I oktober 1907, samma månad som Tyska riket införde enhetliga nummerplåtar på bilarna, anställde det uppåtsträvande försäkringsbolaget Assicurazioni Generali två nya medarbetare: en jurist till filialen i Prag och en matematiker till huvudkontoret i Trieste.

Nyrekryteringarna hade en liknande bakgrund (båda var tyskspråkiga judar från Böhmens huvudstad och hade fäder som gjort karriär inom textilindustrin) men utvecklades högst olika.

Den förste floppade rejält. Missnöjd med den futtiga lönen, det hetsiga arbetstempot och nästan obefintliga semestern sade Franz Kafka upp sig inom ett år och började istället jobba för en direkt konkurrent. Vad ingen den gången kunde ana var att han trots sin korta karriär på Generali postumt skulle avancera till ett slags galjonsfigur för firman och ännu 2011 användas i diverse reklamkampanjer.
Den andre däremot: Leo Perutz.

För att förstå hans betydelse måste man veta att detta var de år då den centraleuropeiska försäkringsbranschen gick in i en expansiv, nästan skenande fas som i backspegeln påminner om champagnebubblet under IT-yran nittio år senare.

Om man tidigare främst försäkrat mot eldsvådor och katastrofer till sjöss, insåg branschen nu att endast fantasin satte gränser för alla de faror som hotade i en hektisk och snabbt föränderlig värld: klumpiga och oaktsamma flyttkarlar; stulna resväskor; rödvinsfläckar på salongsmattan; en hagelsvärm i juli; plötsligt insjuknande under semestern; familjetaxens för tidiga död.

Myllret av möjliga försäkringar motsvarades till en början av ett labyrintiskt och föga transparent system av nyckfullt beräknade premier och ersättningsnivåer. För att locka till sig nya kunder (och behålla de gamla) blev det emellertid snart nödvändigt att strukturera om verksamheten efter anglosaxisk förebild.     Akademiskt skolade matematiker, förtrogna med sannolikhetskalkyler och vana att hantera stora statistiska underlag, knöts till försäkringsbolagen.
Vad branschen framförallt ville ha var prognoser.

Det är här Leo Perutz kommer in i bilden.

Liksom många av IT-epokens hjältar saknade han formella kvalifikationer. Han hade inte ens ett studentbetyg eftersom han kuggats i matematik. Det hindrade honom inte från att inom loppet av några få år avancera till den kanske klarast lysande stjärnan på den österrikiska försäkringsmatematikens himmel.

Från Trieste flyttade han till Wien och byggde upp berömmelsen med otaliga föreläsningar och forskningsrapporter publicerade i facktidskrifter. Han prognostiserade hur den rörliga räntan skulle utvecklas, och så småningom uppfann han en egen formel, die Perutzsche Ausgleichsformel, som kom att användas i hela det vidsträckta Habsburgimperiet och med vars hjälp man smidigt kunde beräkna hur länge den som tecknade en livförsäkring kunde tänkas leva.

Besatt av talserier och sannolikhetsaxiom ägnade han fritiden åt kortspel (nattliga maratonrundor som ofta slutade med avsevärda förluster), dueller och – romanskrivande.

Steget från försäkringsmatematik till litterär fiktion var inte långt.

Som författare debuterade Leo Perutz 1915 med romanen Die dritte Kugel. I denna historiska skröna, som på ett plan handlar om Cortés erövring av Mexiko, finns redan två särdrag som snart skulle bli kännetecknande för allt Perutz skrev. För det första tematiseras – mycket tidstypiskt – vad den i Wien framväxande psykoanalysen kallade Krise des Ich (jagets kris), det vill säga personlighetsupplösning, identitetens sönderfall i separata och sinsemellan rivaliserande enheter, minnesförlust. Och för det andra förs handlingen alltid framåt genom att någon av romanfigurerna uttalar ett slags prognos, som starkt påminner om dem Perutz själv uppställde som försäkringsmatematiker. Dramaturgin är med andra ord direkt inspirerad av de statistikluntor som staplade sig på författarens skrivbord.

Trots att boken publicerades mitt under brinnande världskrig blev den både en kritikerframgång och en försäljningssuccé. Mönstret upprepades med uppföljaren; och när tiotalet gled över i the roaring twenties var Perutz redan en rik man, läst av de breda massorna, och respekterad av kräsna kritiker som Walter Benjamin och Theodor Adorno.

Framgångssagan fick ett abrupt slut när nazisterna kvällen den 30 januari 1933 i skenet av facklor tågade in i Berlins regeringskvarter. Över en natt förbjöds Perutz böcker i Tyskland och även de lukrativa intäkterna från filmindustrin sinade så småningom helt.
Medan han skrev sina romaner brukade han lyssna på Gustav Mahler, framförallt den tonsatta dikten Ich bin der Welt abhanden gekommen. Nu gled Leo Perutz själv bort i glömskans dimmor; 1938 emigrerade han till Tel Aviv och bytte författarskapet mot en anonym och underordnad tillvaro på mindre försäkringskontor. Ibland hejdades han av någon på gatan, ibland var det en kollega eller granne som försynt bad om en autograf; då brukade Perutz le lite urskuldande och mumla att det måste röra sig om ett missförstånd. Han var inte den före detta romanförfattaren, de råkade bara ha samma namn.

Dock behöll han livet igenom den unika förmågan att producera häpnadsväckande exakta prognoser gällande framtiden.
Hösten 1949 återfinner vi honom på ett kafé i Tel Aviv, i färd med att skriva brev. Alla de som verkligen räknas – tidningarna, litteraturkritikerna, förlagen och litteraturhistorikerna – de behandlar mig som om jag inte längre finns. Eller rentav som om jag aldrig hade funnits. Men redan i nästa mening slänger han allt vemod överbord och slår istället, med en övertygelse som inte lämnar rum för minsta tvivel, fast att desto säkrare är min återuppståndelse om 40 år, när någon litteraturhistoriker återupptäcker mig och gör en stor affär av att mina romaner är orättvist bortglömda.
Självfallet träffade han även den gången mitt i prick.

                                             *

Född 1882 växte Leo Perutz upp i en sekulariserad judisk familj och under förhållanden som i efterhand ter sig tämligen representativa för epoken. Fadern var en textilfabrikant som i unga år brutit upp från den böhmiska småstaden Rakonitz ghetto (där judar ännu hölls åtskilda från den övriga befolkningen) och snabbt lyckats etablera sig i Prag med kontor och affärslokal på snobbgatan Graben. Under första världskriget skulle han skapa sig en förmögenhet genom att producera uniformstyg åt de kejserliga arméerna.
I likhet med många andra judiska fäder ur den generationen misstrodde han den egna framgången. Medveten om att framtiden var oviss och att den pyrande antisemitismen hos såväl tyskar som tjecker när som helst kunde övergå i öppet våld, placerade han sönerna i kristna elitskolor men ställde inga krav på att de själva skulle göra karriär. Tvärtom odlades ett slags carpe-diem-filosofi i hemmet: stundens njutning var det enda fasta.

Om man så vill är det denna ambivalens som utgör kärnan i Leo Perutz författarskap och som också gjort att hans romaner i dag återupptäcks.

Alla hans hjältar rör sig i en värld där korta stunder av stulen lycka växlar med aningen om annalkande förödelse.

Efter debutens utflykt till femtonhundratalets Mexiko tog han sig an ett samtida stoff.
Zwischen neun und neun (1918) handlar om en bibliotekstjuv, en student som försökt sälja en stulen bok, tagits av polisen och åter lyckats fly. Under ett ändlöst dygn irrar han genom ett labyrintiskt och mardrömsliknande Wien – en odyssé som försvåras av att han är iförd handklovar. I slutkapitlet antyds, typiskt för Perutz, att alla de förvecklingar som just skildrats kanske bara är en kompensatorisk fantasi. Kanske har ingenting hänt på riktigt, kanske har studenten aldrig lämnat den vindskupa från vars fönster han kastar sig när polisen bultar på dörren.

Romanen gick ut i massupplagor och översattes till sju språk, däribland svenska. En av de mest entusiastiska läsarna var Alfred Hitchcock som lånade motivet med handklovar till sin film The Lodger.

Tekniken att låta en berättelse utspelas i huvudpersonens dödsögonblick var inte ny. Den hade utvecklats av den amerikanske författaren Ambrose Bierce och skulle så småningom förfinas av Jorge Luis Borges. Vad Perutz bidrog med var en existentiell dimension, som tycktes säga att den katastrof vi bevittnar inte är den enskildes undergång utan något större. Det är Europas sönderfall som om och om igen gestaltas, i ständigt nya variationer.

I den magnifika Der Meister des Jüngsten Tages (1923) möter vi en liknande konstellation. En adlig Habsburgofficer av den håglösa dagdrömmartyp som förevigats av Arthur Schnitzler och Joseph Roth anklagas i romanens upptakt för att ha drivit en känd skådespelare till självmord. Bevisen tycks överväldigande och nu hotar ärelöst avsked ur armén. För att rädda sitt eget skinn kokar huvudpersonen ihop en makalös historia som går ut på att det i själva verket är en seriemördare som härjar.

Drömmar övergår i ständigt nya drömmar, portar slås upp mot nattliga trädgårdar och gränder som slingrar bort i gaslyktornas sken. Romanen skrevs under de år då psykoanalysen slutgiltigt nästlat sig in i samtidslitteraturen, men det intressanta hos Perutz är att ingen av de fotografiskt distinkta symboler han arbetar med låter sig översättas till de freudianska standardformlerna; den pipa som spelar en avgörande roll för handlingen är bara en pipa, aldrig en fallos.

Mörkast, mest olycksbådande och kanske konstnärligt starkast av dessa undergångsromaner är den som kom att bli hans sista innan Österrike annekterades av Nazi-Tyskland.

Der schwedische Reiter(1936) utspelas vid tiden för Karl XII:s ryska fälttåg. I en övergiven kvarn på schlesiska landsbygden söker två flyktingar skydd undan ett snöoväder. Den ene är en före detta officer som deserterat från August den starkes sachsiska här, eftersom han egentligen har svenskt påbrå och då hellre vill strida under blågula fanor. Den andre är en simpel hönstjuv, notorisk återfallsförbrytare, som jagas av lagens långa arm. Bådas situation är förtvivlad och i ett försök att undgå bestraffning byter de identitet med varandra. Hönstjuven blir den svenske adelsmannen Christian von Tornefeld och lyckas i skydd av denna maskering gifta sig till ett lagom stort gods i en undanskymd del av provinsen.

Det är naturligtvis ett spel med lånad tid. I godsets grannskap finns ett straffläger i form av ett stenbrott, vars arbetare inte blir långlivade. Hönstjuven vet att det är hans bestämmelse att sluta där. Han har en hustru som han älskar och en avgudad dotter, han dinerar med traktens ädlingar och ser till att godsets affärer blomstrar. Men egentligen tillhör den korta lycka han upplever någon annan.

Den suggestivt tecknade 1700-talsmiljön är här ingenting annat än en tunn kuliss.
När Perutz förlägger handlingen till avlägsna epoker i det förflutna är han ofta närmare en samtida problematik än i de romaner som utspelas i nuet. Redan 1920 hade han med Der Marques de Bolibar, en krönika förlagd till Napoleonkrigens Spanien, skrivit den tyskspråkiga litteraturens kanske mest självlysande skildring av första världskriget.
Draget av maskerad blir ännu tydligare i Der schwedische Reiter.

För vad vi läser är på ett plan en tidlös roman om förföljelse. Och på ett annat plan är det den specifika judiska 30-talserfarenheten som gestaltas, en tillvaro med packade väskor och vissheten att friheten förr eller senare kommer att förbytas till fångenskap eller flykt.

                                             *

Själv hamnade han alltså, några veckor efter Anschluss, i Tel Aviv.

Det var en plats dit han kommit som turist redan 1913 och då upplevt som ”ett sagolikt vackert judiskt villakvarter”.

Ett kvarts sekel senare fanns bara den omedelbara vantrivseln.

Precis som generationskamraten Joseph Roth förblev Perutz livet igenom skeptisk till sionismen. För båda fanns det ett bättre alternativ än Israel för Centraleuropas judar: det gamla österrikiska kejsardömet. Problemet var bara att det riket hade gått under och raderats ut från kartorna. Liksom Roth började Perutz under 30-talet glorifiera den habsburgska epoken: ju blekare minnet av det reella Österrike-Ungern var, desto mer paradisiskt tedde det sig.

I exilen snickrade han, tvehågset och under stora mödor, på den enda av romanerna som explicit tematiserar judisk identitet.

Nachts unter der steinernen Brücke (1953) är en novellkrans som med lösa trådar flätats samman till en roman om det sena 1500-talets Prag. Här dyker alla de stora, halvt mytologiska figurerna upp: den alkemistiskt besatte kejsar Rudolf, rabbi Loew med sin Golem, ghettots invånare, köpmän och hovfolk.

I allt Perutz skrev hade antisemitismen svävat som en skugga över texten, han hade nästan alltid låtit sina huvudpersoner brista ut i hatfyllda tirader mot judarna – nästan som om han ville säga till sina läsare: jag ser er, jag vet vad ni går för – men ämnet hade alltid förblivit ett knappt synligt sidospår.

När han nu på allvar tog sig an den europeiska judendomens öde, låg de städer där han levt sitt liv i aska och ruiner. Stenbrottet i 1700-talsromanen hade fått sin motsvarighet i nazismens dödsläger. Han skrev alltså om en värld som inte längre fanns och som inte kunde besökas annat än i fiktionens form.

Kanske är det därför som det vilar något oavslutat, fragmentariskt, över den sista boken. Hela livet hade Leo Perutz uppställt prognoser. Med facit i hand sinade bläcket. Ironiskt nog fick han också, för första gången, problem med att få Pragboken utgiven. Hans gamla förläggare läste men avböjde. Publiken i Tyskland och Österrike, löd omdömet, var inte mogen för tematiken. Läsarna ville inte bli påminda om en värld som gått under.

                                             *

Precis som han förutspått kom den stora upprättelsen istället postumt.

Den började lite trevande, med spridda nyutgåvor under sent 80-tal och tidigt 90-tal. Riktig stjärnstatus nådde Leo Perutz först då den tysk-österrikiske romanförfattaren Daniel Kehlmann lanserade honom som ouppnåelig förebild. Sedan dess har hans samlade skrifter nyöversatts till engelska, franska och spanska; i Argentina är han en celebritet eftersom Borges uppskattade honom och i Prag firas han som en av den tjeckiska romankonstens största namn. I Sverige han förblivit okänd. Det borde vara dags att ändra på det.

publicerad i Axess Nr 5/2011