Yoko Tawada hör idag till den tyskspråkiga litteraturens nydanare och samtidigt är hon i sina verk en det tyska språkets speciella skärskådare. Hon är född i Tokyo 1960 och bor sedan 1982 i Tyskland. Hon skriver på tyska och japanska och i vissa av hennes böcker kan läsaren möta den japanska och den tyska texten mitt emot varandra på ett uppslag. Sedan en liten tid finns Tawada, lyckosamt nog, att läsa även på svenska. Det är essäsamlingen ”Talisman” och ”Förvandlingar”, överraskningsfyllda anteckningar till poetikföreläsningar Tawada höll i Tübingen vid 1990-talets slut, som samsas mellan de mildgrå pärmarna.

Många av texterna i ”Talisman” består i språkliga närmanden mellan det japanska och det tyska eller det europeiska i det tyska. I den första essän ”Från modersmål till språkmoder” möter Tawada på ett äventyrligt sätt den tyska blyertspennan ”Bleistift”, som plötsligt inte längre är någon ”enpitsu”, utan ett svårbegripligt besjälat väsen som man till och med kan vara arg på. Hon närmar sig skrivmaskinen, ”die Schreibmaschine”, och beskriver henne så här:

Hon har en stor, bred, tatuerad kropp, med alfabetets alla bokstäver på. När jag satte mig framför henne fick jag känslan av att hon erbjöd mig ett språk. Hennes erbjudande ändrade visserligen inte på det faktum att tyska inte är mitt modersmål, min mors språk, men i gengäld fick jag en ny språkmor.

Texten låter oss pendla mellan raka sakliga beskrivningar och en animistisk sagoatmosfär. I essän ”Om trä” kommer vi in i dataåldern och Tawada, som fascineras av tyskarnas vana att knacka på trä för att avvända olyckor, föreslår en räddningsväg undan datorernas nyckfulla sätt att ibland plötsligt låta en text försvinna spårlöst: Bygg in en trätangent i tangentbordet!

Det Europa vi möter i ”Talisman” är nästan hela tiden Tyskland. Till undantagen hör en resa till Lofoten, där Tawada funderar över var gränsen mellan en fisks ansikte och dess kropp kan gå, och en färd till Schweiz in i Sankt Gotthardtunnelns mage. På ett otyskt sätt längtar hon inte till tunnelns södra utgång och Italien bortom den. Hon vill hellre utforska den faderliga kroppens inre.

Den för mig mest förunderliga essän i samlingen är ”Översättandets port eller Celan läser japanska”. Som så ofta annars begrundar Tawada här översättandets väsen och (o)möjligheter. Hon tänker sig å ena sidan sprickor mellan språken, där alla ord rasar ner. Å andra sidan upptäcker hon i Paul Celans dikter något som pekar i rakt motsatt riktning. Det är emellertid inte på egen hand hon gör den här upptäckten, utan det är någon som med sin utifrånblick ser något märkligt, när han läser en diktsamling av Celan i japansk översättning. Han ser att det japanska tecknet för ”port” gång på gång visar sig på avgörande ställen. Tawada drar då den svindlande slutsatsen att Celans dikter ”blickar in i japanskan”. Dikterna i samlingen, som på svenska heter ”Från tröskel till tröskel”, vandrar genom portvalv efter portvalv.

Tematiserandet av översättandet och språket medför alldeles speciella utmaningar för översättaren. I essän ”Sju historier om sju mödrar” leker Tawada med tyska ord som rymmer ledet ”Mutter” (mor). Hur håller man samman den svenska texten, när vissa av de här orden inte innehåller denna ”moderskomponent”, som ”födelsemärke” - ”Muttermal” - till exempel? Linda Östergaard har löst problemet genom att i underrubrikerna till de sju småtexterna låta det tyska ordet och det svenska stå bredvid varandra. Och i Celanessän har Sofia Stenström arbetat på ett liknande sätt med dikttitlarna.

Essäernas fokus på översättandet medför att jag, när jag möter en sådan text i översättning, ofta upplever den som flerdimensionell. Jag följer Tawada fram och tillbaka mellan det tyska och det japanska, men samtidigt påminns jag gång på gång om att det är en tredje - svensktalande - röst som förmedlar detta till mig.

I föreläsningsserien ”Förvandlingar” funderar Tawada vidare över språkets beskaffenhet och över färden från ett språk in i ett annat, från en kulturkrets in i en annan. Hon söker svaren på sina frågor i sköldpaddans skrift, i fiskens ansikte och i fågelns röst. Hon låter på ett djärvt sätt tanken vandra mellan perspektiven: ”Den som talar med en främmande tunga är ornitolog och fågel i en och samma person.”

°°

Texten har någon gång denna vår (2010) publicerats i Hufvudstadsbladet.