För några somrar sedan förälskade jag mig i en stad, vars grundfärger är oxblod och rostrött, som på några punkter bryts mot parkgrönt och skinande marmorvitt med enstaka skälvande övertoner i rosa. Staden heter Ferrara och den ligger högst upp i östra Emilia-Romagna. Det är en värdig och allvarlig stad, som egentligen snarare verkar höra hemma i Veneto än i det jovialiska och frodiga Emilia-Romagna. Men trots allvaret är det en inbjudande stad, fast inte på något översvallande sätt förstås.

I Ferrara kan man obehindrat flanera, biltrafiken är liksom underordnad fotgängare och cyklister. Människan är ännu den här stadens mått. Medeltid och renässans flyter i varandra, det finns inga hårda brottytor och det verkar som om Ferrara aldrig varit utsatt för någon omfattande förstörelse.

Under medeltiden behärskades staden av den mäktiga adelssläkten D’Este och ännu dominerar slottet Castello Estense stadsbilden. I Ferrara levde en gång Girolamo Savonarola och Ludovico Ariosto, ja, delvis samtidigt faktiskt. Staden lutar sig in i det förflutna och är ändå med full verkan här och nu. Ferrara är också Giorgio Bassanis stad och det känns helt riktigt att det är så.

Huvudgatan i de gamla judiska kvarteren heter Via Mazzini. Längs den följer jag i tanken Bassani på hans dagliga promenad. Han tar av in på Via delle Vecchie, en smal gata med rostfärgade hus med djupröda jalusier som hänger som tunga ögonlock framför fönstren. En reklamskylt som ramlat in från vår tid sållar jag bort ur min inre bild. Där Via delle Vecchie mynnar ut i den lite bredare Via Savonarola, stannar Bassani upp ett ögonblick, rättar till kragen, torkar svetten ur pannan och svänger sedan ned åt höger. Det är en het dag, så han väljer att gå över till skuggsidan. Med ens märker jag att en äldre herre i himmelsblå skjorta spankulerar vid min sida. Jag tittar på honom och ser att det är Mikael Enckell och jag tycker att det känns helt in sin ordning att ha honom som medvandrare på dessa gator, för så här säger han på ett ställe i “Konsten att älska skriften”:

Kärleken till det förflutna och till dess skepnader kan ibland flamma upp med hög låga, så som nu när jag vid nedskrivandet av dessa rader befinner mig i det historiebevarande Ferrara.

Tillsammans ser vi Bassani försvinna in på Via Cisterna del Follo. Vi beslutar oss då för att fortsätta vår vandring in i en av Bassanis romaner, “Il giardino dei Finzi-Contini” (Den förlorade trädgården), som vi båda läst så många gånger. Egentligen minns jag nästan ingenting av handlingen, säger jag, men stämningen har jag kvar för alltid. Men hur ska jag beskriva den? Det är som om atmosfären där är just en giardino-dei-Finzi-Contini-anda. Det finns en vag känsla av melankoli och nostalgi i den, en gåtfull sluten stämning som avtecknar sig som ett förlorat paradis mot den historiska verklighetens grymhet, där den unga Micòl Finzi-Contini och hennes familj slutar sina liv i ett nazistiskt koncentrationsläger. Men inne i det förflutna, ja, inne i trädgården finns allting kvar som ett skimrande minne eller ett strålande nu.

Vi hinner gå långt in i romanstämningen och med ens har vi gått förbi Palazzo dei Diamanti - som i just det ögonblicket med solens hjälp blänker till i rosa och guld - och i ett nu har vi också svängt in genom den vida öppningen i tegelmuren som omger Parco Massari. Ett stycke in i parken, mellan de höga träden skymtar vi en massiv tegelbyggnad. Vi blir, utan att växla ett ord, överens om att där, bakom de mörkröda jalusierna på andra våning, döljer sig Micòl Finzi-Continis rum.