En av de författare jag mötte på bokmässan i Göteborg förra året var den unga lettiskan Inga Abele. Vi hade ett litet samtal om hennes skrivande och hennes böcker, men tyvärr fick min bandspelare ett sammanbrott, så jag måste förlita mig till mitt minne, om jag vill säga något om den här intervjun. Jag ser ännu tydligt Inga Abele framför mig, hur hon vid varje fråga först böjer sig framåt lite grann och sedan tyst begrundar det sagda under någon minut innan hon svarar. På frågan om hennes eventuella litterära förebilder svarar hon så här ungefär: ”Jag har egentligen inga litterära förebilder, inte medvetet i alla fall. Men jag inspireras ofta av bilder, av målningar och speciellt av själva färgerna, mörkret och ljuset.” Vi kommer in på den genremässiga vidden i hennes skapande - hon skriver romaner, dramer, noveller, prosadikter och poesi. Hon berättar om den stora långt siktande ansträngning det innebär att bygga upp en roman eller ett drama och jämför den med ögonblicksimpulsen som slungar fram en dikt, så att den kan få sin form inom en dag eller två. ”När jag skriver en roman tar det flera år att bygga upp den här stora strukturen”, säger hon nästan mödosamt och jag ser en jättelik takstol torna upp sig framför mig.

Jag har alldeles nyss läst Abeles båda romaner ”Elden väcker ingen” som kom i svensk översättning 2008 och ”Högvatten” som kom ut på svenska någon dag före bokmässan. Den första romanen utspelar sig i två mycket olika miljöer och boken består egentligen av två från varandra skilda delar - i den ena för huvudpersonen Florence ett hektiskt liv i ett modernt men ändå kontrastfyllt Riga med utblickar över ”den nya världen”, i den andra tar hon efter en rad misslyckanden sin tillflykt till en fattig by i skogsbrynet i ett Lettland utanför den här tiden. Vissa stråk i miljöskildringarna i denna andra del påminner mig om dem i Nora Ikstenas ”Livets fest” och Olga Tokarczuks ”Daghus, natthus”. Människorna i ”Elden väcker ingen” kommer jag inte riktigt åt, de förblir fjärran och liksom undanglidande. I den nya romanen är personerna mycket tydligare och jag kommer flera av dem riktigt nära: Huvudpersonen Ieva förstås, men också hennes man Andrejs, hennes älskare Aksels, brodern Pavils och flera andra. Också här rör vi oss mellan staden Riga och landsbygden, men i ”Högvatten” finns också det kurländska havet med, både som verklighet och som ett slags öververklighet.

På ett plan kan man läsa ”Högvatten” som en skildring av Lettlands moderna historia, från 1970-talet och fram till början av 2000-talet. Sovjettiden finns där med deportationer till Sibirien, dolt och öppet förtryck, Lettlands frigörelse och början på en ny egen historia med både eufori, bakslag och vardagsslit.

Boken inleds med en originellt utformad utblick över tillvarons villkor; det är den första famnen som liksom innesluter hela romanen i sig. Sedan följer ett kort kapitel om Ievas mormors död. Vi får följa skeendet genom mormodern själv, genom dottern och dotterdottern och detta blir till en tredimensionell blick över livet och döendet genom tre olika åldrar. Detta är den andra famnen som omsluter romankärnan. Jag använder ordet ”famn” för att det är något så påtagligt fysiskt över de här skildringarna. Innanför den inre famnen rör sig själva romanskeendet, Ievas liv från födelsen till vuxenlivet. Här ryms ett vilt ungdomsliv nästan helt utan pengar men med tusen möjligheter i kraft av själva ungdomen. Här finns kärleken och kärlekens död. Barnet. Hunden. Här finns döden och ett barmhärtighetsmord. Brott och straff. Svek och lojalitet. Nöd, fattigdom, vilda lekar. Tristess, uppgivenhet. Hopp ändå.

Jag tänker igen på Abeles ord om den stora strukturen när jag har det sista kapitlet i boken bakom mig. Först nu blir jag till fullo varse att hon berättat historien baklänges. I slutkapitlet föds Ieva och jag ser hela förloppet som i en spegel.

…

Denna text publicerades i en liknande skepnad i Hufvudstadsbladet för några veckor sedan.