Utmattad satt jag där. Och stjärnorna var där. För första gången igen, och det var första gången, som jag lade märke till detta faktum. I staden hade de aldrig funnits, stjärnor lyser inte för städer. Romantiken har man jagat bort därifrån, skyfflat undan, tagit livet av. Jag satt där, stjärnorna var där, och särskilt romantisk kände jag mig ändå inte. Bänken knarrade, när jag rörde mig lite grand, och ljudet förde mig tillbaka till verkligheten. Det var mörkt och tyst, aldrig helt tyst, förstås, för där var ju skogen och dessa ljud, som finns där på natten - ljud som jag nästan hade glömt. Jag hade förträngt dem, precis som bänken, som förr inte hade knarrat så, för att den var ny då, min kusin, som ville bli snickare, hade snickrat ihop den, den var extra lång, dubbelt så lång som en normal bänk, så att alla skulle få plats på den och han hade ställt den på vår favoritplats, där vi brukade grilla, picknicka och leka under den sommaren. Där invid skogen, på den gröna ängen med den vackra utsikten över Jurabergen, som bara mina föräldrar och folk i deras ålder på den tiden tyckte var något, inte jag och inte heller min kusin, eftersom utsikten alltid var densamma och om vi redan hade njutit av den igår, så ville vi inte upprepa detta idag; den stod på den plats, där man hade brasan till första-augusti-firandet och där bonden Moser hade planterat majs, så att Jurabergen försvann, det spelade ingen stor roll för oss på den tiden. Men mina favoriter bland första-augusti-raketerna med de små fallskärmarna försvann också där bakom och det var värre. Det var de tiderna.

Vinden strök genom trädens löv och ett vilt djur gav ett ljud ifrån sig. Det lät inte behagligt. Jag frös ändå redan och jag darrade. Stjärnor lyser bara för goda människor. För stadsbor lyser aldrig stjärnorna och jag hade varit länge i staden. Jag hade aldrig mer varit här sedan dess och jag hade inte heller velat komma hit. Ingen kom mera hit eller på sin höjd främmande människor på promenad, för det mest med sina hundar, lata hundägare, som parkerat bilen längst ner vid kullens fot och inte visste något. Och sedan satt de på bänken. Bänken. Min familj hade flyttat och jag med dem, men inte för någon lång tid, nu var jag aldrig mer där. Jag var i staden. Bara idag, idag hade jag hamnat här och nu var jag ensam och utmattad. Jag hade druckit, igår kväll, igår natt, imorse, alltid. En ölflaska hade blivit kvar, jag hade stigit på tåget, jag hade tagit bussen, hade gått till fots och nu var jag här. Det var en ödets ironi att stjärnorna lyste, men det var åtminstone kallt och därför inte inbjudande. Cigaretter hade jag inga mer och flaskan hade jag medan jag gick kastat i björnbärssnåret, som ännu växte lika vilt.

Detta var nu alltså en plats för minnet. Jag var inte någon som tyckte om att minnas. Som framgångsrikt inte mindes. Barn fanns det inga här längre och om det fanns några, så var de annorlunda. De satt hemma och spelade dataspel, där den vinner som skjuter ner flest ufon eller tar kål på flest grodor eller vad det nu kan vara. Vi brukade leka kurragömma här, min kusin, Monika, hennes lillebror Michi, Brigitte och jag. Snitseljakt var en annan lek, den gick inget vidare, ingen ville vara med Brigitte. Brigitte var inte snabb eller kvick. Hon sprang alltid till sin mamma, när ingen ville ha med henne i sitt lag eller när min kusin från sitt hemliga gömställe i bonden Mosers magasin - det var på den gamla balkongen, som blockerades av en underlig vedstapel -, när han från gömstället bakom balkongräcket, som var av mörkt, murket trä och hade hjärtformade tittgluggar, kastade en vattenballong på henne. Som om detta inte hade kunnat drabba alla, det hade kunnat drabba alla, det drabbade Brigitte sedan ännu mer. När vi drev med henne. Brigitte var en lipsill och en morsgris och hon hade alltid en frisyr, som såg ut som om man trätt en kastrull över huvudet på henne och sedan klippt bort det hår som stack fram. Över detta var hennes mamma bekymrad. Jag gick till hårfrisörskan, min kusin var en pojke, pojkar hade normala frisyrer, bara Brigitte såg ut som om hon var kastrullklippt. Det var nog därför vi inte tyckte om henne. Ingen av oss.

.

Men eftersom vi alla växte upp här i den lilla ansamlingen av hus ovanför Krauchthal, i de här fyra nybyggda husen av betong med stora fönster och många gråa, kantiga ytor, så måste man på något vis umgås med varandra. Här bodde vi alltså nästan på kullens högsta punkt, en bit bort från byn och vi var så illa tvungna att stå ut med Brigitte. Min kusin tog till och med med henne en gång, när han gick för att skjuta sparvar med luftgeväret, av bonden Moser fick han två schweizerfranc för varje skjuten sparv och min kusin sköt bra. Han sade sedan till mig att hon hade skrikit, när han sköt på fågeln, den oskyldiga lilla fågeln, tyckte hon, kunde inte hjälpa att den var fågel och han skulle inte plåga den. Och han skrattade och fortsatte att pina henne och jag också sedan, när jag skrattade ut henne. Det var de tiderna.

översättning Bodil Zalesky