Salongens serie med översättarintervjuer fortsätter. Idag hälsar vi Peter Handberg välkommen:

Hur kom du in på översättarbanan?

Det fanns författare som jag helt enkelt tyckte så mycket om att jag ville översätta dem till svenska, till exempel schweizaren Robert Walser, östtyske diktaren Peter Huchel eller 1700-talsfilosofen Georg Christoph Lichtenberg. Med dem ”levde” jag i många år snarare än bara översatte. Jag började på vinst och förlust. Sedan gällde det att hitta förlag; något som jag än idag tycker hör till det svårare med yrket.

Vilket eller vilka språk översätter du från (och till)? Hur kommer det sig att du valde just detta/dessa?

Från tyska, engelska, vid några enstaka tillfällen också från andra språk, tex danska, franska. Tillsammans med Dan Shafran översatte jag Andrei Plesu från rumänska. Den polske diktaren Aleksander Wat började jag översätta tillsammans med en polsk väninna i Berlin. Senare gjorde jag det färdigt själv, fast med många goda råd från polska vänner. Jag har ett slags lexikaliskt intresse för språk. Således kan jag rätt mycket glosor på tex polska, ryska, lettiska, men kan inte föra ens en enklare konversation. Tyskan känner jag mig mest hemma i. Intressant med olika språk är också hur de styr tanken; att samhälle, liv, seder så att säga föds fram ur språket, även om det naturligtvis är en växelverkan.

Berätta lite om hur du går till väga när du översätter en roman, en novellsamling, en diktsamling. Skillnader? Likheter? Vilka steg brukar finnas med?

Många av de böcker jag översatt har ju varit urvalsvolymer, tex Walsers kortprosa i tre band, Lichtenbergs ”aforismer”, texter eller fragment, dikter av Gottfried Benn, Lasker-Schüler, Trakl, Meret Oppenheim, prosa av Friedrich Glauser och ovan nämnde Benn, olika texter av Kurt Schwitters osv. I sådana fall ”umgås” jag länge med författaren, dvs läser hans/hennes verk, gör ett urval, översätter det och skriver ofta en essä om författaren i anslutning till översättningen. Det är naturligtvis ett tidsödande arbete som får timpenningen att krypa ned mot minimalistiska belopp. Men roligt har det varit! Lichtenbergs Kladdböcker skulle jag kunnat jobba med än idag och utökat och utökat om inte redaktörerna (Horace Engdahl och Anders Olsson) till sist slitit manuset ur mina händer och satt stopp.

Någon speciell metod har jag inte. Kanske är det texten som bestämmer hur man ska gå till väga i varje enskilt fall? Dikter, tex, kan vara svåra att komma in på livet och mår ofta bra av att ligga länge. Många nyanser går ju inte heller att överföra. Men här är ju urvalsförfarandet en fördel, det som inte alls funkar kan tas bort. En annan sida är samhörigheten med vissa av författarna jag översatt. Både Benn och Lasker-Schüler är oerhört spännande diktare, men jag känner ingen direkt samhörighet med dem. Med Robert Walser var det tvärtom. Ofta dagdrömde jag att jag var Robert Walser. Senare läste jag till mitt stora nöje att Canetti hade gjort precis samma sak: han var Robert Walser! Den där typen av samhörighetskänsla har alltid varit viktig för mig i mitt jobb. Jag skrev till och med egna texter om detta, som jag senare valde att inte publicera, tex så åkte Vilhelm Ekelund, Lichtenberg och jag en dag hem till Nietzsche som visades upp av sin moder sittandes i en fåtölj. Gränsen mellan konst och liv försvann och till min fasa märkte jag att samtalet med de stora författarna började bli obehagligt.

Hur får du dina uppdrag? Tar det ena eller andra förlaget kontakt med dig eller hur går det till?

Som sagt, för dessa urvalsvolymer har det gällt att ragga förlag. Thoreaus Walden kom jag och förläggaren överens om borde nyöversättas, många kapitel och partier saknades ju i den förra översättningen, och så blev det jag som gjorde det. Men ibland händer det också att förlag frågar. Men allt som jag översatt är förutom en handfull böcker (där jag således blivit tillfrågad) sådant som jag ansett måste komma ut på svenska och jag har också kämpat för det. Men när tex Norstedts frågade om jag ville översätta Enzensbergers Hammerstein tyckte jag bara det var kul och på min egen linje så att säga.

Vilka är de största lockelserna eller fördelarna med översättaryrket? Nackdelar?

Man sitter ju mest och rotar och plockar för sig själv, vilket är skönt men också ensamt. Man disponerar sin tid själv. På sätt och vis ser jag det lite som mitt eget universitet. Just nu översätter jag historikern Karl Schlögel, Terror och dröm, Moskva 1937, och lockas att läsa och läser också mycket av hans referenslitteratur. Jag håller själv på med en essä om den sovjetiska estetiken kring kärnvapenkriget och således får jag en del material också genom det jag översätter. Lichtenberg är på det sättet en outtömlig gruva. I några fall har jag också översatt tillsammans med andra och det har alltid gått bra. Till exempel arbetar jag med att ge ut Nietzsches skrifter i tio band på svenska och med de tre andra i redaktionen diskuteras naturligtvis mina och andras Nietzsche-översättningar i detalj. Tillsammans med Hans Ruin översatte jag dikter av Nietzsche. Vi satt på konditori, åt semlor och försökte komma på fyndiga rim. Det var mycket kul, men är naturligtvis inte översättarvardagen, som ibland nästan kan framkalla en känsla av övergivenhet.

Är det betydelsefullt att kunna ställa frågor till författaren till det verk man just översätter?

Många av dem är ju som sagt döda och de fiktiva frågor jag ställde till Nietzsche, Ekelund och Lichtenberg höll ju på att sluta illa. Men i andra fall händer det naturligvis. Botho Strauss förklarade i ett brev hur han tänkte men jag vet inte om jag förstod vad han menade. Just nu vill jag översätta rumänska Carmen Francesca Bancius Vaterflucht (skriven på tyska) och letar efter förlag. Med henne har jag redan diskuterat flera översättningsdetaljer, till och med titeln som hon menar har dubbla betydelser.

Om du själv skulle få välja helt fritt, vilken bok, vilka böcker, vilket författarskap skulle du översätta då?

Canettis Den andra processen, Robert Walser Räuber-Roman, diktaren Oskar Pastior, Schopenhauer, Ernst Jünger Das abenteurliche Herz.

Finns det någon översättning du gjort som på ett speciellt sätt etsat sig in i ditt minne? Kan du berätta lite om den?

Historien om Evigheten varar längst, det urval av Kurt Schwitters texter som jag gav ut i början av 90-talet, har en bakgrundshistoria som jag skrattar åt än idag. Jag berättar den i min senaste egna bok, Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin, men kan här återge den i korthet. 1987 eller 1988 hade jag köpt en urvalsvolym med Schwitters texter i Östberlin och skulle på kvällen ta mig över till Västberlin igen. Vid gränsövergången, Tårpalatset vid Bahnhof Friedrichstrasse, sökte vakterna igenom min väska och hittade boken. De bläddrade igenom den och såg med häpnad bilddikter och ljudpoem och dadaistiska ordlekar. ”Den här kan inte vara från oss”, sa den ena vakten ilsket. Man hämtade en officer. Fyra bistra gränsvakter läste därpå högt ur Schwitters: ”Fümms bö wö tää zää Uu” , ”Grimm glimm gnimm bimbim” och kommenterade: ”Fy fan”, Nej, vad satan!”

Så tittade gränsofficeren i början av boken och konstaterade att den var tryckt i Leipzig, DDR 1987. Jag fick tillbaka boken och redan på S-Bahntåget som strax korsade genom muren tänkte jag att jag skulle översätta Schwitters. 1991 kom det svenska urvalet ut på Awe/ Gebers. Då var muren borta, men varje gång jag tänker på boken ser och hör jag de där vakterna framför mig. Men jag ser också Schwitters framför mig: hur han skrattar när vakterna läser ljuddikt men också rynkar på pannan när jag ett tag känner mig hotad av DDR:s gränsvakter. Schwitters skydde alla auktoritära system och tvingades fly Nazi-Tyskland. Nu hade vi en bok gemensamt, en bok som trotsade alla gränser. Det är det jag menar med tillhörighet. Mer än bara översättning blir sådana böcker ett slags inteckningar i själsfrändskap, en lycklig familj där jag är far och barn och syskon på samma gång. Det är inte illa.