I början av 1990-talet köpte jag under en Italienresa en novellantologi med namnet ”Italiana - Antologia dei nuovi narratori”. Boken kom ut 1991 och i den finns texter av 24 författare representerade, majoriteten av dessa födda på 50-talet. I introduktionen står det att målet med samlingen bland annat är att genom den ”bättre förstå vårt land, det vill säga vilka vi är och vad våra mardrömmar och drömmar är gjorda av”. Förra året gav förlaget Tranan ut en italiensk novellantologi med liknande ambitioner. Den vill ”låta författarna granska och ge sin bild av det land, det samhälle, som formar den litteratur som är deras”. Något anmärkningsvärt kan det möjligen te sig att ingen av författarna i den ena figurerar i den andra. Men det är å andra sidan inte svårt att komma på skäl till detta. Dels har en del författare ur ”Italiana” - som exempelvis Paola Capriolo, Erri De Luca och Susanna Tamaro - blivit så etablerade i litteraturvärlden, att de inte passar in i en antologi som vill presentera nyheter för den svenskspråkiga läsekretsen, dels har en del lämnat skrivandet och sedan är Italien väl ett land med en sådan rikedom av novellister att risken för dubbleringar av det här slaget är liten. För Italien är ju novellens hemland framför andra, inte bara på grund av Boccaccio och hans Decamerone utan också med tanke på en rik novelltradition under senare århundraden. Vi behöver bara tänka på 1800-talets Verga och Pirandello och deras narrativa texter i det lilla formatet eller på 1900-talsförfattare som Alvaro och Calvino och för den delen Moravia eller en nutida novellist som Stefano Benni.

Redaktören för ”Italien berättar: En förebådande dröm”, Ida Andersen, har vid sitt texturval velat visa upp författarskap från skilda delar av Italien. Dessutom har hon haft en jämn köns- och åldersfördelning som mål. Sådana urvalskriterier kan ur kvalitetssynvinkel vara vanskliga, men med tanke på att det finns så rika källor att ösa ur är det nog en risk man kan våga ta. Och boken lyckas också verkligen ge en ytterst mångsidig bild av detta märkliga land som egentligen aldrig upphör att intressera oss nordbor. Vi möter det sensuella syditalienska myllret, men också längtan tillbaka till ett klassiskt Italien med rötter rakt ner i antiken. Vi stöter på drogproblemen i trista förortsområden, ensamhet i tvåsamheten, immigrantens utanförskap och blaserade, eleganta vivörers ändlösa tidsfördriv. Vi går på pride-parad i Padua och vi lever ett tag sida vid sida med ”den perfekta älskarinnan”. I texterna skymtar både Dante och Leopardi förbi och Pinocchio finns där med stor självklarhet och vi anar att katolicismen ännu spelar en roll och att brottssyndikaten fortsätter att hålla sitt strypgrepp kring mycket. Och barlivet och heminteriörerna bär sin omisskännligt italienska prägel och det gör också ett visst slags sydligt lättsinne eller lätt sinne.

Fyra av de sexton novellerna har satt särskilda spår hos mig. ”Fiskarna i sängen” av Laura Pariani är en skildring av en femårig moderlös flickas mardrömmar och försök att orientera sig i en obegriplig värld, en skildring som kryper tätt inpå läsaren. Sången om den döde Maramao, som väl nästan alla italienska barn känner till, lockar flickan till dans, fastän den underliga texten förvirrar henne. Och var är egentligen hennes mamma? Ingen kan svara på hennes frågor om livets och dödens mysterier.

En novell med en mycket dynamisk uppbyggnad är ”Milton lever” av Vanessa Ambrosecchio. Allting sker i ett klassrum någonstans på Sicilien. Det råder från början en laddad spänning mellan de loja och håglösa eleverna och den gamla lärarinnan som brinner för det tema hon tar upp denna dag. Hennes far var partisan under kriget och hon själv har ägnat år av studier åt motståndsrörelsen. Tillsammans med klassen vill hon läsa några avsnitt ur Beppe Fenoglios berömda roman ”En privat angelägenhet”, en kärlekshistoria som utspelar i den italienska motståndsrörelsens mitt. Högläsningen tar sin början och efter bara någon halvsida sker undret: Hela klassen sitter i andlös spänning. Då börjar lärarinnan - i sin blinda iver att få visa på verkets alla finesser - att plocka sönder texten genom långa omständliga förklaringar.

En både skrämmande och suggestiv berättelse är Vitaliano Trevisans ”A Xmas Carol, En historia från norr”. Den handlar om en man och en kvinna och deras gemensamma ensamhet och språket i den är nästan autistiskt: ”Detta betyder ingenting, men allt behöver inte ha någon betydelse. Bänken förblev egendomlig för mig. Egendomlig och samtidigt speciellt anpassad till mina anspråk.” Språket är ytterst enkelt men varje ord verkar vara valt med minutiös omsorg och detta språk binder mig som läsare.

Den vackraste berättelsen är nog ”Till Elisa” av Maura Del Serra. En gammal kvinna iakttar genom en blåtonad fönsterruta ett ungt förälskat par i porten till huset mitt emot och lever om sitt liv genom dem: ”hon sprang ner för de askfärgade trapporna i ett andetag, som när hon var ung i ett annat hus”.