Innan jag börjar vurma för innehållet i den här lilla boken, vill jag först ge en stor brasklapp till den person som är ansvarig för formgivningen av Pessoaböckerna som förlaget Pontes ger ut – ingen ”Margareta Marin” omnämnd. De är obeskrivligt fula, och det är synd och skam att de här fantastiska texterna ges ut i så tråkiga utgåvor – omslagsbilderna är förstorade till den grad att de blir pixlade, typsnittet är arial narrow (av alla tyspnitt så väljer de just det!) och det hela ger ett ljummet och otroligt oengagerat intryck. Man kunde ju tro att ett förlag skulle vilja satsa mer på att göra på ytan fina produkter i en allt mer förytligad bransch, men… Nåja. Jag får nöja mig där (men tro mig, de är hisnande fula). Jag vet att Pontes är ett litet företag, med liten budget per utgåva, men den här formgivningen är inte acceptabel.

Som alltid när det gäller Pessoa så ska man nog presentera vem det egentligen är som skriver – han själv eller någon av hans heteronymer. I detta fall är det Álvaro de Campos, en person i Pessoas inre som han betraktade som en multiplikation av honom själv; någon som var som han, fast ännu mer så: ”den mest hysteriskt hysteriske inom mig”. Då kan man anta att det Campos skriver ska vara mer furiöst, expansivt och laddat, och det är det också.

I centrum för den här boken står dikten ”Ode till havet”, en längre betraktelse av den moderna människans dualitet som målas upp i starka färger med hjälp av olika slags maritima motiv. Den borgerligt inordnade ingenjören Campos använder dikten som ett slags freudiansk exorcism: han står och betraktar den moderna tidens sjöfart, med ångbåtar, elektricitet och allt vad det innebär, när han plötsligt grips av en längtan efter forna tiders segelbåtar och blodstörstande pirater. De här båda sfärerna står för var sin sida hos människan – diktjaget har uppdämda känslor, vars tryck stiger och stiger under modernitetslocket, som stegrar sig till den grad att de till slut exploderar i en kaskadliknande prosa om slakt, barnamord, våldtäkt och annat piratgöra. Som referens kan jag nämna att den här dikten kommer som en märklig uppföljning till metaserien ”Tales of the Black Freighter” som är inflätad i serieromanen ”Watchmen”, som jag läste för bara en vecka sedan. Språket i diktens bloddrypande del är kittlande och medryckande, oblygt och hämningslöst:

   ”Jag skulle vilja vara ett djur som i allt vad ni gör har er som
                                               förebilder,
   ett djur som hugger tänderna i relingarna och kölarna,
   som äter masterna och slickar i sig blodet och tjäran
                                               på däcken,
   som tuggar på segel och åror, rigg och tackel och tåg,
   en orm, ett kvinnligt havsvidunder som frossar i illgärningar!”

Metamorfosen från ingenjör till pirat blir på ett stötande och humoristiskt vis en skildring av trängtan efter att frigöra sig från en ”civiliserad kostym” och helt gå upp i att plåga och att plågas, sträcka ut de allra vildaste emotionernas stela ben och vråla. Allt vrål och skrål som är nedtecknat i den här dikten får mig att vilja höra den uppläst av någon kompetent skådespelare, särskilt med tanke på att dikten inte är skriven på någon specifik vers.

Blod och våld åsido, så är det nog ändå diktens mer nedtonade och resignerade delar som tilltalar mig, alltså inledningen och avslutet, där poeten talar till oss på ett mera typiskt modernistiskt idiom: ”Hela kajen är en längtan av sten!” skriver han i början, en i mina ögon vacker och för dikten sammanfattande metafor, eftersom diktens slut är ett avståndstagande från den djuriska sidan, känslorna är ”Rena, välordnade och moderna som ett kontor med bås”. Impulsen att härja och skövla blir inte mer än just en längtan, en längtan som inte fullkomligas utan förblir av sten. Den andra stora beståndsdelen i den här boken är dikten ”Triumfatoriskt ode”, som nästan mer än behövligt belägger Pessoas påstående om att Campos ska vara influerad av futurismen – dikten är en hejdlös lovsång till maskinerna, utvecklingen och samhället. ”En budget är lika naturlig som ett träd och ett parlament lika vackert som en fjäril.” Det i dikten som jag finner mest intressant är hur diktjaget strävar efter att inte finnas till som individ, utan helt uppgå i teknologin, civilisationen, infrastrukturen:


   ”Jag vet inte om jag existerar inne i mig.
   Jag svänger, snurrar, och uppfinner mig.
   Jag kopplas till alla tåg.
   Jag hissas upp på varje kaj.
   Jag snurrar runt i propellerbladen på alla fartyg.”

Något jag reagerar på under läsningen av de här dikterna är hur repetitiva, affekterade och pratsamma de är, men den åsikten kommer från mig som nästan läst mig trött på svensk nedkokad modernism. Jag trivs i de här ordströmmarna, flödet av emotionerna och utnyttjandet av bilder i framställningssyfte snarare än för diskussion. Tematiken blir måhända utspädd, men det faktum att man får läsa mer än ett fåtal strofer och följa med i, snarare än lista ut, händelseförloppet finner jag ganska behagligt.

Vidare innehåller boken ett par kortare dikter, som på baksidan beskrivs som ”koncentrerade”, vilket jag nog inte kan hålla med om – pratigheten som jag beskrev ovan finns kvar trots ett mindre format, vilket kanske inte är helt till dikternas fördel alla gånger, men jag tycker fortfarande om dem. Merparten av dikterna handlar om sömn, eller snarare avsaknaden därav. En handlar också om förkylning, så mekaniken (futurism!) mellan kroppen och själen är ett påtagligt tema. I sin prisade bok ”Melankoliska rum” skriver Karin Johannisson en hel del om insomnia som den moderna mannens största (vakna) mardröm, som ett tillstånd där prestationsångesten och känslan av att inte räcka till får fritt spelrum. Det är just vad som händer i dessa sömnlöshetsdikter – ta bara titeln ”Denna natt full av fruktan”. Den disharmoniska, halvvakna meditation som tar plats i de här dikterna är lätt att känna igen sig i, även om frågeställningarna ibland blir lite banala: ”Om jag i ett visst skede/hade gått till vänster i stället för till höger,/[…]/skulle jag ha varit en annan idag”.

I bokens appendix finner vi ett brev från Pessoa till vännen Adolfo Casais Monteiro, och det är intressant att läsa något som man vet kommer från Pessoa själv, och lika intressant är det att se hur distanserat han kunde förhålla sig till sina inre personligheter, trots att de verkar ha burit med sig stora känslor och bidragit med än mer slitningar i hans inre.

Pessoa är intressant som vanligt, och i jämförelse med till exempel Orons bok, som ju är ett väldigt splittrat och spretigt verk, så är ”Ode till havet och andra dikter” tämligen enhetligt i sitt formspråk, och Campos skriver verkligen i en futuristisk, begynnande modernistisk, tradition. Man kunde tro att det faktum att Pessoa lånar ut sin penna till en fingerad poet skulle leda till schabloniserat och pastischartat skrivande, men så är det inte på något vis – dikterna balanserar jämnt mellan genre och originalitet, med en stark känsla av autencitet.