I.

Det första, det allra första efter min ankomst till Kraków: Jag ställer ner min rsväska framför järnvägsbyggnaden och köper två brödkringlor i ett stånd, en med vallmo och en med sesam. Jag ger för mycket pengar till expediten, vinkar avvärjande, när hon vill ge mig resten tillbaka, lämnar henne häpen kvar. Jag är glad över att vara framme efter den ändlösa tågresan och jag har lust att ge dricks. Medan jag släpar på min väska sätter jag tänderna i kringlorna, först vallmo, sedan sesam, sesam, vallmo och tuggar nöjt i takt med mina steg, kindtänderna mal: Kra-kow, Kra-kow.

Taxichauffören har solglasögon med spegelglas och en cowboyskjorta på sig. Han slänger med schvung in min resväska i bagageluckan, startar, accelererar, bromsar, accelererar, bromsar, byter körbana och tränger sig in i en kö av väntande bilar. Ingen tutar, han är kungen på Slowackiego, Mickiewica, Krasinskiego, jag försöker lägga gatnamnen på minnet, vilket är helt meningslöst, eftersom jag aldrig kommer att kunna uttala dem rätt. Jag har, för att bevisa mitt dödsförakt, inte spänt fast säkerhetsbältet, men kungen lägger inte märke till mig. Någonstans mellan den flerfiliga ringvägen, som löper runt stadens centrum, och den smalare gatan, dit vi strax viker av, rinner mina förslag till samtalsämnen ut i sanden efter en misstänksam sidoblick genom de mörka glasen och en obestämd huvudrörelse. Kungen har ingen lust att tala med mig. Kanske är hans engelska sämre än min och det är ju en lugnande tanke. Vi lämnar centrum, passerar över en bäck, ett tillflöde till Wisła förmodar jag, och sedan far vi allt längre ut från staden. När jag säger OK för att vi är framme, tittar han frågande på mig.

”Här finns ingenting”, säger han, ”inget hotell, ingenting.”
”Jo”, säger jag.
”Bara en restaurang”, säger han, ”annars ingenting.”
”Bra”, säger jag.
”Faktura?”, frågar han surt.

Hjälplöst drar jag ihop axlarna. Han slår ifrån sig, tar min skrynkliga sedel och lämnar mig i natten.

II.

En skogsduvas monotona hoande väcker mig, sedan hör jag i bakgrunden de olika ljuden från gatan strax intill: fordonsbuller, tjutandet från en broms, en polissiren, som låter annorlunda här än hemma, amerikanskt, skulle man vilja säga, alltså melodiskt ökande och minskande. Men kanske var det också en ambulans.

Mitt fönster vätter mot en park, bakom parken finns den hårt trafikerade gatan, som för till flygplasen, i de höga trädens klykor upptäcker jag kråkbon. Ett av träden, en kastanj, sträcker sina grenfingrar så nära, att jag kan gripa efter dem genom det öppna fönstret.

En vindstöt rör grenar och kvistar, skakar kastanjelöven som små dammvippor, blåser små barkbitar och ett förtorkat fjolårslöv in i rummet. Tillsammans med det förtorkade lövet kommer en svart-röd skalbagge in. Sirenen blir tystare, drunknar i stadens brus, jag sätter mig vid skrivbordet och skriver i min anteckningsbok; två små barkbitar, en svart-röd skalbagge, ett förtorkat kastanjelöv från förra året.

X.

Den här förmiddagen stötte jag i tidskriftsståndet vid Mariakyrkan på en dramatiker, som jag kände från Berlin. Vi gick till Dym, en bar nära Rynek och drack Zoladkowa-vodka med is och citron. Han hade just kommit till Kraków och han var ganska uppjagad. Vet Ni vad? sade han till mig, den här staden gör mig galen.

Allt, sade han, som jag tänker här blir på något sätt existentiellt. Imorgon är jag bjuden på födelsedagsfest hos en känd skådespelerska från Slowacki-teatern och nyss drack jag te med en av de mest betydelsefulla ukrainska lyrikerna. Allt är så vansinnigt slavofilt här, det vet Ni ju, Österns slätter, religionen och blod och yppiga köttmåltider och hela 1900-talets elände - när jag tittade genom taxifönstret, såg jag i förbifarten det stora träkorset med mässingstavlan där det står Katyn och ingenting annat - men vänta, jag måste absolut nyktra till innan jag åker vidare.

”Vart ska Ni åka härnäst?” frågade jag.
”Åh”, sade han, ”jag måste se hela Galizien; Lviv och Brody och Czernowitz, Bukovina, herregud, redan klangen från de här orden gör mig berusad.”

Och så blev han allvarlig och lutade sig över bordet åt mitt håll: Allt, viskade han, som jag hittills antecknat, är obeskrivligt banalt. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva.

översättning Bodil Zalesky