Den litterära salongen har sannolikt sina rötter i Italien - tänk bara på ramberättelsens salong i Boccaccios Decameron. Pesten härjar i Florens i mitten av 1300-talet och en skara unga människor, sju kvinnor och tre män, flyr från staden och beger sig till en villa bland kullarna vid Fiesole nära floden Mugnone. Här utkorar de varje dag en ”drottning” eller en ”kung”, som får till uppgift att välja ett tema som var och en av de tio ska tänka ut en historia kring för att sedan samma dag berätta den för de andra. De mångskiftande berättelserna - både vad gäller stämning, innehåll och stil är de mycket olika varandra - ramas in med spirituella samtal, promenader bland kullarna och sång och dans.

I Frankrike hade salongen sin viktigaste period under 1600- och 1700-talen. Som ett framstående exempel kan nämnas Madame de Tencins salong som gästades av bland andra Voltaire, Montesquieu och Rousseau. I Frankrike var salongen en plats där man inte minst diskuterade politik och den var ett samhällsfenomen som medverkade vid spridningen av den franska revolutionens idéer. Typiskt för företeelsen var att det så gott som alltid var en kvinna som stod i spetsen för arrangemangen och träffarna. I Tyskland och då väl främst i Berlin fick den litterära salongen fotfäste under slutet av 1700-talet. Den berlinska salongen var mindre politisk och mer konstnärligt-litterär till sin inriktning än den franska, men också här var det kvinnor som höll i trådarna. Några av dessa ledande gestalter minns man än idag, åtminstone i Tyskland. Vi nämner här, ställföreträdande för flera andra, Henriette Herz och Rahel Varnhagen. Klara Johanson, framstående svensk litteraturkritiker, skriver entusiastiskt om Rahel Varnhagen i den lilla essän ”Rahels konstverk”. I de första raderna av texten framträder en mycket originell bild som säkert träffar något av essensen i denna stora ”salongists” väsen.

I de representativa kvinnornas galleri hänger Rahel Varnhagens bild ett stycke avsides och just fördenskull iögonenfallande så snart man väl hunnit dit. På ramens namnplåt står graverat, i stället för titlar eller en lista på märkliga verk eller gärningar, det enda ordet RAHEL. Detta är hennes titel, rubriken på hennes samlade arbeten och sammanfattningen av hennes dåd. Rahel var hon, Rahel skapade hon och intet annat än Rahel har hon lämnat efter sig.

Även till Sverige kom salongskulturen så småningom. Vem har inte, åtminstone flyktigt, hört talas om Malla Silfverstolpes salonger i Uppsala? Också i detta sammanhang vill vi för ett ögonblick ge ordet till Klara Johanson:

Fru Silfverstolpe, snillenas värdinna, den ödmjuka musan med sin ständigt dallrande resonanslyra, får ingalunda glömmas. Hon var den romantiska publiken i sammandrag, hänryckt lyssnande efter alla uppenbarelser och trofast hägnande dem i sitt varma hjärta. Vem slösade som hon beundran, hjälp och tårar!

Och den litterära salongen lever vidare också här i vår tid, som idé och som verklighet. Salongen är ett frirum där människor möts och byter tankar och idéer om litteratur, konst, filosofi, politik och vetenskap. Det inspirerade samtalet i det öppna kulturella rummet är dess signum.

Riktar vi exempelvis blicken mot dagens Berlin så kan man i staden finna åtminstone ett tiotal litterära salonger av rang där författare läser ur sina verk och där man diskuterar litteratur och kultur mer i allmänhet. Också här i Sverige lever denna tradition - Julia Romanowskas salong i Stockholm får här stå som exempel. På vår fråga om vad hennes salong har för inriktning svarade hon bland annat så här: ”Jag blandar olika litterära och musikaliska genrer, skapar ett collage av text och musik som framförs sceniskt. Jag fokuserar på mindre kända författare av världsklass.” Julia Romanowska har tillsammans med sin man hållit litterär salong hemma i sitt vardagsrum i flera år nu. I början var kretsen ganska liten, kanske 10-15 personer, men nu har den vuxit till en sådan storlek att alla intresserade inte kan vara med vid varje tillfälle.

Och vi själva då? Åt vilket håll tänker vi utveckla salongsformen? Vi föreställer oss Salongen som en plats där vi och våra gäster möts över essäer och andra texter om europeisk litteratur, både nyutkommen och mera etablerad. Salongsgästerna inbjuds att dela med sig av sina tankar och reflektioner kring texterna. Vi vill odla det goda samtalet, den inspirerade dialogen. Och tittar vi utanför Salongens ”väggar” vill vi vara en drivkraft för en utveckling mot ett större intresse för och en mer omfattande utgivning av europeisk, främst icke-engelskspråkig litteratur i Sverige. Vi vill vara en inspirationskälla till en utveckling mot ett ur litterär synvinkel mera europeiskt Sverige.