Vi i Salongen gläder oss över att få presentera ännu en översättare. In på scenen träder Jonas Öhman. Vi hälsar honom välkommen.

Hur kom du in på översättarbanan?

Jag hamnade (eller, ja, hur det nu var) i Baltikum på 1990-talet, lärde mig bland annat litauiska och på den vägen är det.

Vilket eller vilka språk översätter du från (och till)? Hur kommer det sig att du valde just detta/dessa?

Litauiska till svenska, i någon – betydligt mindre - utsträckning ryska till svenska. Språket valde mig. Dels var det en bok som jag absolut ville översätta för det spännande innehållet, dels är det inte särskilt många som översätter från just litauiska till svenska. Estniska-svenska och lettiska-svenska finns det en del, detta på grund av historiska orsaker. Mig veterligen är jag den ende svensken som så att säga löpande översätter från detta grannspråk.

Berätta lite om hur du går till väga när du översätter en roman, en novellsamling, en diktsamling. Skillnader? Likheter? Vilka steg brukar finnas med?

Det finns säkert en massa seriösa översättare som jag får skämmas inför, men jag har sällan tid att finlira. Ju mer text desto mindre förbereder jag mig. Läser oftast texten/boken en gång, sedan kör jag översättningen rakt av, med massor av te till. Efter översättningen lägger jag grundtexten åt sidan och ”försvenskar” mitt alster så mycket jag kan. Är det något som är konstigt eller klurigt i grundtexten gör jag trippel ??? och kollar det vid andra rundan. Sedan tar redaktören vid (en bra redaktör är värd sin vikt i bärnsten) och efter ett par rundor med sagde redaktör, Ergo! Ja, sen är det detta med realia, oftast får man räkna med att böcker från post-Sovjet har minst en tjugo,trettio obegripligheter för en svensk läsare som måste förklaras/fotnotas/försvenskas.

Hur får du dina uppdrag? Tar det ena eller andra förlaget kontakt med dig eller hur går det till?

En stor hjälp var bokmässan i Göteborg 2005, där Litauen var så kallat fokusland. Detta bidrog starkt till en vacker start på min översättarkarriär.

Som översättare från kryptonesiska (litauiska och andra puttespråk) får man dock slåss själv för nästan varje bok, som ett slags agent. Min första bok gick jag själv runt och erbjöd till, tror jag, trettiofem förlag innan någon nappade. Nå, det blir lite lättare med tiden, efter kanske femte boken kan man åtminstone ringa direkt till förläggaren som lyssnar på vad du säger.

Vilka är de största lockelserna eller fördelarna med översättaryrket? Nackdelar?

Det finns inte en chans att man ska kunna leva på det tjusiga ”översättaryrket” (det vill säga skönlitterära översättningar) så man får ha andra strängar till sin båge. Har ibland extraknäckt som ett slags frilansande EU-översättare och ibland tjänat lika mycket som jag annars kan göra på en månad på två dagar, men då å andra sidan själsligen tråkats ihjäl av direktiv-euiskan.

Förlagen vill ofta (absolut inte alltid, men inte heller sällan) blåsa översättaren på åtminstone en del av honoraret. Det tarvas ofta en massa forskande i både historia, geografi och annan realia som ingen betalar för. Således, inget för romantiker (fast det måste man ju vara för att kunna jobba som översättare, hmm, komplicerat…).

Men när man har ett meningsfullt översättarjobb som ger hyfsade kulor, det regnar eller snöar ute, teet ångar och man sitter och känner hur kreativiteten studsar över tangenterna, då är det ”kaifas” (svåröversatt litauiskt-ryskt uttryck, en sinnesstämning som innebär att man är extremt upprymd, närmast ”hög”)!

Är det betydelsefullt att kunna ställa frågor till författaren till det verk man just översätter?

Går det så är det fantastiskt! När man översätter döda författares verk blir det trots allt en hel del gissningar. Inte minst är det faktiskt bra att kunna fråga om realia, man inser vad vissa specifika ord i ett språk bär med sig i form av historisk och personlig erfarenhet.

Ta ett ord som ”dipukas”, vilket är litauisk diminutivform av uttrycket Displaced Person, det vill säga de miljoner människor som efter andra världskriget befann sig i någon typ av landsflykt eller fångenskap vid krigsslutet.

Sedan är ofta författare i Litauen ganska kul typer, kvinnorna med sin dolska, lite sorgset erotiska magi, männen med sina välförsedda barskåp och tusen skrönor på tungan.

Vilka erfarenheter, kunskaper och egenskaper är speciellt viktiga hos en översättare av skönlitteratur?

Mycket bra känsla för det egna språket, givetvis. Man bör också ha bott i landet där grundspråket talas i, ja, minst tre år, helst längre. Översättaren bör ha rört sig i lite olika kretsar och dimensioner, både för språk och realiaförståelse. Ju mer social man är, desto bättre översättare. Man måste våga ta ut svängarna i översättningen, till exempel inte censurera grovt språk och kanske våga skippa finesser på grundspråket om det blir obegripligt. Man måste kunna jobba tight med redaktören. Förmåga att planera (till exempel att sitta två timmar om dagen med översättningarna) är inte dumt. Sedan måste man vara tydlig och tuff, så att förlagen inte hittar på något fuffens med honoraren…!

Finns det någon översättning du gjort som på ett speciellt sätt etsat sig in i ditt minne? Kan du berätta lite om den?

Min första bok, ”Skogsbröder”, om gerillakriget i Baltikum mot Sovjetunionen efter andra världskriget. En fascinerande berättelse om ett föga känt kapitel av europeisk efterkrigshistoria, skriven av en litauisk gerillaledare, när konflikten pågick. Denna berättelse har för övrigt sedermera påverkat mig att börja göra dokumentärfilm, vilket numera är min andra sysselsättning, parallellt med översättandet.

Om du själv skulle få välja helt fritt, vilken bok, vilka böcker, vilket författarskap skulle du översätta då?

Jag skulle nog faktiskt översätta om en av de första böcker jag översatte, en helt sagolikt, fantastisk bok som heter Tula, skriven av en numera död litauisk författare, Jurgis Kunčinas. När jag läser min egen översättning nu, ungefär fem år senare, inser jag att det går att göra den så mycket bättre, mer djuplodande, subtil, spetsfundig…