Två äldre damer i chica hattar rör sig i tätt samspråk framåt längs skuggsidan av Herrengasse i hjärtat av Wien, båda med iögonfallande handväskor under armen. Den ena är liten och trippar fågellätt, den andra är betydligt större och rör sig mer majestätiskt. Båda heter de Elfriede i förnamn och i efternamn heter den stora Jelinek och den lilla Gerstl. Nu har de nått ingången till Café Central och en herre öppnar som sig bör dörren för dem och i ett nu är de därinne.

Detta var i juli 2008. Nu är den fjäderlätta död sedan ett år och numera talar hon bara genom sina dikter och “tankesmulor”, för så kallade hon vissa av sina allra kortaste texter.

För “Wiener Zeitung”, dagen efter Gerstls död, tecknar Jelinek detta blixtporträtt av väninnan och sig själv eller snarare av deras texter:

“Hennes tyngdlösa, underbart lätta dikter, har gång på gång visat att det lätta för mig och för många är svårt. Och detta med ett öde som hennes!

Hennes motto var: Allt som man kan säga, kan man också säga med lätthet. I det avseendet var hon en motpol till mig, som säger allt man kan säga på ett tungt sätt, ja, med yxan.”

Alldeles i början av maj förra året kom Gerstls sista diktsamling ut. Den heter “Lebenszeichen” (Livstecken) och är som ett slags vinkning till läsarna från andra sidan. En dikt hon skrev ungefär en månad före sin död, lyder så här (i min översättning):

vad menas med en drog

min säng är min drog  
mitt morgonkaffe  
min telefon  
mina samtal med dig  
din närvaro  
några människors tillgivenhet  
ögonblick när jag  
          läser för allmänheten  
visst finns det nedbrytande  
                   dödliga droger  
men också förlusten av  
             vissa av mina droger  
kunde bryta ner mig

Rösten i hennes dikter är ofta lågmäld, men aldrig “slätkammad”. Det vimlar av uppnosiga djärva ironiska stänk. Gerstl arbetar med små små medel, ibland är de som obetydliga krusningar på en vattenyta eller lite löst omkringflygande fjun och småstrån. Hon driver ofta med sig själv, med sina svagheter, människans tillkortakommanden. Hon gör det med lätt hand, utan hårdhet. Mitt i sin originalitet är hon tydligt en dotter till Wien, “das ewige Wien” och till Centraleuropa med omisskännliga trådar till Hofmannsthals “österreichisch-katholische Leichtigkeit” och “varats olidliga lätthet” à la Kundera.

Om döden skrev hon både egensinnigt och lekfullt:

hellre vara död

bli ett träd  
ha fåglar på besök  
det vore något  
         man kunde se fram emot

“Hon var en av mina äldsta väninnor”, säger Jelinek, “och egentligen spelade litteraturen ingen särskilt stor roll i vår vänskap. Vi pratade hellre om hattar och vintage-mode.”

.

Texten har i ett liknande skick tidigare publicerats i Hufvudstadsbladet.