Špindlerův Mlýn är på vintrarna en modern tjeckisk skidort. Det faller fortfarande mycket snö i Krkonoše, så de som börjat tröttna på Alpernas nutida vinterbarmark söker sig allt oftare hit. Men på somrarna blir platsen för många till Spindlermühle; tyska turister ur en generation född här före andra världskriget söker sig tillbaka till välbekanta stigar och vandrar upp till sina gamla “Bauden”.

Tvärs genom byn rinner Elbe - på tjeckiska Labe. En mulen sommardag står jag mitt på bron och ser ner i vattnet som kommer forsande från berget. Kanske var det just här Kafka stod, när han formulerade början till sin roman Slottet; i alla fall påbörjade han romanen under en vistelse här i byn:

Det var sent på kvällen, när K. anlände. Byn låg i djup snö. Av Slottsberget syntes ingenting, dimma och mörker omgav det och inte det svagaste ljussken lät ana det stora slottet. Länge stod K. på träbron, som förde från landsvägen in i byn, och han blickade uppåt in den skenbara tomheten.

Och kanske kan också den vilda ultrakorta berättelsen Utflykten till berget ha kommit till här vid Spindlers kvarn:

‘Jag vet inte’, ropade jag utan klang, ‘jag vet inte. Om ingen kommer, då kommer faktiskt ingen. Jag har inte gjort någon något ont, ingen har gjort mig något ont, men ingen vill hjälpa mig. Idel ingen. Men så är det väl inte. Det är bara det att ingen hjälper mig -, annars skulle idel Ingen vara fint. Jag skulle hemskt gärna - varför inte förresten - göra en utflykt i sällskap med idel Ingen. Naturligvis till berget, vart annars? Vad dessa Ingen trängs med varandra, alla dessa utsträckta och framsträckta armar, alla dessa fötter åtskilda av små små steg! Och självklart bär alla frack. Vi knallar på, vinden viner i hålrummen som vi och våra lemmar lämnar öppna. Halsarna blir fria på berget! Det är ett under att vi inte sjunger.

Kafka som humorist, som avgrundshumorist kanske, rolig på ett ensligt och ihåligt sätt: Han ropar “jag vet inte” utan klang. Ensamheten förtätas till ett slags ingen-någon, till en hel grupp av ingen-någon. Man gör en utflykt upp på berget. Vart annars? Alla i frack förstås. Det blåser genom ärmar och byxben och det är nära att vi sjunger.

Och under bron sjunger den unga ystra Elbe och det är sommar.