Salongen är glad över att få presentera både en ny författare och en ny litteraturkritiker efter den långa sommarpausen. Isabelle Wagner är litteraturvetare med tonvikt på germanska och engelska språkområden. Hon översätter just Mare Kandres verk till tyska - en författare som hittills inte publicerats i Tyskland. I denna artikel har hon vänt på medaljen och ger svenska läsare möjligheten att lära känna en bortglömd tyskspråkig författarinna - Lili Grün.

Att läsa Lili Grüns roman Alles ist Jazz är att bege sig på tidsresa. Helt plötsligt befinner du dig mitt i 1930-talets Berlin. På omslagets insida till AvivA Verlags fina nyutgåva finns en historisk karta över Schöneberg och Charlottenburg, så du hittar rätt ifall du har lust att ta en kopp kaffe på det berömda Romanische Café vid Gedächtniskirche. Håll utkik efter dina favoritförfattare! Else Lasker-Schüler, Mascha Kaléko, Erich Kästner och Irmgard Keun är några av stammisarna. Eller så kan du gå och äta en linssoppa på Die Lunte på Rankestraße. Har du tur, så heter din bordsgranne kanske Karin Boye.

Det här är början av 30-talet så klart, Berlin före katastrofen. Visserligen är det en fruktansvärt hotad värld redan nu, men ännu målar man sina naglar gröna som Sally i Christopher Isherwoods Farväl till Berlin (och grönt är hoppets färg), ännu förnimmer man 20-talets glada brus och melodi i luften, jazz är hela livets underliggande rytm. Det må vara en barnslig fantasi, men jag har alltid tänkt mig att även ljuset måste ha varit helt annorlunda. Ännu kan under ske och luftslott byggas.

Kom och följ med, så får du träffa den unga charmiga Elli, hon som är romanens älskvärda huvudperson, Lili Grüns alter ego och enligt egen karakteristik en "konstig liten lackhårig flicka" som har flyttat från Wien till den tyska huvudstaden för att skapa en karriär som skådespelare. Tyvärr visar det sig att det inte är särskilt enkelt att få ett betydelsefullt engagemang. Det vill säga om man nu inte är lång och blond med väldigt tunna ögonbryn och en massa kontakter. Även teater- och filmvärlden har drabbats hårt av den allmänna arbetslösheten. Ellis vardag präglas därför av penningbrist, och i en tid där man utan inflytelserika bekanta inte ens får chansen att jobba som platsanviserska förvandlas ibland jakten efter arbete till en fars.
Om morgnarna slinker Elli förbi sin sura uthyrningstant och springer iväg för att "göra sig påmind" hos möjliga arbetsgivare. Hon tillbringar flera timmar i alla möjliga väntrum bara för att få sitta fem minuter framför "någon stormakt" - dvs regissör - eller "låta sig betraktas" av en vän som är kändis och - kanske, kanske - förmår öppna dörren till den första stora rollen.
Arbetsmarknaden kräver att man klär sin förtvivlan i charm. Att alltid le och inte visa tecken på svaghet är vad som gäller. Låter detta bekant, ungefär som: vi vill att du har vinnaranda och kan hålla många bollar i luften? Precis. Då som nu finns det inte så många som bryr sig om vad man är för en begåvad Wedekinduttolkare (eller vad det nu är man är) om man inte har Framgång stämplat i pannan.
"Hur härligt vore inte livet, hur lätt kunde det inte vara, om man bara hade lite arbete och pengar." Men även om man varken har det ena eller det andra, så får man inte låta sig kuvas av omständigheterna. Framåt, uppåt! är mottot som Elli har formulerat i sin dagbok som femtonåring. Tillsammans med gänget kring den optimistiske och handlingskraftige Hullo sätter hon upp en ny egen kabaré där vännerna kan förverkliga sina idéer och ge utlopp åt sin kreativitet. Det finns inga pengar och inte så mycket hopp, men de ägnar sig med dubbelt så mycket kärlek och energi åt sitt gemensamma projekt. Nu ska de äntligen ta till orda, och visst kan det vara en språngbräda?! Som läsare känner man starkt med den lilla entusiastiska truppen, man darrar tillsammans med vännerna inför premiären och blir nästan lika berusad av applåden som de när den äntligen kommer.

Den ende som förblir helt oempatisk är Robert, Ellis snusförnuftige pojkvän som inte tycker att skådespelare är ett riktigt yrke för vanliga människor. "Mannen som kysser mig känner mig inte", sjunger Ellis kollega och goda vän Hedwig på scenen, och ger därmed uttryck också åt Ellis erfarenhet. För Elli vet mycket väl att Robert betraktar henne som en liten och näpen flicka, bara att ta ur leksaksasken två gånger i veckan, enligt tidsschemat för hans välstrukturerade liv. Han bryr sig inte om vem hon egentligen är eller vad det är som driver henne framåt, han ställer inga frågor och känner inte till några svar. Elli som egentligen önskar sig en relation uppbyggd på vänskap och jämställdhet stannar dock - tills vidare! - kvar hos honom, trots att han får underkänt. Han ser ju i alla fall bra ut och utan honom vore livet "ännu allenigare" (Ellis ordskapelse på tyska). Ensamheten är den fruktade baksidan av den nya friheten som storstadslivet skänker åt den moderna människan när det bara är cafét och teatern som förmår att ge en ett hem. Elli är rädd för de ensamma kvällarna i sitt kala rum där hon kvävs av sina outtalade ord. Men hur omfattande denna ensamhet verkligen kan bli visar främst Hedwigs öde. Ytterst begåvad, men besviken på ett liv som "erbjuder för mycket halvt till en hel människa", dör hon alldeles ensam på sjukhuset, och Elli som sörjer henne hittar inga tecken på anhöriga eller nära vänner att underrätta om hennes död.

Särskilt kännetecknande för romanen, som ursprungligen hette Herz über Bord, är dess uppriktighet och intensitet. Både stor sorg och stor glädje får plats i berättelsen, den rymmer förtvivlan och vrede inför ödets obarmhärtighet, men framförallt en smittande livshunger. Den ironisk-melankoliska synen på relationen mellan män och kvinnor och på tillvarons allmänna otillräcklighet jämförd med det man egentligen eftersträvar - och förtjänar! - gör Grün till en representant för den litterära strömningen Neue Sachlichkeit. Den utsökta blandningen av vardagstristess, ömhet i blicken på livet, tillfällig - men aldrig slutgiltig! - resignation, längtan och lycka för emellenåt tankarna till Mascha Kalékos Lyrisches Stenogrammheft som kom ut samma år. Romanen gnistrar och sprakar av energi och uppmuntrar en att stå för sina drömmar, även om det är svårt och man inte vet hur man ska betala hyran. Lili Grüns mångsidigt gestaltade huvudperson vågar uttrycka sina känslor och författaren skapar genom sitt medryckande språk en omedelbarhet i skildringen som gör att man hela tiden befinner sig vid Ellis sida. Van vid samtida tyska prosaförfattares avmätta kyla upplevde jag Grüns berättarstil som otroligt uppiggande, schvungfull - och ja, beroendeframkallande. Bra att veta att en Grün-roman till kommer ut på AvivA Verlag nästa år.

Det gör ont att tänka på att Lili Grün, som var judinna, inte klarade flykten från nationalsocialisterna till det räddande utlandet. Hon deporterades och mördades år 1942. Hennes värme och kreativitet lever vidare i hennes verk.