer fylliga, utbredda stil som ni ser exempel på ovan, och en mer dialogartad ton, där han ställer otals retoriska frågor, och där texten ständigt punkteras av talstreck och ellipser. Häri ligger en av bokens många (och stora) paradoxer: hur mycket än berättarjaget strävar efter identitetsmässig asketism och sin själs utplåning, desto mer framträdande som person blir han i sitt kraftfulla språk. Så eftertrycklig är prosan, att man som läsare – särskilt om man inte till fullo håller med honom – kan uppfatta honom som regelrätt burdus, därför att det tidvis ligger en extremt stark övertygelse kring vissa idéer, som till exempel det ständigt återkommande vurmandet för isolationen, föraktet inför umgänget med andra människor.

Jag skäms inte för att säga att det har tagit mig säkert en månad att läsa den här boken, eftersom det är en bok man sannerligen tampas med, man måste lära sig att umgås och förstå människan bakom dessa excentriskt högstämda, expansiva och samtidigt väldigt intima texter. Dysterheten gör sitt därtill – om litteratur vore kaffe, så blir ibland läsandet av Orons bok likvärdigt med att äta kaffepulver: samma smak som förr, men plötsligt hänsynslöst bitter, fylld av outhärdlig essens. Detta, i kombination med den tematiskt styrda kompositionen av fragmenten (vilken har uträttats av en redaktör) gör att läsningen ibland får något idisslande över sig, vissa påståenden blir mantran – det händer helt enkelt att för många på varandra fragment handlar om samma sak. I den redaktionella notisen får jag reda på att de tyska och franska upplagorna är nedkortade till 240 respektive 157 fragment, vilket jag kan förstå ur den här synvinkeln. Men ack, när man väl läser den här boken inspirerat och hängivet kan man inte göra annat än att njuta av Soares utsökta språk, och då vill man ha mer – särskilt hans landskapsbeskrivningar, och de ständigt återkommande skildringarna av solnedgångarna, är sällsynt vackra. Även de få karakteriseringar som förekommer, som den av Soares överordnade Direktör Vasquez, är väl utförda och mångbottnade.

Fernando Pessoa har inom sig Bernardo Soares: en sargad själ som blöder en prosa svart och kraftfull som råolja. Orons bok är nedslående, inspirerande, hänryckande och återigen nedslående. Hur mycket man än vill förvissa sig om att det bara är en samling texter, kan man inte undgå känslan av att precis ha blivit nedtrampad av ett helt kavalleri med sanningar när man slår igen pärmarna.