Tid för ett kort vinteruppehåll. Jag ber att få visa på några röster från Slovenien, Kroatiens grannland i norr. Kanske talar Slovenien självt genom dem…

°°

Ibland hör man Umbrien kallas för Italiens gröna hjärta och det finns de som låter Thüringen vara just ett sådant för Tyskland. Nu säger jag på prov att Slovenien är Europas sköna gröna hjärttrakt. Slovenien är så litet och överskådligt att man lätt luras att tro att man vet mer än man gör om landet. Ändå vågar jag nu påstå att där råder ett slags svårefterhärmlig harmoni. Det mesta verkar på ett stillsamt sätt vara ”sytt” efter människans mått och trots detta tillåts den moderna tidens fördelar strömma in genom grönskan. Nå, kanske idealiserar jag lite. När det gäller politik ligger landet i medieskugga och delvis är det så även beträffande kultur, utom att det då och då skrivs en text som börjar ungefär som den här, en text om gröna floddalar, skogar, jaktslott, alpbyar, medelhavsstränder och vacker urban arkitektur. Och vi befinner oss kanske fortfarande i detta Idyllien när vi står på Prešernov trg i Ljubljana invid den prunkande rosa franciskanerkyrkan och spejar upp mot poeten France Prešerens staty. Denne romantiker stiliseras inte sällan som den slovenska litteraturens fader, fastän det funnits liknande fäder före honom. Men litterärt har Slovenien ingen anledning att nöja sig med nostalgiska tillbakablickar, det finns en ytterst livskraftig modern slovensk litteratur med överraskande många röster särskilt om man tänker på att landet bara har två miljoner själar. En och annan poet, essäist eller romanförfattare har också översatts till svenska. Kanske har ni läst något av poeten Aleš Šteger? Se här några välknutna rader ur dikten ”Knutar” (översättning Morgan Nilsson):

Var tålmodig med dina knutar.

Låt dem växa, låt dem dras åt i lugn och ro.

Det kommer en dag då repet reser sig i slummerns tystnad.
Som en fakir kryper du ut ur dig själv.

Men nu vill jag föra er till en dunklare plats. I dessa dagar har jag nyläst fyra korta noveller av Drago Jančar i tysk översättning i en antologi jag köpte på bokmässan i Leipzig 2007, det år då slovensk litteratur stod i centrum där. Jančar hör till de stora bland Sloveniens nu levande författare och han är översatt till en mängd språk, men på svenska finns hittills knappast något av honom. Den första av de här fyra texterna skulle på svenska heta ”Savannen”. Det är en berättelse om ljus som dränks i mörker. En ung flicka som tecknar savanndjur i ett block är den ljusa gestalten. Platsen är en buss på väg fram och tillbaka mellan Ljubljana och en rad byar i omnejden - den bortersta byn ligger högt uppe bland gröna berg. Mörkerpolen är konduktören på bussen och han sugs till ljuset eller pressar sig mot det. När flickan så tecknar mannen som gris föder detta en impuls till klumpigt fumligt övervåld. Novellens slutrad lyder: ”Och en tjock orm ihoprullad under en glödhet klippa rör sig sakta.”

I den andra novellen, som bär namnet ”Ultima creatura”, möter vi en man på affärsresa till New York där han sitter i en vagn i den stora stadens tunnelbana. Han har en ovana att tjuvläsa i böcker eller tidningar som andra håller framför sig och vi får uppleva hur han lockas in i en bok som en vacker ung kvinna stödjer mot sina ”chokladbruna knän”. I boken tycker han sig finna en maning att följa henne. Först är det bara en obestämd aning men så småningom blir han allt säkrare. Han följer efter henne. Till sist förlorar han sig i en trakt där han inte hör hemma och där han med stor brutalitet blir väckt ur sin lustfantasi. ”Ännu många år senare drömde han hur de kastade honom i den stora kitteln som hans mor tidigare hade kokat marmelad i. Han flöt omkring i skuggan av den stora bron med uppsvälld buk.” Och det ena våldet föder det andra.

”Språnget från Liburnia” skildrar den utdragna kampen mellan en man och en kvinna som för länge sedan tröttnat på varandra men som just genom ledan och allt ont de under åren tillfogat varandra fortsätter att vara utvägslöst sammanfjättrade. Mannen försöker så en natt slita sig eller hoppa av men det finns inget annat för honom eller för dem. Liburnia är ett fartyg som fått sitt namn efter ett forntida illyriskt kungarike.

Den sista berättelsen ”Aíthiopica, upprepning” utspelar sig i Slovenien i maj 1945. En grupp soldater och deras anförare kommer fel uppe i bergen och hamnar i en by där det nyss skett något fruktansvärt. Jančar flätar i texten in två korta, glänsande grymma stycken ur den grekiske författaren Heliodoros’ (ca 400 e.Kr) roman om den etiopiska kungadottern Charikleia och låter den nya historien bli till ett eko av den äldre.

Det gemensamma draget hos de här novellerna av Jančar är ett underliggande, ständigt närvarande och djupt oroande hot. Hur skriver Jančar om kärlek, månne?

Men jag ska inte släppa min text så här. Nej, jag slutar i stället med en ny början: Känner ni till Lucija Stupica, en poet ur samma generation som Šteger? Längst ner i dikten ”Stulen skönhet” finns de här lyckliga raderna (i Jan Henrik Swahns översättning):

Sommaren blåste

och formade oss till två bägare
bräddfyllda med milda,

allt mildare tankar.

≈≈≈

texten har tidigare publicerats i Hufvudstadsbladet