Svettig, nervöst leende, vinglig gång och pubertalt dimensionerade armar och ben. Så föreställer jag mig huvudpersonen i den här obehagliga romanen från 1936 av den rumänske författaren Max Blecher. Eller snarare – så tvingas jag föreställa mig honom: det är en märklig bok, det här. Hela berättelsen utspelar sig in medias res, utan någon bakgrund eller egentlig kontext, och utförliga personporträtt i mer konventionell mening finner vi inte heller. Någon närmare fysisk beskrivning än att huvudpersonen är ”en lång mager och blek yngling” med ”långa händer som nyslaktade djur nedanför armarna” ges inte. Den här historien kommuniceras via en namnlös berättare, en tonårig flanör som söker eteriska njutningar i de mest obskyra och udda ting, och som flyr existensens leda och monotoni och alla dess representanter, må de vara mänskliga eller ej.

Romanen är svårbeskriven, men en jämförelse ter sig lämplig – Händelser ur den omedelbara verkligheten kan liknas vid Camus klassiker Främlingen: en bok vars största aktör är en känsla. En (idé-) känsloroman, helt enkelt. Hos Mersault är det likgiltigheten inför människorna, moralen, och den viljeförlamning som uppstår därur; hos Blechers berättare finner vi snarare än likgiltighet en överkänslighet mot tingen, en neurasteni av oförskämda mått, med inslag av fetischism. Blechers huvudperson vagabonderar i en namnlös rumänsk stad, på jakt efter närvarokänsla. Berättelsen är sammansatt av ett antal närmast slumpmässiga episoder från huvudpersonens uppväxt, såsom hans första sexuella relation, till hans besök på cirkusens vaxkabinett. Plågad av en tilltagande känsla av förfrämligande och en växande avsky inför en verklighet som inte kan se ut på annat sätt än den gör, genomgår protagonisten vanföreställningar och neuroser i en värld som inte är anpassad för något annat än sig själv.

Som jag ser det är huvudpersonen besatt av att existera över hela livets spektrum: under berättelsens gång tycks han bli mindre och mindre brydd över ’riktigheten’ eller det ’sunda’ i handlingarna – istället tycks han magnetiskt, helt utan tanke kring innebörd eller mening, dras mot vissa platser och föremål. Gemensamt för de ting han besvärjs av, är att de på ett eller annat sätt reproducerar verkligheten, och därmed är erkänt falska: ett fotografi av honom själv utanför en fotografs bås försätter honom i kontemplativ trans över vart det har färdats, en billig glasring är det vackraste han sett, och på en fåtölj (”värdig som en kungatron”) i en teaters rekvisitaförråd fylls han av en erotisk vällust:

”Extatiskt började jag smeka fåtöljens armstöd. Jag ville att den situation jag befann mig i skulle tränga djupt djupt in i mig, väga tungt tungt i mig och genomströmma varje fiber i kroppen så att jag fick erfara att den var sann.”


Det tycks just vara det äkta som skrämmer den stackars berättaren – hans låga jagkänsla, som en psykolog skulle uttrycka det, gör att han känner sig mindre verklig än föremålen omkring honom, vilket får honom att söka tröst i det artificiella: ”Allt som är imiterat går mig på detta sätt djupt till sinnes.”

Max Blechers protagonist strävar efter att existera utanför monotonins strömmar, det vill säga, inte befinna sig på förväntade platser på ett förväntat vis. I linje med detta så har han en hel del märkliga saker för sig. Till exempel följer han efter en kvinna han möter i staden, ända tills hon kommer hem. När hon väl stänger dörren bakom sig sätter han sig på knä i en rabatt och stirrar in i ett av husets hörn i flera timmar, ända tills paret som bor där upptäcker att han är där och kvinnan kommer ut igen och avhyser honom (om än mycket vänligt och överraskande inkännande).

Alla dessa okonventionella icke-ritualer, som fysiskt manifesterade kanske ter sig som antiklimaktiska, leder till enorma känslosvall hos berättaren. Som kontrast till de högst flyktigt och torrt återgivna samlag som återfinns i boken, framstår den stund då han får röra vid ett sidenstycke med strass på (som kommer ifrån någon kvinnas aftonklänning) som en veritabel orgie:

”Jag blev stående med sidenstycket i handen, stum av häpnad och välbehag. Min vän stod kvar på tröskel och vaktade så ingen annan kom.”

Blechers roman kan sägas vara en polemik mot normalitet, och tilliten till att samspelet mellan oss människor, och emellan oss och vår omgivning, är så mekaniskt som vi tror. Huvudpersonens rekreation är inte musik, promenader, kultur eller alkohol. Det är att sitta i en länsstol under en teaterscen, hans största kärlek är ett sidenstycke och när han går på bio gör han inte det för att se på filmen – han gör det på grund av själva idén om att delta i en fantasi, och för känslan av något ”osäkert och konstlat” i luften då ljusen tänds i pausen.

Blechers prosa blir allt mer raljant och konvulsivisk ju längre berättelsen går, och ju starkare protagonistens vanföreställningar blir, desto mer stegras intensiteten: en dag i ett stormande regnväder tar han det sista steget mot vad som skulle kallas galenskap och vältrar sig i lervällingen på ett fält, i ett sista tragiskt försök att bli ett med sin existens:

”Åt alla håll bredde fältet ut sig fullt av sörja… Detta var mitt sannskyldiga kött och blod, avklätt kläderna, hudflängt, avskalat muskler, hudflängt ända in till sörjan.”

Den här boken är på många sätt vämjelseväckande, och innehåller en hel del frapperande raka beskrivningar av obehagliga saker, såsom människolik och griskadaver, vilket väl understryker berättarens motiv till varför han till slut vill begå självmord:

”Och vad skulle jag lämna efter mig? En drypande våt, ful värld där regnet sakta föll…”

Precis som hos Kafka ligger det nära till hands att prata om ett självbiografiskt skrivande, på grund av de halvt anonymiserade berättarjagen, men i båda fallen känns det inte relevant på något vis. Berättelserna är destillationer av mörker, så extremt koncentrerade att de inte kan vara annat än ren och skär fiktion, iscensättningar av känslor. Böckerna är laboratoriesalar för högriskexperiment. Blechers glåmiga ynglig till huvudperson är absurt förvirrad, bortom all självkontroll och närvarandekänsla: i sitt mest deliriska stadium ställer han frågan ”Jag var tvungen att bestämma mig, exempelvis för att gå hem. Men hur?” Här har viljan att uppgå i sig själv och fly självbetraktelsen slagit tillbaka i total distanslöshet och oförmåga att navigera i världen. Bitterheten leder till ett självmordsförsök, vilket misslyckas, och det hela slutar i en resignation som närmar sig rigor mortis.

Händelser ur den omedelbara overkligheten är ingen ’njutning att läsa’, och det är snarare en flisa än en lisa för själen att fundera över dess budskap och stämningar, eftersom de är så genomgående mörka och påtagliga. Romanen är originell, effektivt skriven och intressant, särskilt i hur den är så personlig: det är en prosa som skäms och som helst håller sig under täcket, men som inte kan låta bli att välla fram. Boken får tungt vägande marknadsföring i form av ett efterord av Herta Müller (läsvärt, om än lite väl svärmiskt), och hon sammanfattar kärnfullt att boken är en ”iakttagelseskola”. Jag låter henne fortsätta:

”I Blechers bok är verbet veta centralt. Men det handlar inte om att veta med förståndet utan om att förnimma. Att tänka med kroppen.”

Självklart. För nu inser jag vad den här boken är: en text som försöker vara människa, skriven av en människa som inte kan se sig själv som annat än text. Ett försök att skapa sig en kropp.